Säger man grässkörd 2018 kopplar de flesta djurbönder ihop det med oro, sömnlöshet, ont i magen och huvudvärk. Säger man grässkörd 2019 så ler många av lättnad.
De blir gräs i år.
För tillfället är de dock väldigt torrt, så de som är i absolut, och akut behov av en andra och en tredje skörd kanske börjar få tillbaka lite av 2018-års feelisen, men så illa som de va då, ska de väl inte bli ändå…
Ifjol fick jag 20 balar på alla Ytterholms åkrarna, i år fick jag 21st på bara hemåkern, (ca 1ha) och totalt fick jag ihopskrapat 77 balar på Ytterholm, så, nog är de ju en viss skillnad… Tänk vad lite vatten kan åstadkomma, och vad de kan ställa till med när de inte kommer när man behöver de som mest… Att de regnar i november hjälper inte grässkörden i juni…
Första skörden ger så mycket ensilage som jag behöver, men, efter att ha upplevt känslan när man öppnar bal efter bal, ser lagret minska, och inte har någon chans att få hem mer foder mitt i menföre…. Huj… De är en otäck känsla… När jag i våras släppte ut sista fåren hade jag 1 bal kvar… Så, man vill nog gärna ta tillvara allt man kan…
Vatten, de är A och O för existens! På många plan…
På vårvintern 2018 fick jag och pappa för oss att vi sku reda upp starrgrund. En liten holme som ligger väster om Ytterholm. Den är så liten att man på 4 minuter går tvärs över den, men innehållsrik var den… På sly, små tallar och krokiga enbuskar. Någon gång for man av ren nyfikenhet iland där, men man kom just inte längre än de första 2 metrarna som består av strandstenar, sen var det stop. Med mycket krypande kunde man slingra sej upp på toppen, men, man stack sej helatiden på enbuskarna. De växte ingenting annat än vass, enbuskar, al, tall och några skraltiga nyponbuskar.
Men nu sku de få vara slut med det!
Med motorsågen i handen röjde och brände vi i flertalet dagar. Svetten rann och man hoppades att allt slit och alla litrar svett inte skulle vara helt bortkastat. Ifjol hade jag getterna att gå och beta holmen i några repriser och nu i år börjar man få lön för mödan…
Se hur de kommer…
Nån här och nån där kikar de fram… Styvmorsvioler 🙂
Små små rara blommor kommer det lite här och lite där, men, nu gäller de att få bukt med de långa, grova, förargliga gräset också! Skulle jag inte ha djur att sätta iland skulle holmen på några år vara likadan igen, men nu kommer getterna, som just nu jobbar flitigt på några andra små holmar, snart att komma till starrgrund och ge gräset en match! Sakta men säkert hoppas jag att starrgrund blir en vackert blommande holme 🙂 Som vanligt när man röjer ett område är det intressant att se hur resultatet blir 🙂
Kombinationen av motorsåg + betande djur är oslagbar vad gäller naturvård 🙂
Att flytta får i båt är ett stålleprov i sej… Får är ju inte alldeles överdrivet lätta att övertyga om att de nog går bra, och att de kommer att finnas mycket gräs dit dom ska åka. Nixpix. Att locka ner dem till bron och tro att dom ska hoppa ner i båten helt automatiskt och gladeligen, kan man glömma…
Att flytta får i skärgården har folk hållit på med i all världens tider, på olika sätt. Endel knöt fast benen med rep så de inte kunde resa sej och stuvade båten full med får. Rad i rad låg de som packade sillar medan puttputt-båten sakta tuffade dit de skulle. Andra skeppade dem på pråm, eller i roddbåt… Sätten och knixarna är många…
Jag flyttar mina får som så, att tar in alla fåren och så gallrar jag ur dom som ska med och ställer dom i en skilld kätte inne i fårhuset. Gärna dagen innan. Vädret brukar vara hyggligast på morgonen, eller kvällen. Så följande dag, om väderprognosen håller sträck och att det är någorlunda vackert, lastar jag fåren upp på en mönkkisvagn. Den är så låg att fåren kan hoppa upp själva, eller så får dom en bänk att först stiga upp på och sedan kan de stiga ombord på vagnen. De är ju inte heller någonting dom gör automatiskt när man ber dem, men med lite havre eller foderknoppar kan dom gå att övertyga. Lammen går ju dit tackan går, så de brukar snällt hoppa upp, eller så får jag lyfta dem ombord. Sen stänger jag bakgaveln och så bär det iväg ner till stranden.
I stranden har jag spikat ihop en ”ränna” av grindar. Det är bergigt och lite krepligt där, men de funkkar hyggligt. Jag backar mot rännan, sätter grindar mot vagnens sidor och under vagnen så ingen smiter, och sen öppnar jag och släpper ner fåren i rännan som leder raka spåret till båten.
Den här dagen åkte vi med Uttern
I dehär skedet är man väldigt glad om alla de andra fåren, de som inte ska med, är kvar inne i fårhuset, eller åtminstone inte är i stranden när man ska lasta. Är dom de så vill ju de olika grupperna får, fara dit de andra är, vilket kan resultera i att fåren som inte ska flyttas, till varje pris ska med i båten, eller så vill de som ska åka, bryta sej igenom, eller över grindarna. Får man vara ensam med bara de fåren som ska åka i stranden, brukar de gå lättare och med lite havre-övertalning brukar de kunna tänka sej att hoppa ner i båten. Här är det jättebra om man har någon med sej, för risken att någon ska falla mellan båten och bryggan är ständigt närvarande, så de är bra om någon kan hålla i båten medan man hjälper tackorna ombord, och i synnerhet lammen, som i virrvarret blir tvinnågare och tållogare än de normalt är.
Så fort alla fåren är ombord, gäller det att rätt så snabbt kasta loss och skuffa ut båten från land. Bara avståndet till land är tillräckligt så försvinner tanken på att hoppa för fåren. OM inte det står en helt flock får på stranden och bräker allt vad de orkar…
Kör man sakta rör fåren på sej mer, tassar runt och kikar över suden vart de bär iväg, men, kör man lite hårdare, så de lite vädrar kring öronen brukar de ställa sej att stå, och står sedan ganska stilla. Har tackorna lamm är de rörigare, då lammen söker sin tacka, och tackan tvinnar runt och söker alla sina lamm.
Ja, vart är vi påväg….
Ibland får jag frågan hur många får jag får med mej i gången, men de är svårbesvarat. Det beror på vilken båt som används, storleken på fåren, är de lamm, är de klippta… På våren kan man få 20 får i Liselott (båten), men på sena hösten kan 15 stå pakade som sillar. Att de står packade som sillar är ändå ingen nackdel, snarare tvärtom. Står de lite tätt står de stadigare, men blir de för många kan de hända att någon ramlar och blir liggandes, vilket inte är en nackdel i sej, bara alla ombord skulle förstå att inte bajsa och kissa ner sej…
När man sedan kommer fram dit man ska är de i princip bara att sätta fören mot land och låta fåren hoppa ur. Ofta behöver dom en liten betänketid för att komma sej ur båten, men, sen hoppar de nog (oftast) självmant. Bra är då om man kan ta iland mot en strand, eller passligt berg eller nåt, för här är risken igen att någon faller mellan båt och brygga. Tar man iland i en strand gör de inget om de är lite dåliga på att hoppa, våta klövar gör inget. Mot ett berg kan det vara krepligare och tvarare, men ofta är de ganska nära till för fåren att ta sej iland om de slintar i hoppet och landar i vattnet, men faller ett får mellan båt och brygga kan det vara långt till ett ställe där de går att få upp fåret.
Kan får simma?
Jo de kan dom. Dom simmar inte gärna, men om nöden inte har någon lag kan dom ge sej på vattnet. Jag har haft någon tacka som simmat från någon liten holme någon vår. Hon hade bestämt sej för att hon inte skulle vara där, utan hon sku HEM! Så hon simmade nog ca 70-100m. Sen sägs de ju att ullen tynger ner fåren och att de kan drunkna om de simmar med mycket ull, och så finns det de som säger att fåren fylls med vatten ”bakvägen” och att de därför drunknar. Jag har inte provat varken ena eller andra, och jag hoppas att jag inte behöver prova heller, men de vet jag att jo, det händer att får drunknar om de far ut i vattnet.
Sorgligt men sant, så finns det ännu folk som släpper löst hundar på holmar så hundarna jagar fåren ut i vattnet, och dit blir de. De händer inte ofta, men en enda gång är en gång för mycket, och nog hör jag nästan varje år om någon som mist 1-10 lamm/får på grund av lössläppta hundar.
Om någonting kan ha smaken av ”sea salt” ska de ha det. Man hittar allt möjligt ätbart med smaken sea salt. Nästan så att om de sen är pastiller eller leverlåda kvittar, sea salt ”is thö juttu” vad det verkar. Men, vistas man lite på sjön med öppen båt behöver man inte extra sea salt smaksatt det ena eller det andra, det räcker att man slickar sej om mun lite emellanåt så får man smaken sea salt automatiskt bara sekundmetrarna varit lagom när man vistats på sjön.
Jag va ut till en holme och tittade till stängslena där, och de blåste lite mer än de nödvändigtvis skulle behöva, men de gick ändå bra. Mathias var också med. Han satt i fören och njöt av sol, vind och vatten. Ju värre vågor, desto roligare när båten skuttade och krängde. Vi hade rediga kläder på oss, så fast de duschade riktiga skurar emellanåt var vi alldeles rätt torra, förutom min mössa… Jag tuggade tuggummi på vägen hem, och lite nu och då fick menthol-smaken ge vika när det kom en skur över suden så de rann vatten i hela ansiktet.
Man kan ju fråga sej om det inte skulle gå att fara och se efter staketen en dag med vackrare väder och inte i blåsten, men nu är de så trevligt att fjolårets torka gör sej påmind, och fodret håller verkligen på att sina. Fåren håller på att äta mej ur huset. Så, vad göra, det blir att strunta i bekvämligheter som vackert väder och bara få jobben gjorda som ska göras, för att få fåren ut på bete. För ute börjar det finnas mat. Ingen nöd på torpet, bara lite obekvämt emellanåt.
Våren är här. Stängsel ska repareras, vatugårdar stiklas upp, gödel spridas, de ska harvas, sättas potatis, fåren ska klippas, lamm ska matas och mycket mer därtill… Stegräknaren far hastigt över 10t och knäet är som en boll endel kvällar. Varmt är de också och jag som fortfarande klär på mej som för en utflykt till sibirien svettas och fryser omvartannat vilket sedvanligen leder till flunssa, och varför skulle detta år vara ett undantag? Lite småkallt om halsen när vinden drar, och lite kallt om baken på båtbitan, har kompletterat de hela så, halsen är som ett rivjärn och näsan tror den är kran.
Nå, de får gå ändå. Påsken, som brukar vara lite av ett startskott kom och gick, men ändå känns de som att jag sku stå lite småsömnig kvar i startblocken och fundera vad som small…
Nå, man väljer sej väl, men som vanligt springer dagarna iväg på ett annat sätt denhär årstiden än i januari. Precis som vanligt, inget nytt under solen, så allt är väl som de brukar vara 😊
Vad håller en bonde riktigt på med om dagarna? Får får lamm? Hur mycket ska man gödsla grönsakerna? Hur ofta kalvar en ko? På Bondbloggen möter du bönder som berättar om sin vardag på olika håll i Svenskfinland.
