30 mars, 2019 av Nisse

Råd är dyra

Goda råd behöver inte vara dyra men många råd kan vara mycket dyra. Inte för att man betalar åt rådgivaren utan för att man förlorar mycket på dåliga råd. Men det är ju så att en klok människa lyssnar på råd men gör som det är bäst.

En rådgivare är en som inte har de egna pengarna i blöt och inte förlorar på eventuella dåliga råd. Därför bör man alltid tänka själv och beakta vad som är viktigt för en själv – vilket inte rådgivaren egentligen kan göra. Det är bara man själv som känner till alla faktorer som har betydelse. Det går inte heller att skylla på rådgivaren för beslutet är helt och hållet ens eget – utom i de fall då myndigheterna tvingar en att följa dåliga råd.

I går kom åter min favorittidning: Land Skogsbruk. Underligt nog var det nr.14 för den 29 mars 2019. Jag vet inte vad det har tagit åt posten för oftast kommer den försenad – ibland över en vecka. Det är ingen tjock tidning men hade i går flera riktigt bra artiklar. Bland annat i krönikan påpekades att ”Kloka skogsägare lyssnar på råd men bestämmer själva”.

Krönikan handlade om gallring och huruvida vi alls behöver gallra och i så fall hur. Krönikören hade i fjol gallrat ut 2200 kubikmeter ur egen skog och i slutändan fick han ynka 18 kronor per kubik. Dagen innan hade samma virke varit värt 550 kronor per kubik så skogens värde minskade plötsligt med en miljon … Och som vi alla vet så är en förstagallring ett högriskprojekt där stormar, rotröta och snöbrott kan förstöra den nygallrade skogen.

Bläddrar man några sidor framåt i tidningen så kan man läsa vad professor Urban Nilsson vid SLU skriver om ”Nio myter om gallring”. Det är inte bara åsikter utan bygger på uppföljning av runt 70 svenska fältförsök i skogar anlagda för 40 till 50 år sedan.

Artikeln finns också på Skogssällskapets nätsidor

https://www.skogssallskapet.se/kunskapsbank/artiklar/2018-05-14-professor-urban-nilssons-granskning-av-9-myter-om-gallring.html

Med tanke på hur vanlig gallring är och hur alla rådgivare tutar ut den som en absolut sanning så kan det vara bra att fundera litet på de nio myterna:

  1. Gallring ökar tillväxt och volymproduktion: Nej.
  2. Gallring ger grövre träd: Nej.
  3. Gallring ger friskare skogar: Nej.
  4. Gallring ger högre slutavverkningsnetto: Nej.
  5. Täta bestånd har gallringsbehov: Nej.
  6. Rumslig fördelning är viktig: Nej.
  7. Höggallring minskar tillväxten: Nej.
  8. Breda stickvägar minskar tillväxten: Nja.
  9. Gallring är oftast lönsam för skogsägaren: Nja.

Det är klart att det inte är så enkelt som det ser ut ovan och Urban Nilsson reder ut under vilka förutsättningar svaren stämmer så det är idé att läsa hela artikeln. Till exempel konstaterar han att höggallring (man tar bort de stora träden) inte minskar tillväxten för tall medan det har en viss inverkan på gran som dock inte är statistiskt säkerställd.

Jag håller med om det mesta men gallrar i alla fall i täta skogar där kronorna börjar skjuta upp – helt enligt de metoder som användes för 70 år sedan före kalhyggenas tid. Jag har gallrat enligt de nuvarande rekommendationerna också men det har jag slutat med för den gallrade skogen blir alltför känslig för stormar och snöskador. Jag har en bit som gallrades riktigt snyggt och sedan knäcktes nästan alla kvarvarande träd av snön.

Jag har också haft kalhyggen och i år har vi sågat ned de träd som stod på kanten till ett kalhygge. De var alla skadade och många stockar gick förlorade på grund av det. Då vi själva fäller så skadas visserligen ungskogen men det blir inte stora luckor eftersom det var så varmt att kvistarna inte slog sönder så mycket. Det blev bara en mycket lindrig gallring av ungskogen.

Men man måste alltid se på den verkliga skogen och anpassa åtgärderna efter behovet. Statistik har ingen betydelse annat än för byråkrater. Då man står där i skogen och väljer så tar man bort de träd som inte har förutsättningar att växa till samt de träd som håller på att bli för gamla. Tallarna har det problemet att om tjocka grenar torkar så duger de inte som stock så man får inte vänta för länge.

Här höll de stora granarna på att dö och måste bort kvickt.

Det är klart att var och en måste fundera ut vad som passar de egna skogarna. Råd är bra men ansvaret för besluten faller ändå enbart på en själv.

21 mars, 2019 av Nisse

Skogsvägarna smälter

Det är igen en skräpvinter. Det var kallt en månad och då kom det en massa snö som nu smälter. Ingen tjäle finns det heller under snön. Trots en sen start på skogsarbetet (på grund av byte av vevaxel på Zetorn) så har vi lyckats fälla en hel del granar i Tallmosan där de är alldeles för gamla och stora.

Men nu blir det bråttom att köra ut stockarna för vägarna börjar smälta. Det är mest bara tillpackad snö på skogsvägarna och värmen gör att de inte håller mer. I morse var det en minusgrad och det hjälpte så mycket att jag fick ut två lass tidigt på förmiddagen men jag vågar inte köra fulla lass så det tar tid.

Inte blev det bättre av att snön gör det svårt att se var dikena finns vilket jag nog märkte då jag körde ned Zetorn. Dikena är så stora och djupa efter senaste rensningen att jag inte vågade försöka ta mej upp på egen hand utan måste ringa efter brorsan som kom med stora Zetorn. Det värsta var att lilla Zetorn är tvåhjulsdriven och om man kopplar på differentialspärren så kommer man nog framåt men kan inte styra. Den stora Zetorn är så tung att det bara behövdes en liten knyck så var den mindre Zetorn upp på vägen.

Smal väg och djupa diken

Där vi hugger nu hade granarna börjat torka och en del var angripna av granbarkborre. De var också så stora att de borde ha tagits bort redan för många år sedan. Vi hade sparat en del som skydd mot gräs för att ungskogen skulle hinna upp ur gräset. Skugga stör inte granplantorna men hindrar gräset från att bli alltför frodigt. Men nu måste de stora träden bort.

Storleken visas av att man från ett träd kan få två 58 dm svarvstockar som måste vara minst 24 cm i toppen. Och det är många granar som ger två svarvstockar och därtill två 55 dm vanliga stockar … Så det är nästan 23 meter stock från ett träd. De är dessutom så raka och kvistfria att man inte skulle vilja sälja dem alls men jag kan inte såga allihop för eget bruk. Det fanns en del med avbrutna toppar och en del ruttna men inte så värst många.

Långa raka och kvistfria stockar

I motsats till granarna var de tallar som vi fällde hemma ganska krokiga och med stora kvistar. Men de var också överstora och jag får se om vi kan sälja dem då stockarna nuförtiden inte får vara grövre än 55 cm. Men jag ger inte bort en 65 cm tallstock som är kvistfri om den går till vrak. Det går mycket långsamt att själv såga en så stor tall men jag får väl gnida på den i en dag då. Tallarna var också långa så man tyckte första inte att de var så grova.

Den yngsta generationen skogshuggare är redan i farten

En traktor fungerar men det är redan en annan i verkstaden. Belarusen hade vatten i oljan så jag tog bort topplocket och kolvarna för att försöka hitta läckan, Topplockspackningen bröts sönder en aning så man ser inte om där har funnits något fel men där fanns knappast något större fel. Kolvarna var hela men en kannring hade brustit. Cylinderfodren verkar också vara hela så nu gäller det att kolla packningarna i nedre delen av fodren. Det har inte varit någon större läcka men man vill inte köra med vatten i oljan.

Topplock på Belarus (ej renlagat)

Lagerskålarna för vevstakarna var litet nötta men inte så farligt. Jag hade också bytt olja ganska ofta efter det jag märkte att det fanns vatten i den. Nu byter jag förstås en hel del delar då motorn en gång är isärtagen. Delarna är ganska billiga.

Det har inte blivit så mycket tid för verkstadsarbete för mars är mötenas månad. Det är styrelsemöten inför årsmötena som vi gärna håller inom april före vårbruket. Och så förbereder vi premiären för den video som spelades in år 1994 ”Tjörkveein” (Kyrkvägen). En halv kilometer från oss fanns nämligen Tjörktalln där folk samlades för att sedan vandra till Pyttis kyrka genom skogarna. Stigen syns ännu mycket bra på vissa ställen och vi har märkt ut den och vandrat den flera gånger. Den användes senast för 400 år sedan då Lappträsk blev en egen kyrkosocken år 1575.

Nu gäller det att beställa kallare väder. Redan den minusgrad vi hade i morse gjorde att vägarna på förmiddagen var bättre än i går på eftermiddagen. Väderprognoserna lovar en del kalla morgnar nästa vecka men det stämmer inte alltid. Jag borde ännu få ut åtta lass stockar och ungefär lika mycket propsar och ved.

16 mars, 2019 av Sonja

Nya utsikter

Om allt går enligt planerna kommer det i slutet av året att stå en ny lagård på kullen bakom åkern. Vi hade för avsikt att göra en tillbyggnad till den befintliga ladugården, men efter att man undersökt markens beskaffenhet beslöt vi oss för att flytta byggnaden till ett helt skilt ställe. Marken vid den nuvarande lagården är ganska ojämn, allt från sand till lera medan det är praktiskt taget bara sand på den plats dit vi flyttar bygget.Eventuellt blir vi tvungna att spränga lite berg, men det är ändå betydligt billigare än att påla eller att först gräva bort mark och sedan fylla det på nytt.

Transporterna är ju givetvis det största problemet för vår del eftersom allt ska transporteras över vattnet hit. Även ur transporternas synvinkel är det mer än väl motiverat att flytta bygget till en stadigare plats. Ju mindre som behöver grävas bort, desto mindre behöver fyllas till och desto färre transporter blir det.

Som det nu ser ut kommer byggarbetet av själva lagården att komma igång om den dryg månad. I stora drag ska det ta ungefär ett halvt år att bygga lagården, så om allt går bra kan korna flytta in i den nya lagården i november. Vi kommer att ha kvar och i bruk den nuvarande lagården åt ungdjuren och sinkorna. Småkalvarna har redan flyttat till sitt nya kalvhus.


15 mars, 2019 av Kalle

Hyrraa!

Jonä. Här sitter man långt in på halva natten och låter sig roas eller snarare irriteras av den digitala världen.

Vi tar det som vanligt från början. För två år sen inhandlade jag ett stycke tillskottsjord som visade sig innehålla icke helt perfekta täckdiken. Första sommaren som var våt torkade aldrig skiftet upp och förra sommaren var det som en kaktusodling i sahara. Alltså läge för att renovera täckdikena. Härvidlag kan också ett gammal rådike förpassas till dom sälla dikesmarkerna och vips har vi oss ett skifte på 4 ha istället för två på två ha. Bra så. Dräneringstekniker kontaktades i höstas och han har nu då filat på planen under vintern. Stöd finns ju att söka på täckdikesprojekt och gratis pengar är goda pengar så visst, visst här skall sökas stöd.

Nu hör det till saken att jag har aldrig haft något problem med blanketter. Tvärtom, blanketter har alltid väck någon slags konstig kamplust i mig, och jag har sportat med att se hur man kan lura blanketter att göra som man vill även om dom är lite knapphändigt ifyllda. Oftast med mer, ibland med mindre framgång.

Nuförtiden ifyller vi dock blanketterna elektroniskt. Detta kan i huvudsak ske på två olika sätt, antingen som i Mavis Vipu-program där allt är enkelt, lättfattligt och på svenska, eller så kan man använda —–Hyrrä.

Det lät så lätt när dräneringsteknikern lite slentrianmässigt upplyste mig om att stödet sökes via Hyrrä, men att det behövs Katso-koder till det. Japp, då gör vi väl så då. Datorer skrämmer mig icke – ej heller blankettprogram.

Trodde jag ännu igår.

Problem nummer 1.

Katso-koderna. ”Dessa beställes enkelt via skatteverket med bankkoder, och kan skrivas ut omedelbart” Jotack, men när mitt personnummer berättade att jag redan har koder i bruk och vänligen borde bruka dessa så blev det svårare. Jag har ju det också, till ett aktiebolag som jag är delägare i. Nu funkar det inte för Ab Närpes Ljud & Ljus Service Oy att söka utbetalning av täckdikesstöd, så det blev att ta till ett annat slags stöd; Hyrrä-stödet. En trevlig dam berättade hur jag skulle attackera problemet och så löstes det – nästan. Det var bara det problemet att nu var det inte lika snabbt hanterat hos skatteverket längre, utan jag fick vänta en dag på ett mail av dom att koderna var ok.

Problem nummer 2.

Inloggningen till Hyrrä krävde Katsokoder, men man skulle använda sina egna bankkoder för inloggning. Efter en hel del googlande hade jag insupit kunskapen om att Katsokoderna på något märkligt sätt lever ett eget liv i bakgrunden, man behöver aldrig skriva in dom, det räcker med att man HAR dom. Jaha!?

Problem nummer 3.

På tal om inloggning så gick nu inte det heller. Inte före sent i går kväll efter nerladdning av Firefox webbläsare började det funka och in kom jag. Tai oikeastaan tuli sisään för Hyrrä var finskt, mycket mycket finskt. Det hade nu inte bekymrat mig om programmet i övrigt varit möjligt att förstå, men nej, det lät sig inte göras. Jag gick och lade mig, väl medveten om att deadlinen var ca 60 timmar bort om nån täckdikning skall bli gjord i sommar.

Ny dag, ny fart, nytt samtal till dräneringsteknikern som klappade mig på huvudet och berättade en hemlighet – nämligen att det faktiskt är möjligt att förstå sig på Hyrrä. Så nu har denna kväll gått åt till att försöka översätta vilka papper som programmet vill ha och nu har jag producerat en hel del skatteintyg, låneintyg, motiveringar och fritt formulerade ansökningar hit och dit. Nu ger jag upp, nu tor jag att alla ”veronalaiset sopimustodisteeavat sukulaisten käytettävät rahat” är översatta efter bästa förmåga och producerade. Dagen och gubben är slut – vi fortästter i morgon. 24 timmar kvar.

Natt.

Nåja, nu har vi då dagen därpå och jag har lärt mig några nya saker. Bland annat hur man får Hyrrä att prata svenska. Egentligen vet jag inte om något blev lättare för det, för nu kan man inte längre gömma sig bakom att man inte förstår. Hur som helst så gick nog även torsdagskvällen åt till att försöka få in varje sak på rätt plats och bland annat hade jag svårt att få bilagorna att hållas där dom skulle. Jag körde in alla 12 filer som skulle med, sparade, gick till följande sida, sen tillbaks igen och där var dom förstås inte. 4 gånger fick jag köra proceduren innan dom fastnade. Sen avslutningsvis så var inte ”skicka” knappen aktiverad när jag kom så långt så det blev en tur med farbror Google igen och så småningom hitade jag en ruta där det skulle kryssas om undertecknanden var samma som sökanden och varför det nu inte skulle vara det vet inte jag, men efter bock i den rutan for det nog iväg. När jag sedan fick kvitteringen visade det sig att jag skickat iväg en färdig version och sex(!) halvfärdiga. Nåja, dom gick att ta tillbaks så allting blev väl gott eftersom slutet var gott.

Vad säger vi då till slut. Janå, jag skulle nog ha kommit betydligt lättare undan med att skicka pappersansökningar denna gång, men om det eventuellt blir nån nästa så går det säkert bättre och snabbare. All vår början brukar bliva svår och så även denna gång. Men för denna gång – hyrra, jag är klar. Och nog ändå lite stolt.

15 mars, 2019 av Nisse

Bondbloggens vänner rf.

Nu är föreningen Bondbloggens vänner rf. registrerad och skall ta över Bondbloggen då vi skrivit under ett avtal med Rundradion. Föreningen är grundad av och består bara av bondbloggarna dvs. Lotta, Sonja, Kalle, Christer och Nisse. Det är en minimal förening och styrelsen består av hela föreningen. Inga pengar och verksamheten består enbart av att skriva inlägg här i Bondbloggen (och så kanske vi har en och annan sommarträff …).

Eftersom vi är ganska utspridda så är våra möten videomöten och vi hade det första mötet nyss. Vi valde Nisse till ordförande, Lotta till sekreterare och Christer till kassör. Det blir knappast betungande uppgifter – åtminstone jämfört med att skriva inlägg på bloggen vilket ibland kan ta en hel del tid om man sätter in foton och videor.

Första videomötet för styrelsen

Det gick ganska bra att hålla möte på det här sättet – efter det att jag köpt ny mobiltelefon för den gamla var föråldrad.

Vi beslöt bara att i princip godkänna det avtalsförslag som Rundradion (jag vägrar att kalla den YLE för jag gillar inte alla namnförändringar hit och dit) gjort upp.

Senare skall vi fundera på förändringar i Bondbloggen. Det finns en del förslag men de måste ännu testas. Ett stort problem med en blogg nuförtiden är allt skräp och alla skurkar som det kryllar av på nätet och man måste skydda sej.

Tills vidare fortsätter Bondbloggen som förut och läsarna märker knappast någon förändring. Men hoppeligen förbättringar så småningom. Vi tackar Rundradion för att den startade Bondbloggen och speciellt Unni och Ingela som entusiastiskt drog igång oss så bra att vi ännu fungerar nio år senare ! Mårten kan gärna få en ros också för det tekniska stödet.

En liten nostalgibild från den 2 juni 2010 då Bondbloggen fick Radions webbpris.

Från vänster Mårten Unni, Mats, Ingela (på huk), Kalle, Nisse och Sonja.
10 mars, 2019 av

Skogsdikesunderhåll.

Den minnesgode kanske minns att jag hade ett smärre skogsdikesrensningsprojekt på gång för ett par år sen, om inte så läs här.

Det stötte lite på patrull då det var svårt att hitta intresserad entreprenör men skam den som ger sig så nu är dikena rensade. Och jag tycker att det blev riktigt bra förutom att vi inte fick bort allt vatten då en bergsrygg på ett par meter ledde till att vi inte fick fullt djup på hela sträckan. Vi kommer inte att lämna jobbet halvgjort utan lite dynamit får nog fixa djupet men det arbetet återstår ännu. Sätter lite bildmaterial från projektet.

Före …….
…………och efter dikesrensningen. Här har jag låtit jämna ut dikesjorden för att anlägga permanent körstråk.

När jag hade maskin på plats passade jag också på att rensa backdiket och ta bort en gammal ladugrund. Det var torrt i backdiket så jag harmar mig lite över att jag inte hade dumperflaken och traktorn med för det hade gått bra att lasta och transportera bort jorden direkt.

Backdiket putsas upp.
Stenarna efter en gammal ladugrund tas bort.

Det var lagom varmt att gräva och det är fortfarande torrt på sina ställen efter den torra sommaren så arbetet löpte bra även om det på sina ställen fanns en del snö att ösa också. Att sköta vattenföringen är nog viktigt för att hålla skogen växande och på så vis hålla kolbindningen igång, kom just på att jag skrivit om ett mer omfattande inlägg om skogsdikning tidigare också. Har hållit på så länge med det här bloggandet nu att man börjar glömma bort vad man berättat. Men det skadar kanske inte att ta upp saken ändå, här kan ni läsa om det första skogsdikningsinlägget.