1 oktober, 2019 av

…. och ibland går det mindre bra.

Som fortsättning på Nisses lycka så passar jag på att förmedla lite mer mollbetonade tongångar, för idag gick det inte som planerat.

Det började med att jag sov för länge då gumman haft en orolig natt och hållit mig vaken. Nå det var inte hela världen även om jag var lite trött från morgonen. En hel del beställningar låg naturligtvis på för även här var vädret fint under lördag så också jag passade på att rounduppa lite istället för att skörda. Vi tog dock in lite lök efter besprutningen även om det blev sent.

28.9.2019 Äntligen uppehållsväder och möjlighet till att ta in lök.
Hann dock inte med mera än ett lass innan mörkret lade sig över åkern.

Söndag morgon duggade det så inget lökskördande då utan bytte till skördevagnen och for för att skörda lite sallat och purjo istället.

Idag måndag fortsatte vi med sallatsskörd men eftersom det lovas mera regn så tänkte vi passa på och ta in mera lök på eftermiddagen. Så långt allt väl, men när jag skulle koppla ifrån vagnen fick jag inte hydrauliska lyften att fungera så operation felsökning inleddes.

Först befarade jag elfel eftersom pumpen gav olja till de yttre hydraulfunktionerna men efter en del testande kunde vi konstatera att signalerna nog går fram och att det inte ens hjälpte att köra ventilerna manuellt. Följande moment blev att se hur långt oljeflödet gick i hydraulkretsarna. Efter att ha släppt kopplingarna en efter annan för att se hur långt trycket låg på verkar det nu som om spindeln i lyftventilen inte rör sig som det ska för ut kommer ingen olja även om flöde finns. Verkar som om all olja går i retur. Tror det blir att konsultera verkstaden imorgon eller är det någon här som vet hur det ska fungera?

Här verkar vi ha den felande mojängen, magnetventilerna drar men sliden till höger rör sig inte.
Ventilerna sitter synligt men en hel del demonterande ska nog till innan man får bort ventilerna. Som jag ser det så går oljan åter till tråget genom hålet med papperstussen uppe vid pinnbulten.

Hoppas nu att det inte krävs väntande på reservdelar för nu är det bråttom att få igång traktorn och återuppta skördandet. Kallare väder utlovas nämligen.

30 september, 2019 av Nisse

Ibland går det bra

Brådskan fortsatte direkt efter tröskandet. Eftersom det var fint väder så sprutade jag glyfosat för det fanns massor med baldersbrå. Vanligen finns det alltid nånting att klaga på men nu var det faktiskt bra väder. Inte ens GPSen krånglade.

Ingen blåst förde iväg sprutdimman

Växligheten var litet underlig i år. Trots värme så mognade den sent och så kom det en massa baldersbrå i vetet. Möjligen var det frön som inte hade grott tidigare som nu grodde i höstregnen. Det var alldeles tydligt nya plantor med nya blommor. De gamla baldersbrå som fanns på våren lyckades jag bekämpa ganska bra.

Kvickroten mådde inte bra den här sommaren. Det fanns en del fläckar men inte särskilt livskraftiga. På en del åkrar fanns det inte något grönt alls fastän sprutspåren vanligen lyser gröna efter tröskandet. Det var riktigt svårt att se sprutspåren i år.

Därför måste jag köra på GPS för det mesta. Den har krånglat tidigare men nu flyttade jag upp den yttre GPS-mottagaren utanpå en plastburk som jag fäste på hyttens tak med magneter.

GPS-mottagaren i den övre dosa
Små starka magneter i bottnen på burken
Och burken på plåttaket

GPS-mottagaren håller kontakt till plattan i hytten via Blåtand. Orsaken till att jag satte en plastburk under mottagaren är att radiovågor är känsliga för jordplan dvs. plåttaket på hytten. Jag hade tidigare haft mottagaren i den lilla dosan alldeles ovanför plåttaket. Nu fick jag mindre felvisning än tidigare år så man kunde nästan köra bara på GPS. Riktigt bra är det inte ännu men GPS kan i dagens läge inte ge bättre noggrannhet än ca. 3 meter absolut och under 1 meter från varv till varv. Utom i de fall då man använder RTK som felkorrigering men då måste man ha en skild radiofyr uppställd nära åkern. Och det blir dyrt.

Om man ser på nedanstående bild från Brennendjin så ser man att sprutspår är ganska besvärliga eftersom det finns massor med åkerholmar och krokiga drag. Med GPS som ”målar” där man har kört är det litet lättare att köra. Det blir inte lika mycket dubbelt och viktigast av allt så blir det inga osprutade fläckar.

Sprutbild från Brennendjin

I år var det ganska varmt, lugnt och bra bärighet på åkern så jag kunde köra med stora Zetorn utan att det blev spår vilket är speciellt viktigt då jag kör med direktsådd. Vissa år blir det grymma spår efter sprutan och det ser ut som om man plöjt då man kör ut på vägen.

Sprutekipaget

Nu förs det ett väldigt liv om förbud mot glyfosat. Det är bra ifall det grundar sej på fakta men jag tvivlar starkt på det. Närmast verkar det vara ett lämmeltåg där 99,99 % inte har kollat fakta alls utan bara följer de andra. Att förbjuda glyfosat utan att det finns någon ersättning kan få stora konsekvenser.

Personligen måste jag spruta bort kvickrot och baldersbrå för annars har jag bara en djungel på åkern utan något vete alls. Det kan vara idé att på nytt se på bilden från 2017 där man ser skillnaden mellan besprutat vete och obesprutat där baldersbrå tagit överhanden helt.

Glyfosat eller baldersbrå

Utan glyfosat blir det att fundera på om man måste sluta med veteodlingen helt och lägga allt i vall. Eller finns det någon gröda som klarar av konkurrensen med baldersbrån ? Att gå tillbaka till att plöja är bara uteslutet med de här vetepriserna. Att bränna en massa olja på bearbetning är knappast mera miljövänligt heller. Någon liten höjning av priset hjälper inte ett dugg – möjligen en mångdubbling. På den tiden vi ännu plöjde så var vetepriset omkring 4 gånger högre.

Nästa vår måste jag så in följande gröngödslingsareal och som det ser ut så minskar den inte – snarare tvärtom. Men just nu kan man glädja sej över att tröskning och höstbesprutning gick bra. Och nu gäller det att få i ordning maskinerna för skogsarbetet …

26 september, 2019 av Charlotta

Godmorgon!

Till morgonrutinerna hör numera också att släppa ut hönsen. Pigga och glada kommer de ut och börjar genast krafsa och picka, nästan alla är medesamma ute, förutom en… Den svarta hönan, som fått namnet Benita, mornar sej gärna inne på pinnen en liten stund till… 😊

25 september, 2019 av Kalle

Rapsen stod så gul och grann på åkern

Så kan vi då börja summera växtperioden 2019. Jag hade stött mig på två växter (förutom vallen då) denna sommar och det gick ju bra. Till 50% åtminstone. Havren är det inte desto mera att orda om, den gav 5800 kg och det får man väl var nöjd med, dessutom korta torktider så egentligen var det väl superbra.

Lite annat var det med vårrapsen. Där står man nog som ett fån mitt på åkern med tummen i munnen och funderar vad som egentligen hände. Visst, genom åren har grödor lyckats bättre och sämre, ibland t.o.m gått riktigt illa, men något som kan jämföras med årets oljeväxtkatastrof, det hittar jag inte nånstans i historien. Det blev alltså totalskada, ingen skörd alls, och det har aldrig hänt mig förr med någon enda gröda.

Dessutom var vägen fram till totalskadan märklig och krokig och nån lösning eller förklaring, det har jag inte kommit på.

Rapsen såddes i helt bra förhållanden 9 maj vilket borde ha varit en bra tidpunkt, jorden var hyfsat uppvärmd och en stor del av vårfukten fanns kvar i jorden, så sådden kändes bra. Som utsäde använde jag nyköpt betad raps så där borde inget ha varit fel. Bearbetningen gjordes grunt, närmast bara utjämning av plogskivorna så det borde också ha varit ok.

När tre veckor gått och inget liv syntes i åkern började jag oroa mig. Efter fyra veckor oroade jag mig ännu mer. Eftersom jag noterade både kålmalar och jordloppor så körde jag ut insektmedel (något som jag drar mig i det längsta för att göra) och se, helt plötsligt var åkern grön av spirande nytt liv. En närmare titt gjord mig lite betänksam för det såg inte riktigt ut som jag ville, det typiska fyrabladsstadiet med två stora och två små blad var liksom utbytt mot något snarlikt, men annorlunda. Men eftersom plantorna stod i perfekta sårader och dessutom kom lite senare upp där det var lite senare sått så gav jag mig nöjd med att det var mina egna botaniska kunskaper som sviktade – vilket det tyvärr inte var.

Rätt snart stod det klart att det var Chenopodium album, dvs lergräs som gjorde mina rapsåkrar gröna. Varför dom plantorna stod precis i såraderna känns som ett mysterium, men jag antar det har något att göra med gödseln, dom trivdes väl bäst tillsammans med den. Midsommartiden hade jag ännu inte sett till speciellt många rapsplantor, men däremot gav jag mig på lergräset med en rejäl dos Galera. Galera är dyrt och effekten blev – noll.

Visst, nån enstaka planta domnade väl bort av Galeran, men inte var effekten speciellt imponerande. Nån vecka in i juli gav jag upp. Efter att ha läst in mig på EU regelverket där det stod att det är tillåtet att misslyckas, men att man alltid måste bekämpa ogräs så fattade jag det oundvikliga beslutet.

Att ge upp

Alltså gav jag mig med tungt sinne ut på åkern med trädeskrossen. Fortfarande såg jag inte till någon raps, men en tät djungel av halvmeterhögt lergräs tycktes flina mig rätt i ansiktet. Nyinköpt utsäde, tillräcklig gödselgiva och besprutningar med Karate Zeon och Galera hade inte hjälpt utan fiaskot var ett faktum.

Slåtterkrossen gjorde sitt och i slutet på juli var det som skulle ha varit en fint blommande rapsåker en nyslagen lergräsåker.

Nån vecka senare ändrade åkern karraktär. Till en början iddes jag inte ens gå och titta på eländet, men rätt snart stod det klart för mig. Fina små rapsplantor såg dagens ljus. Där, och där, och där. Lite överallt. Det fanns alltså liv i åkern trots allt. I början på augusti. Vad gör man med spirande raps i början på augusti. Ingenting vad jag vet.

Idag har vi då den 25.9 och jag har gjort min andra attack för åter mot rapsen. Denna gång med tallriksharven.

Raps den 25.9.2019

Det är väl onödigt att skriva ut vad jag tänkte medan ovanstående verksamhet pågick. Jag klarar nämligen inte av att göra det utan att ta till kraftuttryck.

Nu blir det liksom lite kvar att fundera på. Jag anar väl att största orsaken till detta var att jag trots mina årsringar som oljeväxtodlare sådde för djupt, men varför:

a) kom allt ogräs i exakta sårader i början på sommaren?

b) fungerade inte Galera alls?

c) Kom rapsen igång genast lergräset var bortslaget mekaniskt?

Ja, säg det?

22 september, 2019 av Nisse

Sängliggande tröskning

I år har jag prövat en ny metod: Att tröska sängliggande. Det gick riktigt bra med hjälp av brorsan och Henrik. Jag själv låg två dagar i sängen och snörvlade och hostade.

Henrik tömmer tanken

Jag har klarat mej länge utan de vanliga förkylningarna i vårsådd och tröskning så jag blev litet oförsiktig och drog inte på långkalsongerna i tid. Halsen kändes litet sjuk men jag fattade inte att genast bli försiktig och så gick det som det gick.

Tröskan höll ihop utan problem efter bytet av skakararm och det var lättröskat i år. Jag tror inte det blev stopp en enda gång. Det fanns heller inte mycket grönt i vetet. Kvickroten blev ganska svag efter förra höstens lyckade glyfosatsprutning och sommarens torka. Ingen liggsäd fanns det heller – troligen på grund av torkan. Ändå var skörden inte alls så dålig.

Men vetet var ojämnt. På vissa ställen hade det växt riktigt bra medan det var uselt på andra ställen och jag vet precis vad det berodde på: Det 50 mm regn som kom i början på maj (se Sprickanveetå och svandamm). Det såg man redan i juni då det inte fanns ett enda strå där vattnet hade legat (se Svansjön har torkat).

Men det var inte bara svackorna som stod under vatten som var dåliga. I Alkärret som ligger inne i skogen hade det torkat upp så långsamt att brodden hade blivit svag på stora områden. Om man jämför med området alldeles invid Svansjön som ligger ute på slätten så växte det bra alldeles invid den tomma svackan medan det var sämre i Alkärret inne i skogen.

Alkärret vid vårens ”svansjö”

Och man såg på leråkrarna att det växte bättre på upphöjningarna än nere i svackorna fastän det brukar vara tvärtom sådana år som man inte har stora regn. Och på mullåkrarna växte det bra överallt eftersom mulljorden inte ger översvämningar ens vid 50 mm regn.

Gamla torken blev full och nya torken halvfull trots att vi har en tredjedel i vall. Utan den stora gröngödslingsvallen hade det varit knappt om utrymme. Ändå hade vi upp till 60 cm i nån lår och det är egentligen för mycket.

Vetet var ganska fuktigt då vi började med 27-30 % men på de tidigast sådda åkrarna var fukthalten bara 22-23 %. Det var litet dåligt torkväder ett par dagar men annars har luftens relativa fukthalt varit så låg som 45-60 % och det utlovas bra torkväder ännu i flera dagar. Men på lördag blir det åter fuktigare. Nu gäller det bara att torka (och kyla) ned vetet så det håller över vintern och sedan blåsa en eftermiddag med stark vårsol så blir det lätt 12 %.

Tomma åkrar då sista strängen körs

Men det som man lade märke till i år var den stora mängden baldersbrå (se bilden från Alkärret) i vetet – men inte kvickrot. Och den fanns nästan överallt. Den hade grott sent så den hann inte bilda frö men nu är det viktigt att spruta glyfosat för annars finns det inget vete alls på åkrarna nästa år utan bara en djungel av baldersbrå.

Nu blir det alltså glyfosatsprutning och jag tror också att jag kör med hacken på mullåkrarna och krossar halmen riktigt grundligt. Det gick bra att så i våras efter det att jag kört med hacken på mulljorden. Litet mera bränsle och tid går det men det blir mindre krångel på våren. Nu är det i alla fall

HASI !

21 september, 2019 av Charlotta

De kan inte allt vara som från djävulen!

Vad pratar jag om, jo, PLAST! Denna omdiskuterade hatade uppfinning som är så älskad och hatad. Jag hör till den gruppen som lite vilsen står och försöker bena i det hela, och nu, med en son i skolans miljöråd som varit på uppvakelseresa till korpoström, där utställningen om plasten i våra hav går het, minsann får tänka till emellanåt innan jag svarar. För, svara på frågor, DET får jag, och ibland hamnar jag på kvistiga förhör. ”Mamma, vad ska vi ha för skedar på öppet hus dagen???” och de är int bara för att han helt sådär överlag funderar, minen säger ungefär att, svarar du fel nu är du redigt steikt! Jag svarade tydligen rätt, för de är skedar i nån sorts träfiber, komposterbara tallrikar, pappmuggar osv… Han var nöjd… ända tills han fick syn på brickorna som vi använt några år redan… ”Vad är detta!!! PLASTBRICKOR!!??!!”

Ja, min son, de är plastbrickor… …. Jag borde kanske köpa nya brickor, i plåt.. eller nåt… Men, de är ju just dehär, att göra sej av med plastbrickorna vore väl än mer miljö-katastrof… Tvätta, ta väl hand om dem, återanvänd dem tills de är redit slut. Använd de som finns, men tänk till en gång extra nästa gång de ska köpas nåt nytt…

Jag använder plast. Mycket (!) plast. Jag tänker främst på ensilagebalarna. Men, jag har egentligen inga andra val… Skulle jag tvingas sluta med den plasten skulle jag inte kunna ha så många får jag idag har. Bygga plansilo är ingen lösning för mej med åkrar på två holmar. Torrhö, ja, men, hur ofta är de möjligt att bala torrhö och få det hemfraktat under tak (som jag inte heller har) för väderleken? Nog sku de gå, nångång, ibland, men, inte ibland. Jag kan tyvärr inte riskera min existens som fårbonde på några rullar plast, de gäller att ta vara på den istället, så den hamnar rätt och inte fel.

Det är väl där de går fel, när tillvaratagandet och ansvaret för plasten sviktar.

Nog sviktar det för mej också… Balplast som blir liggande i nån hög på gården… De blir nån plastsvans som blir under traktorhjulet och rivs löst när man kör hem, eller ihop balar… Någon gödselsäck som med vinden smiter och flyger ut på åkern… Vinden stjäl nåt ämbar som man ställt ifån sej ute på trappan… Och så vidare… Men, istället för att tänka att de är bortslarvat, så är det bortlånat till vädrets makter en kort stund, ingen fara så länge man har koll på läget, och söker ihop allt det man lånat ut för en stund. Spring om de behövs, men ta tillbaka det!

Nej, all plast kan inte vara av djävulen. De finns ju endel saker som det den senaste tiden satts mycket fokus på, som tex. ”den heta potatisen” handels-plastkassen… Visst är det bättre med en annan kasse, men, tygkassen skulle man ju enligt undersökning använda ca 800ggr för att den skulle vara försvarbar, så, hur ska man sen, men de tygkassar som finns, slit slut dem… Bäst är väl om man nöjjer sej lite och inte köper nytt… Papperskasse!!! Tänker någon helt säkert… Ja, de går ju nog, så till vida att de är sommar och solsken den dagen.

Whaat? Tänker någon, vackert väder har väl inte direkt nåt med plastkassar och papperskassar att göra, men, jo, det har det visst det, för man kommer inte hem med alla varor hela och någorlunda rena om det regnar eller har regnat, är snö eller liknande när man ska ha varorna fraktade nån km på en mönkkiä också innan man är hemma. Har man tygkasse blir det vått, men den håller ju ihop iallafall, har man en papperskasse som blir fuktig, kan man ha allt man handlat utspridet i mönkkislådan eller på yttertrappan när man just tror man klarat sej hem med alla varor… En tygkasse är förresten också mer motståndskraftig mot stocksaxar, sådär som tips ifall någon haft samma problem som jag med stocksax genom plastkassen och rätt in i mjölktölken. Storyn om den lärdomen går som sådan, att jag hade jobbat i skogen, satt stocksaxen i mönkkislådan, och sen for jag och handla, satte matkassen också i mönkkislådan på hemvägen. Det skumpade och guppade på vägen hem, så när jag kommer hem har jag stocksaxen in genom plastkassen, in i mjölkpaketet och all mjölk i kassen, så både ägg och äpplen låg och mjölkmarinerade sej… Så vad ska man ha riktigt? El plastkasse som inte tål stocksaxar, men som är bra som soppåse. En tygkasse som ska användas 800gånger för att vara försvarbar? En papperskasse som de lätt går hål i bottnet på? En kylkasse i hårdplast – motståndskraftig mot såvär stocksaxar som väta, men hur bra är dom egentligen… Eller en ”kylkasse”, såndär hård i styrox? Hur är de med dom egentligen? Finns de fler alternativ? Ja säkert, men vilket dilemma bara för att få hem matvaror, och ni kan tro att vi diskuterat detta ämne i vårt hus…

En anna sak, som jag funderat på, som ser så ekologisk och bra ut, men som jag riktigt undrar hur de är smart egentligen är alla dessa paff-förpackningslådor… pafflådor som det packas grönsaker och frukt i. De används en gång, eller? Odlaren köper lådorna, viker ihop dem enligt konstens alla regler, de packar grönsaker och frukt i dem, så åker de till en uppköpare, som kanske förpackar varan i plast, och skickar vidare, eller så åker lådan direkt genom hallen ut till butiken där den packas upp i en hylla och lådan är använd, förbrukad och kan icke användas mer. Sen då? De ser bra ut, men hur smart är det att de stampas ihop lådor på lådor på lådor, som kostar skjortan, används en gång och sen ska återvinnas, processas och stampas ihop pånytt, eller åker de, direkt till ett brännverk? Vilket är sen då bättre, den djävulska plasten som skulle kunna återanvändas med en omgång genom het-tvätt, eller en pafflåda vars livslängd är max någon/några dagar?

Ja, jag blir inte klok på dehär med plast, paff, förpackningar och gudarna vette vad…

Ibland det ena, ibland det andra…

Jag blir mer och mer försiktig… Jag har lärt mej tänka till en och två gånger. Jag överväger alternativen som erbjuds. Jag använder plast, men, sådana förpackningar som man kan använda flera gånger. Jag använder plastkassar flera gånger, jag försöker städa upp efter mej, och också tidigare generationer, jag försöker plocka skräp i dikena längs vägen, jag försöker plocka skräp längs stränder, jag handlar kaffe i engångsmugg, men slänger aldrig ut dem och hurra, nu har jag hittat ett ställe där de har komposterbara kaffemuggslock, jag försöker, jag försöker jag försöker, och ändå kan man känna att man inte riktigt räcker till…

Summa summarum tänker jag att all plast kan ju inte vara som skapad av djävulen, eller ja, nog ibland, men ibland int…