14 februari, 2020 av Charlotta

The place to be…

Ja, förra lördagen var det mitt in i smeten i hufvudstaden Helsingfors. En stad man besöker bara om man måste. Ofta hittar man på en ursäkt så man bara inte kan ta sej dit, men, dehär var ett sådant tillfälle man bara inte fick missa. De fick vara vad det ville. Buss och tåg ligger ju i tiden när man ska förflytta sej, jag var kärringen mot strömmen och tog bilen. Det minst miljövänliga alternativet, men jag försvarar mej med att min lilla citikka-loppa snittar på 4, så den är inte i det allra groteskaste laget ändå. Men, parkera i h.fors… mitt i smeten… nää, hujeda… Det skiljer sej en liten aning från här hemma… Här agerar björkar och enrisbuskar ramarna till parkeringsrutor. Jag får vara lite aktsam ifall de lovas högt vatten, så jag inte backar för långt bakåt i min parkeringsruta, för då kan mitt i allt högra bakhjulet bada havsbad.

Google maps. Vad gjorde man utan de? Ja, antagligen en hel del, men, nog kan det sen vara behändigt… Jag letade upp ett parkeringshus och kom både dit och därifrån utan större mankemang. Riktigt så man tänkt att janå, nog går de ju dethär också. Men, glädjen när man snurrar runt i någon avfart/påfart och tanten i mapsen säger, ”kör rakt fram i etthundraförtionio kilometer”. De är bomull för öronen…

Men själva träffen? Själva själven av resan man inte fick missa… Ja, inte vet jag om jag har så mycket att tillägga. Trevliga människor, god mat, avkoppling, skratt och allvar – En bra dag. En lyckad dag. En dag man alltid kommer att minnas…

De andra här på bloggen har spånat och funderat lite över de 10 år som gått. Jag hoppade på tåget ett år senare, och har till och från skrivit. Ibland blir det paus. Man kan inte bara klämma ur sej text. Eller jo, det kan man, men de får ju gärna vara nåt att ha också…

När jag blickar tillbaka och funderar på den där första tiden, inser jag att det var länge sedan, mycket har hänt, och egentligen har det inte hänt någonting. Det beror på hur man ser på det hela. Fåren är kvar, jag har i princip samma åkrar jag snurrar runt på, maskinerna är i stort de samma, om än lite äldre, lite söndrigare, lite mindre plåtar… Lite djur har det kommit till. Betena är i stort sett de samma, något till, något bort. Ja, det händer inte så mycket. Då har det kanske varit mera höga berg och djupa dalar på den privata sidan som man inte alla gånger ställer sej på torget med megafon och tutar ut.

10-9 år… Det är lång tid… Men, tiden går ju som bekant fort när man har roligt, och de måste jag säga att bondbloggen nog tillfört mycket, mycket mer glädje än jag i början kunde tro. Framför allt tror jag det har att göra med de andra bloggarna. Mina vänner. Jag har fått besöka dem och deras byar och närområde. Man lär sej massor på sådana små utflykter. Bättre guide än en riktig inföding hittar man inte… De finns alltid där när man funderar nåt och vi diskuterar ganska mycket, allt från dagsfeelis och captcha koder till mullhalter.

Vidare så har bloggen också medfört nya bekantskaper helt på de viset att folk kommer fram och pratar, och någon har också ringt. Lite fundersam blir man ju nog när folk tar kontakt och har en massa funderingar att diskutera, och man har ingen aning om vem man pratar med… Men, säg gärna hej 🙂 De är jättekul 🙂 Ett exempel. I somras stod jag mitt i allt som talkoarbetare bakom en serveringsdisk, i Närpes. Mitt o allt står en tjej framför disken och frågar om det är jag som skriver på bondbloggen. Jag hade ju inte räknat med att någon sku känna igen mej där i borstat hår, blommig blus och kjol, men mycket roligt var det. Tyvärr hann jag inte prata så mycket, men roligt är det när folk kommer och säger hej, för ibland känns det som att man sitter och skriver, och skriver, och den enda som läser är… ? Ja, vem? Det är lättare att skriva om man vet att det är någon som läser. Ännu lättare att skriva skulle det vara om man sku ha någon susning om vad man ska skriva om… Vad vill läsaren läsa? Har de tröttnat på får? Orkar de läsa om kaninungarna eller är det bara löjpåt (som man säger i vissa delar av landet)? Jag har hur många vackra solnedgångar som helst bland mina foton, men, de får väl folk nog av på facebook ändå? Mitt kråplade knä kan jag skriva spaltmetrar om, men hur kul är det egentligen…

Idag skriver vi fredag, en dag som många inom bondekåren väntar på hela veckan. Egentligen väntar väl alla på fredag, då vankas det veckoslut och lite ledighet, men det är kanske inte just det som bonden väntar på. Det är liksom ingen skillnad på tisdag och lördag, men tidningen LF – Landsbygdens folk, kommer på fredag. Denna vecka var Bonbloggsträffen med. Jag gav mej inte ro att fara och söka tidningen. Vädret var så vackert, plittplatt och solsken, så jag ville passa på och ta ner lite enbuskar, björkar på ett bete och bränna ris. Men, LF kan man ju läsa i telefonen, så jag bara måsta in och läsa lite…

Hoppsan! Sade jag och fick ett småfnissigt skrattanfall! Jag fastnade ju med det samma i textraden, ”här hittar ni mig” … Nää-e. Inte alla dagar åtminstone. De är nog många år sedan jag satte min fot på Heisala. Oj, så tassigt de kan bli, jag pekar ju ut var Sonja bor, holmen jag bor på, finns där jag ritat in pilen… För väldigt många är det ju en liten minimal petitess. Holme som holme och ”dom ser ju alla likadana ut”. Men jessus vilken skillnad de är! Men, det kan jag inte börja reda ut om idag, de får bli en annan gång. Men. Lite roligt är också roligt 🙂

Bondbloggen 9-10 år bakåt, men frammåt då? Ja, jag har lite små ideer. Ibland får hjärnan karusell-feelis och man bombarderas med ideer vad man kunde skriva om. Endel mer huvudlösa än andra, men, några av dem kommer jag kanske att få ner i bokstäver på bloggen. Det återstår att se hur de spinner vidare… 🙂

14 februari, 2020 av

Näringshjulet.

Jag och ett tiotal bönder här i Vasa-trakten har under några kvällar suttit och diskuterat vatten och näringsfrågor i ett forum kallat ”Näringshjulet” som letts av det lokala lantbrukssällskapet. Det har varit intressant att ta del av de funderingar som konsulenterna på sällskapet har och i kväll berättade Jussi Knaapi (känd skribent i finska jordbruksrelaterade tidskrifter) om bland annat faktorer som påverkar kolbindning och markliv. Ett vitt begrepp som vi nog enbart hann skumma lite grädde av under de tre timmar som vi satt samlade.

Lite av allt är min tes då det gäller maten. Tomaten hade redan åkt i magen när bilden togs ifall nån undrar var grönsakerna finns.

Under kaffepausen kom vi att diskutera hur näring påverkar oss människor och jag drog ju förstås fram min tes att ”eftersom allt är giftigt och att det enbart är mängden som bestämmer om det är dödligt eller inte så tror jag att det är bäst att äta lite av allt”. Att helt vara oäten är ingen bra lösning vet vi ju från tidigare men vi kom in på det där med mängden. De flesta av oss menade att vi kanske äter för mycket och att det syns när man ställer sig på vågen. Många påstår också att det för att undvika fetma bara är att justera energiintaget i förhållande till energiförbrukningen. Riktigt så enkelt tror jag ändå inte att det är då många som är magra som stickor äter som en häst och vice versa. Så det är nog något med ämnesomsättningen som också spelar in och säkert också genetiken. För att riktigt krångla till det kom jag att fundera över om också kroppen kan anpassa sig till utbudet. Jag har ju nu sen jag blev ensam märkt att jag nog äter kanske en 30% mindre än tidigare, speciellt kvällar och veckoslut så lämnar något mål bort och portionerna har blivit enklare och mindre. Jag har nu bara inte varit hungrig och sen är det inte riktigt samma sak att sitta och äta för sig själv, jag tycks helt enkelt inte vara den typen som sitter och tröstäter. Snöläget har gjort att jag kanske rör på mig lite mindre i och med att det inte just blir nåt skidat och de senaste veckornas flunsasymptom har också hållit mig hemma från skogen. Men i övrigt rör jag mig som normalt så att energibehovet skulle ha sjunkit med 30% stämmer nog inte. Så enligt tesen om energiintag och -förbrukning så borde ju vikten gå ner, så har den dock inte gjort trots att ämnesomsättning och genetik torde vara oförändrad.

Så till dagens fråga: kan kroppen anpassa sig till ett lägre intag så att den suger ur mera ur den mat man sätter i sig när tillgången minskar? Om svar ja så borde det kanske synas i WC-stolen men jag har nu inte kommit mig för att väga och bokföra outputen av restprodukter. Men säkert finns det nån medicinskt vetande eller näringsterapeut som har svar. Eller varför inte nån grisbonde som har koll på det här med tillväxtfaktorer.

Det diskuteras också ibland om vår mat är näringsfattigare än tidigare, fick under båtseminariet i januari ta del av följande bild som stärker den teorin. Men om så är fallet siar jag inte desto mera än att visst kan växtförädlingen ha lett till att en del saker och egenskaper har prioriterats framom andra.

Enligt denna bild var maten 1991/2002 i de flesta fall ”fattigare” än den var på 1940. Kom inte att fråga föredragande var undersökningen gjorts så källkritiken något bristfällig.

12 februari, 2020 av Mats

Vad tror du hände sen?

I samband med Bondbloggens tioårsjubileum lovade jag de aktiva bloggarna att skriva ett litet ”vad hände sedan”-inlägg, alltså lite berätta vad som hänt sen jag skrev mitt sista blogginlägg 2013.

Det mesta är väl sig ganska likt. Nån maskin har bytts ut, nåt arrende har tillkommit och nåt har fallit bort men ramarna för mitt jordbruk i stort de samma som för sju år sedan. Stommen i verksamheten är dikoproduktion kombinerat med växtodling. Lite direktförsäljning av kött sysslar jag med, vi säljer ungefär ett djur/månad så det räknas som rätt småskaligt. Jag har gjort ett par smärre utbyggnader av ladugården och håller på att öka koantalet en aning, det skall ligga på 40-50 moderdjur så småningom.

Växtodlingen drivs fortsättningsvis i ett långtgående samarbete med grannen Jonas. Vi sköter båda enheternas åkrar som om de vore en gård och delar på inkomster och utgifter på basen av hur stor areal var och en tillför samarbetet. Det gör att vi får möjlighet att sprida riskerna mer, får effektivare användning av maskiner och kan uppnå lite stordriftsfördelar. Sammanlagda arealen ligger på cirka 150 ha vilket inte är jättestort men tillräckligt för att få lite skalfördelar i verksamheten.

Huvudgrödan i odlingen är korn och havre till utsädesproduktion. Vi odlar allt utsäde på kontrakt med ett utsädespackeri i närheten. Därtill har vi till och från haft en del ärter, rybs och vete de år vi fått det att passa i växtföljden. När Jakobstads Reko-ring körde igång sommaren 2013 beslöt vi att börja odla ekopotatis till ringen och de följande åren svällde den odlingen ut ytterligare en smula. Min gamla båsladugård byggdes om till potatislager och vi skaffade sorterings- och förpackningsutrustning. Just nu är marknaden för ekopotatis inte riktigt i balans och vi har därför minskat på matpotatisen och odlar mer stärkelsepotatis till industrin istället. Vi har fortsatt leverera potatis till Reko-ringen, men en del har också gått till lokala butiker och grossister.

2013 blev jag delägare Tajma, ett småskaligt, lokalt slakteri som startades upp av ett drygt tjugotal jordbrukare. Min tidigare styckare Pentti hade signalerat att han så småningom ville lägga av med kötthanteringen så möjligheten att få ett ”eget” slakteri kom perfekt. Slakteriet byggdes under vinter och sommaren och körde igång på hösten 2014, så vi börjar ha ett par år på nacken så småningom. Nu åker mina djur bil endast fem km och allt från slakt till styckning och förpackning sker på ett och samma ställe. Den dagliga verksamheten sköts av anställd personal, men slakteriet har ingen gemensam marknadsföring utan alla delägare sköter sin försäljning själva.

Odlingsmässigt var somrarna 2015-17 utmanande, med alltför riklig väta vissa år och allt för torrt väder andra. Under ett par av åren var det rent av lite si och så med fodertillgången och jag tvingades minskade djurantalet en aning. De flesta djurägare håller en liten buffert i foderlagret så att man klarar också ett sämre år, men två-tre sämre år i följd har nog ingen marginaler för. De senaste åren har arealen ökat en aning och jag har fått återuppbyggt både djurantal och foderbuffert.

Under åren med Reko-ringen hade vi märkt att en del kunder nog var intresserade av närmat men ändå inte riktigt tyckte att ringen passade dem eftersom tidpunkten för leverans var så kort. Vi undrade om den här gruppen var tillräckligt stor för att bära en gårdsbutik inne i Jakobstad och det fanns ju liksom inte nåt sätt att ta reda på det annat än att testa! Tillsammans med Engagårds som producerar lammkött startade vi en Gårdsbutik Två Gårdar hösten 2017, först i anslutning till Skorpan (ett lokalt cafe) och från hösten 2018 i en försäljningsvagn på torget. Ägarna turas om att hålla butiken öppen och vi säljer förutom produkter från egna gårdar även en del andra jordbrukares varor. När vi är skrytsamma brukar vi framhålla att vi åtminstone vissa tider på året är det absolut största företaget på stadens torg och det är ju inte så illa. (Händelsevis råkar vi även vara det enda företaget som har verksamhet på torget vintertid.)

Så trots att huvudinkomsten i verksamheten fortfarande är produktion som går via de etablerade kanalerna som slakterier och packerier har direktförsäljningen kommit in som ett sidospår och komplement. Egentligen passar det mej inte alls, jag trivs inte med att sälja saker, men kontakten till kunderna är ett element som jag finner väldigt tilltalande. Det sägs ibland att konsumentens syn på maten ändrar när man vet vem som har producerat den, men även min syn på maten ändrar när jag vet vem som äter den.

Så det mesta är som förr och en del har ändrat. Men det är fortfarande lika fascinerande att arbeta med jorden och djuren.

11 februari, 2020 av Kalle

Precis likadant – fast annorlunda

Det torde inte ha undgått någon att vi jubilerar. Det är 10 år sen etablissemanget Bondbloggen föddes och bara det är en bedrift så god som någon. Vem skulle ha trott…… är en sliten klyscha men ack så passande även i vårt fall. Vem skulle då 2010 ha trott att man inte skulle komma loss från bloggtangentbordet på 10 år. Det skulle ju bara vara ett enda år var det meningen.

En period på 10 år är en lång tid, det hinner det nog hända en del på den tiden. När min första provblogg skrevs ner hade Lovisa just lärt sig cykla – idag utför hon som traktorkörkortsinnehavare de flesta förekommande arbetsuppgifterna på gården, det är väl egentligen bara såmaskinen och växtskyddssprutan som jag har lite svårt att ge ifrån mig. Clara som vid den tiden hölls på den plats där man lade henne är idag den som lyckats göra hästgård av hemmanet, och den yngsta, Linnéa- solstrålen och glädjespridaren som vid den tiden inte ens hade bokat sin biljett till jordelivet har just fått sin första ridväst och skall snart ta sina första stapplande steg på hästryggen.

Katten som mitt första riktiga blogginlägg handlade om har flyttat en våning ner en bit uppe i skogen och samma har skett med 4/5 av dom katter som fanns med på den tiden. Nya kattkvastar har dock flyttat in för att sopa rent bland gnagarna – med varierande framgång. Vissa saker består, andra förgår.

Själv är man hursomhelst också 10 år äldre och visst märkes det till en viss del, men ännu har inte åldern brutit ner gubben helt som tur är. Hälsan har fått stå bi och bra så. När jag tittar runt mig på gården och hemmanet ser jag också många andra saker som inte ändrats alls, egentligen är det bara såmaskinen som är bytt sen bloggbegynnelsen, och en begagnad traktor har också tillkommit. Maskinutvecklingen har har stått ganska stilla – ett resultat av den allt sämre lönsamheten. Däremot har det ju skett stora förändringar i djuruppsättningen. Det som bara var katter har blivit katter, höns och hästar så förvisso,nog har saker och ting förändrats också under matchens gång. Vill man roa sig med att räkna antalet ben som bor på gården – människor och djur så har antalet stigit från 28 till 55 under åren meddelar avdelningen värdelöst vetande.

Jag minns fortfarande exakt precis stunden när jag satt och slösurfade och såg en annons på YLEs hemsida om att man söker bönder till en blogg. Det tog ett andetag att formulera tanken – JAG VILL! Däremot var jag ju ganska säker på att det nu inte skulle bli till någonting alls eftersom jag ju inte var någon bonde av nån dignitet och dessutom djurlös och ännu värre – innehavare av ett lönejobb. Lite lustigt var det också för fram till den sekunden hade jag lite halvföraktfullt sett ner på bloggskrivare som jag dåförtiden tyckte var självgoda tvångsspridare av information som ingen bett att få ta del av. Tyckte jag då, men, man kan väl ändra sig!

Hur som helst så fick jag konstigt nog skriva en provblogg och den knåpade jag ihop på fars dag 2009. Jag har letat i flera dagar efter den texten för jag skulle ha velat publicera den är nu idag, men trots att jag nog trodde att mitt filskafferi var i ordning så har den inte låtit sig hittas. Återkommer om så sker. Strax efter jul – när jag var på Alko av alla tänkbara platser – ringde en Unni från radion och berättade att jag var antagen som bondbloggare. Det började svaja och jag höll på att ramla in i en sprithylla av pur förskräckelse. Med mig skulle jag få tre individer vars namn och hemvist gick mig förbi, men i virrvarret av tankar tyckte jag mig höra Pedersöre och sen två orter till som förblev oklara för mitt förvirrade sinne. Med facit på handen var det ju Nisse från Hindersby och Sonja från Heisala som jag missat. Och så Mats då – från Pedersöre.

Sen kom den ju förstås som ett brev på posten. Eftertankens kranka blekhet. Vad har jag nu gett mig in på? Jag har väl ingenting att skriva om? En traktor har jag visserligen och lite mark, men det har väl rätt många. Här händer väl ingenting. Hjälp! Jag insåg fakta, jag hade farit fram med falsk marknadsföring. Mitt jordbrukande kunde ju inte vara av intresse för någon. Sen mådde jag dåligt några dagar.

Trots begynnande ångest började saker rulla på och efter att jag träffat Mats i verkligheten började det kännas lite småhäftigt. Hursomhelst var det första året helt abstrakt. Obegripligt nog så verkade det faktiskt finnas folk som ville läsa det vi skrev, men utan folket på YLE och draghjälpen därifrån hade nog inget blivit av. I efterhand går det inte att nog berömma YLEgänget (Unni, Mårten, Ingela, Carin, Tobias, etc etc) för vad ni gjorde för att uppmuntra och puscha oss framåt. Sen hände saker i en helt absurd takt, jag fick sitta i Bettinas TVsoffa, det blev ett besök på Strömsö och många inspelningar i radio och TV. Det var egentligen ganska makabert med all uppmärksamhet, men ändå kul på alla sätt. Men i något skede kunde man nog börja tycka att kontakten med marken brutits. Och hade den inte brustit innan dess så bröts den slutgiltigt när jag sommaren 2011 fick den omåttliga äran att vara en av YLE Vegas sommarpratare, en upplevelse som kan värma en frusen själ ännu idag. Jag fattade ingenting, men roligt var det.

Efter detta planade det dock ut och plats skulle ges till nya bloggare. Det blev Cissi, Maria, Christer och Lotta som gjorde entre. Lite sådär kanske det kändes, det var ju visserligen meningen redan från början att det skulle pågå bara ett är, men nånstans tyckte man väl att man hade lite kvar att ge – fartblind kallas det visst. På något sätt blev ändå Nisse och Sonja och jag kvar hängandes i nån slags blindtarm och efter att vissa saker sökt sin form en tid stod vi där vi står idag – teamet ten years after.

Många saker har varit ohyggligt roligt och spännande med bloggen, men för mig personligen har det nog varit bekantskapen med dom andra bloggarna och folket från YLE som har betytt allra mest. Hur det nu sen var så visade det sig att alla kolleger är jättetrevliga människor som man gärna umgås med – något som vi faktiskt gör av och till på våra träffar. Dom bekantskapsband som har knutits av Bondbloggen är nog mera värda än alla sommarprat i världen. Åtminstone för mig.

Till sist vill jag bara tacka alla som orkat läsa de texter som producerats, det är ju ändå läsarna som ger bloggen en excistensmöjlighet. Något tjugoårsjubileum lovar jag inte, men än skall vi väl hänga med ett tag. Speciellt tack till er både kända och okända som tar Er orken att kommentera, ifrågasätta eller bara fråga – det ger bloggen och bloggandet mening.

Nu börjar det vara tid att ta in hästarna och till kvällsmat kommer dom att få bla morötter från Finne Farm, bondblogssamarbete IRL skulle ungdomarna kanske kalla det.

Tack för dom morötterna också – Bondbloggen. Vi ses!

11 februari, 2020 av

Ett trevligt kalas.

Nisse redogjorde så fint över vårt 10-årsjubileum så det finns inte mycket att tillägga. Jag var ju inte med riktigt från början heller utan kom med från april 2011, så jag hann inte uppleva den raketstart som bloggen fick då den lanserades.

Det oaktat har man fått vara med om mycket som man annars inte skulle ha fått om inte bondbloggen funnits. Framförallt så uppskattar jag vänskapen oss bloggare emellan men det är också fascinerande hur väl en del av bloggläsarna minns vad man skrivit. Ibland när man råkas får man höra om sådant som man själv nästan glömt bort att man avhandlat här på bloggen. Så helt tydligt har det visats intresse för våra skriverier, och det är ju förstås roligt. På tal om minnen så är det lätt att så här i jubileumstider påminnas om att se tillbaka och jag hittade när jag sökte på YLE’s sidor de ljudklipp som sparats bland annat från de återkommande Lördaxintervjuerna och även den första presentationsintervjun som jag gav Anki Westergård då det begav sig. Den kan ni höra på här. Jag minns också en av de gånger när Lördax ringde upp och jag låg under traktorn och skruvade med något svåråtkomligt och var lite irriterad när telefon ringde så jag svarade med ett lite onödigt kraftigt HALLÅ. Jag hade nästan glömt bort att dom skulle ringa upp just den dagen. Så kan det gå i stridens hetta.

Ett trevligt om än något kort kalas hade vi då på lördagen, tyvärr verkar det som om jag inte alls tål storstadslivet. För tre veckor sen då jag kryssade till Stockholm fick jag flunsa och nu hann jag just och just repa mig från den så drabbades jag av spysjukan efter Helsingforsbesöket. Den verkar dock gå över fortare men jag tror nog det får bli en tid i skogen nu härefter så fort krafterna återvänder.

Den friska tvåtaktsspetsade skogsluften stärker kropp och själ!

9 februari, 2020 av Sonja

Lagården färdig

Förra året blev inte riktigt som planerat eftersom byggandet av den nya lagården var ”lite” tyngre än vad vi hade tänkt oss. Klart vi visste att det blir ett tufft år, men riktigt så här tufft hade vi kanske ändå inte tänkt oss.

Själva byggandet skötte vi inte själv eftersom varken tiden eller kunskapen hos oss räckte till. Den normala verksamheten skulle naturligtvis snurra på men utöver det kom det ju en hel del saker som skulle skötas för att få bygget att gå vidare. Viss krävdes det en hel del närvaro vid bygget fastän vi inte själv byggde, men även byrokratin tog sin beskärda andel av tiden. Och det kan jag berätta för er att tär på nerverna och humöret!

Pratade här i höstas med en kollega som konstaterade att det går nog då man är mitt inne i det, men efteråt funderar man nog hur i hela helsike man klarat av den pressen. Det håller jag med om. Ladugården togs i bruk i mitten av november och nu har nog både jag och Antte ”takki tyhjä” som man säger på finska. Jobbet rullar på, men man har jätte svårt att ta tag i nya saker som ännu sku behövas fixas.

Men som sagt, djuren flyttade in 12.11 och dom stortrivs i den nya och ljusa lagården.


Osa poserar

Och visst gör vi också det! Det är otroligt hur mycket omgivningen betyder för korna och hur mycket forskningen om djurens behov har gått framåt på 20 år. Den nya lagården är ljus, den har naturlig ventilation och framför allt har den rejält med utrymme åt korna så alla kommer åt att äta och mjölkas precis när de vill, oberoende var i rangordningen de befinner sig.

På bilden ovan ser ni en del av liggbåsena. Båsavskiljarena är mjuka så de ger efter när djuren lägger sig och stiger upp. Båsen är så kallade djupströbås, dvs båsets botten är på samma nivå som skrapgången ni ser i mitten av bilden, men fram- och bakkanten av båsen är höga så båset fylls med ett tjockt lager (ca 30 cm) av mjukt strö. Som strö använder vi separerad gödsel.

Skraporna går en gång i timmen för att hålla gångarna rena och torra.


Det går foderbord längs med båda långsidorna, på bilden ovan blir foderbordet till höger och i ändan av båda båsraderna ser ni robotarna. Till höger står Tyyne och till vänster står Suoma. Namnen kommer från Anttes farmors mor Suoma och hennes syster Tyyne.