8 februari, 2020 av Nisse

Bondbloggen 10 år i dag

Den 8 februari 2010 publicerades de första inläggen i Bondbloggen. Det var Mats som skrev om Rymlingar och Nisse som skrev För varmt för skogsarbete och inläggen finns ännu kvar i Bondbloggen. Den 9 februari 2010 skrev Sonja om Ordentlig vinter, men inte tillräcklig där hon funderar på isproblem (de bor ju på en holme). Den 14 februari 2010 tyckte Kalle att det var Ett händelselöst liv utan djur.

Och sedan har det fortsatt i 10 år med mer än 3000 inlägg, 4800 foton och nästan 12 000 kommentarer … Vem hade trott det ? Nu finns det en fotobok om historien men på grund av den stora mängden så rymdes bara första året med:

Fotobok från första året

I dag träffades vi på lunch tillsammans med redaktionen från Rundradion som hade satt igång alltihop. Litet felaktigt var det att luncha i TFiF:ens sjätte våning (Tekniska Föreningen i Finland) för en bunt bönder men eftersom vi bor så långt från varandra så var det enklast att ta tåg, buss och bil till Helsingfors.

Bloggande bönder på lunch

Allt började med att Mårten föreslog att ordna en blogg för bönder på Rundradions möte och sedan satte Unni, Ingela och Mårten igång projektet. Det blev raketstart och resten är historia som man säjer.

Konceptet blev rätt från början och redaktionen under Unnis entusiastiska ledning gjorde ett fint jobb med att köra igång bloggandet som inte var så enkelt på den tiden. Mårten fick sätta in en del bilder för hand och vi diskuterade fram hur man egentligen skriver en blogg. Men det blev lättare och lättare med allt bättre bloggprogram (det berömda gratisprogrammet WordPress).

Sedan fick vi Rundradions webbpris och träffades alla för första gången i verkligheten i Helsingfors den 2 juni 2010.

Från vänster Mårten, Unni, Mats, Kalle, Nisse, Sonja och Ingela på huk.

Redaktionen var mycket aktiv och organiserade kalendrar och mössor och en resa till Kristinestad och Närpes den 21 september 2010 där Kalle fick sätta sej i Bettinas soffa.

Unni och Ingela på väg till Kritinestad 21 september 2010
Kalle i Bettinas soffa i Kristinestad 21 september 2010

Från april 2011 kom sedan nya bloggare med och Charlotta och Christer är fortfarande mycket aktiva – som ni ju har märkt.

Rundradions Peter Sjöholm, Mårten Seiplax och Ingela West.

Unni kunde inte komma i dag vilket vi djupt beklagar men vi skickar varma hälsningar till henne.

Bondbloggarna Mats Björklund, Sonja Ek-Johansson, Kalle Svedjebäck och Charlotta
Michaela Röman från LF och Christer Finne

Det var ett glatt gäng som åt lunch och pratade. Vi hade fyra timmar på oss men personalen på Tekniska fick försynt påminna oss om att vi gått en kvart över den reserverade tiden och de ville så småningom gå hem. Så man kan verkligen säja att det var en lyckad lunchträff. Vi mindes gamla tider och Kalle drog roliga historier men vi diskuterade också tekniska frågor och hur vi skulle gå vidare.

På grund av de stora avstånden så träffas vi mest över nätet men visst var det roligt att ses i verkligheten igen. Vi kommer att se både bakåt och framåt och försöka utveckla Bondbloggen enligt tid, krafter och möjligheter. Om inte annat så har vi haft väldigt roligt tillsammans (trots avstånden).

4 februari, 2020 av

Så här års….

……brukar jag avlägga rapport om snö- och tjälläget och ska så göra nu också även om det är dåligt med snö och framförallt med tjäle.

Jag brukar ta min januarirunda på utsett datum det vill säga den sista men feber och flunsa höll mig hemma samtidigt som eventuella ställföreträdare var upptagna som funktionärer på skid-FM i Vörå. Så mätrundan företogs först på söndag då febern gett med sig och orken började återvända. De va nog en riktig ”manflu” det här som drabbade mig, verkar som om symptomen på den blir kraftigare med åren eller så är det avsaknaden av nån som pysslar om en som gör det värre. Nå nu är jag på bättringsvägen så det ordnar sig nog.

Brukar ta lite bilder för att illustrera läget, alltså snöläget, men nu blev det bara en livevideo på facebook denna gång. Prövar infoga den här för att se hur det fungerar även om kvaliteten och framför allt manuset lämnar en del att önska.

https://drive.google.com/file/d/1ZzbrLu7oATxVGyiAMF-Bz8A4dufDi1QZ/view?usp=sharing

Fick nu inte videon inbäddad men via länken torde den gå att spela upp. Det är mycket med det här bloggandet och funktionerna förändras från gång till annan.

Hur som så visar noteringarna från motsvarande mätning ifjol att på mätpunkten i videon då fanns 32 cm snö och 32 cm tjäle medan det nu var 11 cm snö och 9 cm tjäle. I skogen fanns ifjol den 31 januari mellan 3 och 29 cm tjäle och mellan 13 och 46 cm snö. Nu i år fanns ingen tjäle alls i skogen och snödjupet varierade mellan 2 och 12 cm. Den lilla snö som fanns var däremot våt och tung och i övrigt var det mycket vått i skogen så jag var glad att jag valde gummistövlarna framom läderdito.

Idag tisdag vaknade jag till -13°C och plockade redan igår bort frontlastare och extra vikter från Fiaten för att med möjligast lätt traktor köra upp lite spår i skogen, förhoppningsvis hinner det frysa till innan det åter blir varmare. Prognosen utlovar plusgrader igen till veckoslutet.

3 februari, 2020 av Charlotta

Ägg och småkaniner

Hönsen har fått våren i sej och satt igång att värpa. Nu kommer det 3-4ägg om dagen och goda är dom. Det finns ägg, och så finns det ägg. Man tänker att ägg är ägg, men nog finns det skillnad. För mej sitter främst skillnaden i huvudet. De känns bra att äta ägg från hönor jag känner. Anledningen till att dom satt igång och värpa är ju främst ljuset. Det ljusnar tidigare och tidigare, och så har jag också fått ordnat lampa så de får lite extra ljus morgon och kväll, men den får jag lite nu och då justera tiden på när den ska tända på eftermiddagen. Lampan lyser där inne, men hönsen är ute och sprätter också fast det är riktigt skymt och duggregnar. Jag för åt dem lite hö-smolk och matrester så de har att grejja med ute, och det gillar dom. En skock hönor är roliga att se på, dom har nästan alltid någonting för sej.


Feelisen blir ju lite våraktig. Inte en snöflinga, +2-5 grader, hönsen sprätter på där ute, i fårhuset börjar kaninungarna krypa upp ur boet och snart, nästan vilken dag som helst ska väl de första lammen komma.

För tillfället skuttar det runt 18 små kaniner. Om jag räknat rätt. Dom är så snabba och skuttar på som raketer så man hinner inte riktigt med. När de ska sova tråmar dom alla ihop sej under värmelampan som jag satt åt dem. Först fattade de inte att de kunde vara varmt utanför boet, och de låg och tryckte i sina bon, som dom ju också ska, egentligen, men jag tyckte det såg så kallt ut då endel blev all ligga mot kalla betongväggen. Ungarna blev större, bona blev större och ullen breddes ut, och trampades ner, mer och mer, så jag satte lampa åt dem så de lättare kan hålla värmen, även ifall det blir kallare tider. Endel av dem är ganska stora, medan det finns några som är ganska små och lite magra. Men, det är inte så konstigt egentligen. Det är hårda bud att vara liten kanin i en syskonskara på 7-12. Egentligen så borde man ju inte blanda sej i. Men. Nää-ä. Jag bara inte kan stå på sidan och titta på. Är någon liten, och lite bortkommen behöver den hjälp.

29 januari, 2020 av

Rakäl å krakäl.

Som jag skrev tidigare så försöker jag trots ny livssituation upprätthålla traditionerna och dit hör att delta i odlarträffar och företa en skidresa varje vinter.

Båtseminarium.

Senaste vecka har jag således varit på resande fot börjande med ett av grönsaksodlarna och frukt och bärodlarna under måndag och tisdag arrangerat båtseminarium. Man får sig till dels en del nytt inom branschen via föredrag dagen lång samt olika firmarepresentanters presentationer i den anslutande utställningen.

Efter att ha deltagit i evenemanget så gott som årligen sen medlet av 80-talet så har man lärt känna en hel del kollegor och företagsrepresentanter landet runt och det är roligt att få träffas öga mot öga nån gång emellanåt. Och så får man möjlighet att öva lite på finskan då det mesta av programmet går på det andra inhemska trots att uppskattningsvis en fjärdedel av deltagarna är svensk- eller tvåspråkiga.

Beaktansvärda uppgifter men ger ändå hopp om att kunna försörja en växande befolkning blott orsakerna till förlusterna kan hanteras.

Under en lång tid har det mest gott ut på att se hur mycket vi åldrats sen senast men på senare år har det faktiskt skett en föryngring då min generation börjat stiga åt sidan och nästa trätt till. Inom frukt och bär har föryngringen märkts tidigare då också en del nya företagare kommit till men så har nu också börjat ske på grönsaksodlarsidan. Vilket är glädjande, det är ju bra med lite ungdomlig inspiration och engagemang bland oss äldre som mest minns den ”gamla goda tiden”. Ett tag trodde jag att vi på sikt var ett utdöende släkte då, om jag minns rätt, vi är ca 3000 odlare kvar i landet och varav ett hundratal slutade årligen. Med den utvecklingen, eller man borde kanske tala om avvecklingen, så skulle den sista sluta om 30 år. Men i senaste statistikrapport noterade jag att under de 2 sista åren så har antalet odlare hållits konstant, så kanske bottnen är nådd?

Orsaken till att jag började reflektera över utvecklingen var att ett av föredragen handlade om utvecklingen i Danmark där t.ex. lökodlarnas antal minskat från 75 till 15 under de senaste 20 åren medan arealen hållits konstant kring 1400 ha. Gårdarna har blivit större med allt vad det innebär. På förfrågan om föredragshållaren tror att samma kommer att ske här i Finland menade han att han inte tror det utan att vi mera är att förlikna med Norge i det avseendet. Sverige däremot verkar gå Danmarks väg.

Lite om utvecklingen i Danmark.
Medelarealen för lökodlaren i Danmark ligger på ca 90 ha, rationellt ja men är det så här vi ska ha det?

MarciaLonga 2020.

Jag hann vara hemma ett par dagar mitt i veckan innan det var dags för nästa resa. Under hösten när mina skidvänner planerade årets äventyr kunde jag inte på grund av frugans osäkra hälsoläge anmäla mig till något lopp så ett tag såg det ut som om det inte skulle bli annat än ett deltagande i den lokala BotniaVasan för min del denna säsong. Därtill såg det ut som om också BV var i farozonen på grund av det skrala snöläget så när en av skidvännerna meddelade att jag gärna kunde delta i MarciaLongan i hans ställe på grund av att han inte kunde delta så tackade jag ja för att få åtminstone ett långlopp denna vinter. Det kom ju lite hastigt på och träningen och uppladdningen var inte riktigt inriktat på ett lopp så pass tidigt. Men 70 km borde man väl ändå ta sig igenom och då jag även deltog förra året så visste jag lite bättre hur spåret är draget. Så med 100 km skidåkning varav blott 30 km klassisk åkning i ”bagaget” bar det av.

Lite tråkigt att från flyget se hur byggnation och infrastruktur ”äter” av den bördiga åkern i Podalen.
Snabbt, som mest 300 km/h, tog oss tåget från Milano till Verona, sen fortsatte färden i moderatare hastigheter och med stopp var 5:e kilometer i regionaltåget upp till Auer/Ora.

Och visst kom jag i mål även om det tog en halvtimme längre tid än vad jag planerat. Det var ändå inte bara den sparsamma träningen som begränsade framfarten, även det faktum att jag startade lite längre bak, att spåren var i sämre skick på grund av blött snöfall natten innan, banan ett par tre kilometer längre och att tennissjukan i vänstra armbågen inte gett med sig spelade in. Dessutom vaknade jag slaskvåt av svett och med sjuk hals på tävlingsmorgonen, tänkte att jag i sömnen grundligt hade värmt upp inför loppet men kan nu konstatera att det nog var de första symptomen på förkylningen som nu drabbat mig. Någon feber kände jag dock inte av så det var nog bara att skida, upplevde mig dock lite orkeslös loppet igenom. Så igår och idag har man gått på sparlåga med krakäl som hosta, sjuk hals och varit röstlös, det var kanske inte så bra att utsätta sig för smittorisker med att åka båt samma vecka som man for för att skida. Bäst hade nog varit att hålla sig i skogen. Jag ska ändå inte klaga jag har fått vara frisk hela hösten trots att jag dagligen satt på sjukhuset i flera veckor.

Fina förhållanden dagen innan loppet byttes till spårlösa dito efter snöfallet natten före start.

Men glad och nöjd får man vara efter att ha tagit sig i mål.

Som bonde spanar man ju in annat än skidspår också under dylika utfärder, de som minns fjolårets resereportage drar sig säkert till minnes hur novemberstormen 2018 gått åt skogarna i Dolomiterna. Ännu låg mycket virke kvar på sluttningarna trots att Italienarna fått hjälp med röjandet från Österrike och Polen, enligt den italienska bänkkamraten på flyget hem beräknas röjandet ta 5 år i anspråk.

Ännu ligger mycket stormfällt virke kvar på sluttningarna.

En titt på grönsaksutbudet i den lokala supermarketen ger vid handen att priserna inte avviker så mycket som ofta påstås från dem här hemma.

Grönsaksutbudet i den lokala supermarketen i Tesero i Italien.

Samtidigt som man fascineras av de välskötta milsvida vin- och fruktodlingarna norr om Gardasjön så kan man inte annat än undra över vad dom gör av allt vin som produceras.

Hela dalen fylld av vinrankor……
…..eller som här lite norrut och närmare Bosen/Bolzano av fruktodlingar.
28 januari, 2020 av Nisse

Bondbloggarmöte på distans

Ni kanske minns att Bondbloggen numera drivs av en förening Bondbloggens Vänner r.f. (=bondbloggarna). Vi håller möten via nätet eftersom vi bor på stora avstånd från varandra. Men inte är det lätt att få alla med tillika – alla har bråttom och arbetstiderna drar ut in på natten,

Nu hade Sonja inte tid att slå sej ned vid skrivbordet utan hon var med via mobilen tillika som hon skötte om en kossa !

Sonja på möte … (foto Andreas Johansson)

Lotta var inte heller sysslolös utan hon skötte tillika om sina kaniner, Egentligen borde Christer ha varit på ett möte men han var förkyld. Det är inte lätt att vara bondbloggare – att hitta tid att skriva och ta foton. Sonja har haft det särskilt hårt senaste året för de har byggt en ny ladugård och man vet ju hur mycket jobb det är att få igång nånting nytt. Dessutom har familjen två små barn.

Vi skriver då vi hinner och orkar men trots allt så har Bondbloggen nu fått ihop 3175 inlägg och 4852 bilder finns det i mediabiblioteket. Ni vet väl att man kan gå bakåt i tiden och se på inläggen månadsvis ? Se på ”arkiv” i panelen längst ned till höger. Man kan också se på en viss persons inlägg genom att klicka på personens namn uppe till höger. Man kan välja kategori i panelen till höger och söka i inlägg med sökfunktionen.

25 januari, 2020 av Nisse

Äntligen skogsvinter

De senaste dagarna har det äntligen frusit till så att man slipper djupa spår i leran. Och eftersom det inte ännu har kommit snö att tala om så har det varit riktigt bra skogsväder. Fastän det ibland varit litet plusgrader så har vägarna varit hårda i alla fall.

Dessutom har vi hittat flera friska granar – det såg länge dystert ut då den ena granen efter den andra var rutten. Den bruna rötan gick långt upp i stammen och ibland måste man kapa tre 3 meters bitar innan man kunde såga friska bitar. Då var det inte mer än en klen stock kvar – om ens det.

Gallringen på den här biten har blivit uppskjuten så länge att träden växt sej långa. Vissa träd gav tre 55 dm stockar (om de var friska). Med tanke på rötan så blir det knappast gallring mer utan nu gäller det att förnya. Vi lämnar tallar kvar så vi får mera motståndskraft mot rötan. Det är dessutom stenig tallmark och vi har faktiskt litet småtallar redan på sina ställen.


Hurra, en frisk gran …

Som alltid i början på skogsarbetet för vintern så skall utrustningen sättas i skick. Vi har haft litet bekymmer med sågarna som inte vill gå så bra. Speciellt sorgligt är det med min favoritsåg Jonsered 2147 som är en fin fällansåg – då den går. Gamla Husqvarna 254 har fungerat hyfsat men är svårstartad. Så vi köpte en ny såg och det blev en Jonsered 2252 till. Den tidigare 2252 var litet besvärlig att starta men den har blivit bättre och med ny ked så fungerar den fint för både fällning och kvistning.

Jag funderade länge på att köpa en till Jonsered 2245 för den som vi har startar mycket bra men då skillnaden i pris var bara 60 euro så blev det den större 2252 i stället. 2245 är litet svag så den fungerar egentligen bara för kvistning. Ibland är vi tre eller till och med fyra som sågar och så behövs det alltid en reservsåg.

Ett annat problem var skogskläderna där blusarna har dåliga dragked och byxorna en massa hål där det lätt fastnar kvistar. Jag limmade lappar på ett par byxor men de hölls inte kvar länge. Nu prövade jag ett nytt lim som skulle strykas fast men det var inte bättre. Så jag sydde fast lapparna för säkerhets skull i kanterna.

Det är besvärligt att sy lappar på skyddsbyxor för man får inte sy fast fiberstoppningen. Nu fick jag användning för min nya (begagnade) Bernina 733 symaskin som jag köpte i september. Det är en schweizisk kvalitetsmaskin och så gammal att den är helt mekanisk – inga datoriserade broderiprogram. Den verkar gå riktigt bra. Inställningarna är lätta och exakta och fotreglaget fungerar precist.

Poängen med skyddsbyxors syande är att vika tyget och sy över kanten. Då fastnar inte fiberstoppningen i sömmen. Det ser inte så vackert ut men fungerar och det är ju inte fråga om nån balklänning …

Då byxorna låg på bordet och väntade på reparation så började våra katter ligga på dem och katter är experter på kvalitetsmaterial. Det fanns många andra mjuka platser men katterna föredrog skogsbyxorna.

Klart godkända byxor tyckte katterna.

Idag kom också solen fram så det var riktigt fint väder. Litet besvärligt var det då solen bländade där jag fällde och radade ihop stockar med traktorn. I morgon blir det igen plusgrader men sedan skall det bli en kall måndag och jag börjar då köra ut stockarna eftersom det knappast blir djupa spår efter den köldknäppen.

Sol igen efter en lång och mulen höst