24 februari, 2020 av Nisse

Flytta nyåret !

Jag stönar och deklarerar och stönar igen. Det är den värsta veckan på året men snart börjar solen lysa. Egentligen har den redan börjat lysa men den lyser mycket klarare då man har deklarationen inskickad.

Den så kallade vintern i slutet på februari 2020

Då man sitter och svettas med kvitton och moms och invecklade regler så börjar man fundera på allt möjligt. Nu kom jag på den smarta tanken att nyåret borde flyttas. Medan man deklarerar så tänker man ju bara på det gångna året så det naturliga nya året börjar först då deklarationen är klar.

I början på mars kan man börja tänka framåt och fundera på vårsådden och planera för sommarens arbeten. Solen skiner och snart börjar snödropparna sticka upp. Fast någon snö har vi inte sett mycket av. Möjligen börjar vintern den här veckan eftersom prognosen lovar minusgrader både dag och natt.

Förra veckan var det så uselt skogsväder att jag började deklarera i stället och det var ju bra för i morgon skall det blir skogsarbete. Skogsvägarna håller inte ännu för traktorerna men det är åtminstone torrare och mindre lerigt.

Jag är bara rädd för vädret i april och maj – det kan bli mycket kallt och regnigt. En så här varm vinter slår troligen tillbaka och det är inte så roligt. Under svältåren 1867-68 så sådde man redan tidigt på våren men sedan kom det kyla som förstörde alla grödorna. Det är ganska dumt att tro att vi hädanefter bara har varma vintrar. Vädret är så oberäkneligt att det kan slå om fullständigt när som helst.

Snart börjar i alla fall det nya året (enligt min tideräkning) och vi får sjunga Den blomstertid och hoppas på en ny och bättre växtperiod …

Jag blev intresserad av Den blomstertid som ju sjungits i skolorna i långa tider. Texten tillskrevs Israel Kolmodin 1694 (verksam på Gotland) men en del hymnologer (som forskar i ursprunget till psalmer) menar att den kommer från en gammal folkvisa.

Jag har mycket svårt för ”moderniseringar” – också av sångtexter. Det är som att smeta modern plastfärg på en gammal antik byrå eller ”förbättra” en tavla av Rembrandt. Fruktansvärt. Så jag använder de ”riktiga” orden från ”Sjung !” 1950:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuvlig sommar
då gräs och gröda gror.
Den blida sol uppväcker
allt vad som varit dött.
Hon allt med grönska täcker,
och allt är återfött.

Det är inte stor skillnad men de sista fyra raderna är ”fel” i den nya versionen:
Den blida solen väcker
allt det som varit dött.
Den allt med grönska täcker,
och allt blir återfött.

Förstås måste jag förstås erkänna att ”min” version inte är den ursprungliga från 1694:

Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor,
Nu nalkas ljuve Sommar,
Då gräs och örter gror.
Den blida Sol uppvärmer
Allt vad har varit dött ;
Då hon oss skrider närmer,
Blir det på nyo fött.

23 februari, 2020 av Charlotta

Noll koll

När jag var liten fick vi fara till mommo och moffa över natt lite nu och då. Vi = jag och syster Alice. Dom bodde på Ytterholm, i norra änden på holmen, vi bodde då på Kirjais. Vintertid såg man inte så mycket folk, men sommartid var det mycket båtar i farten. När någon hörde en båt, sades det SSSCCHHH!!! Allting stannade upp. Varifrån kom båten, åt vilket håll for den. Sådant kunde man lyssna sej till, men bäst var ju om man kunde få syn på båten så kanske man kände igen den och visste vem det var. Om båten for på norrsidan steg mommo eller moffa upp och kollade. Sikten norrut, höll man öppen, där fick det inte växa buskar, sly och sånt, utan vegetationen hölls nere för att man skulle kunna se ända till sjön. Åkte båten väster med, svängde sej moffa runt, drog ner de lilla, ljusgröna, låga cafe´gardinet och kikade över kanten. Man höll helt enkelt koll. Var de i redarhuset kikade de ut genom dörren och stod de i nån strandbod, släppte de det de höll på med och gick ut genom dörren för att se, för att hålla koll.

Jag tror ju inte ”mommosarna” (som vi kallade mommo och moffa) var ensamma om det, utan det var helt enkelt så man gjorde. Det for inte så många båtar per dag, och de som rörde sej kringom holmen kände de oftast. Nuförtiden far det så mycket båtar, kors om tvärs så jag har helt gett upp att försöka hålla koll på vem som rör sej på sjön, men sjöutsikt, det vill man ju ha, när man har möjlighet till det. Jag tycker jag har långt till sjön, jag skulle ju gärna bo närmare, men huset står där det står, och jag vistas ju en hel del på sjön, och nära sjön ändå, så, de är ok, men se sjön vill jag.

Från mitt köksfönster ser jag sjön, ännu, och just nu, men när det blir sommar ser jag inte mycket vatten. Träd och buskar skymmer sikten, men, nu ska dom bort!

Plommonträdet som växt till sej riktigt rejält näns jag inte på, ännu iallafall, men, får jag redan bort björkar och enbuskar så kanske det skulle bli lite bättre. Bild härifrån och bild därifrån…

Härifrån och därifrån och vidare…

Platsen jag står på heter ”riberge”. Här nedanför där det nu står stora björkar har det stått en ria. När jag var liten fanns det ännu någon stock kvar på marken, spår av rian, men de är nu nästan helt borta. Från mitt köksfönster ser man över riberget och utåt Ytarstholmsströömin. Eller borde se. Sommartid ser man ju ingenting.

Jag undrar ju om det kommer att räcka med att ta bort björkarna, eller om jag måste fara och ta ner av alarna på strandängen också. De fyller ju inte någon funktion där, utan kunde vara till bättre nytta i rökugnen. Men, få se hur det går. Det är lite så att man får ta ner lite, fara in och se, och ta ner lite till om det behövs. Och inte vara snål. Det finns träd i skogen så det räcker och blir över.

Björken som står längst söderut… Eller kanske jag ska säga längst till höger i bild nr 2. Den lutade precis rakt ut mot fårstängslet som går söder om/nedanför. Jag knöt rem i, tänkte att jag skulle kunna få den att falla lite mer västerut, och de gjorde den. Den föll inte rakt söderut på fårstängslet, utan lite mer västerut, men ändå for den över fårstängslet…

Jag visste det ju redan när jag började, att jag borde ha farit efter knikataljan istället, men, så lat var jag, och nu har jag jobb någon timme till… Till lika funderar jag att då stängslet ändå är tillknölat kan jag väl knöla till det ordentligt nu då på en gång och ta ner häggen som står och hänger ut över vägen vid samma ställe… Jag har inte riktigt beslutat mej om hur det kommer att gå med den ännu…

Sakta men säkert knotar jag på i backen för att få utsikt, men det blir ju en del ved också. Prima björkved. Nå, björkved har jag egentligen nästan vad jag behöver. Efter att en av de stora björkarna som stått på gården togs ner, så har jag ved för ett helt år. Ett träd = ved för ett år. Men då ska man komma ihåg att trädet var 70cm i diameter i roten och att jag inte får värme i huset endast från ved. Jag har köksspis och kakelugn som jag eldar i, + jordvärme som ger grundgolvvärme i hela nedre våningen, men den står på så lågt, så temperaturen faller nog till 15 grader oeldat, men, den grundvärmen är prima, + att jag har en luftvärmepump på vinden som också ser till att temperaturen där inte sjunker alltför lågt.

Utsikten kommer att bli riktigt prima från mitt köksfönster har jag på känn, men inte är den helt illa där på riberget heller…

19 februari, 2020 av Sonja

Tudelad vändag

Även jag hade tänkt bidra med en liten tillbakablick över de gångna åren i fredags. Dels för bloggens 10 år och dels just på fredagen därför att det då hade gått 12 år sedan jag och mina kor flyttade till Heisala. Men det blev inte riktigt så.

Vår ko Nessmeralda som syns på bilden i Nisses inlägg om telefonmötet drabbades av hjärnketos för några veckor sedan. Ketosen berodde helt enkelt på det att hon kalvat veckan innan och hon gick snabbt upp i mjölk med ett medeltal på 35 kg/d och detta ledde till energibrist som sedan bröt ut i ketos. En vanligare form av ketos är acetonemi och det märks av att kon börjar lukta aceton, en söt lukt som alla dock inte känner av. När jag pratar om vanligare form betyder det ingalunda att det är en ”normal” sjukdom som förekommer hela tiden men nu och då kommer den emot. Hjärnketosen däremot är ganska ovanlig. När jag gick till lagården på morgonen såg jag hur Nessmeralda gick i cirkel med huvudet snett nedåt böjt. Dessutom gick hon som om hon hade varit full, väldigt ostabilt och svajande. Jag gissade direkt vad det var frågan om och hällde i henne propylenglykol samt kalk, fosfor och magnesium. Efter konsultation med veterinären gav jag ytterligare ett halvt kilogram socker blandat med vatten åt henne.

Detta hjälpte så pass mycket att när veterinären kom, stod kon redan i lugn och ro och drack vatten. Men förstås fick hon energi rakt i blodet och kortison likaså. Oturen tog inte slut här för Nessmeraldas del utan efter detta blev hon ännu förlamad som följd av att ämnesomsättningen inte fungerade normalt. Hon fick förstås den vård som krävdes, åt lite och drack men steg inte upp.

Följande dag lyfte vi upp henne med hjälp av teleskoplastaren, vilket inte skulle ha lyckats i gamla lagården och med hjälp av den fick vi henne på benen och flyttat till djupströavdelningen. Vi fortsatte med lyftandet i en veckas tid, eftersom hon hela tiden var pigg och hade god aptit och för varje gång vi lyfte upp henne klarade hon sig lite bättre.

Sen en morgon stod hon där och tittade på mig när jag kom till lagården:

Dag för dag blev hon bättre och stadigare i benen. Klövarna som var hennes största problem blev också bra igen. Speciellt klöven på vänstra bakfoten var styv vilket ledde till att hon inte fick foten rak och på det sättet skuffa fart åt sig när hon försökte stiga upp. Det att vi lyfte upp henne gjorde att när hon fick tyngd på benen började också klövarna reta ut sig igen.

Hon blev i så gott skick att jag tog remmen bort från hennes bakben (remmen används för att förhindra bakbenen att rämnas, dvs att kon blir i grodställning) på torsdagen och på fredagsmorgonen satt jag henne ut i lösdriften igen med alla andra kor. Allt såg hur bra ut som helst.

På eftermiddagen när jag var på väg hem ringde telefonen och Antte berättade att Nessmeralda hade fått ett anfall och dog. Så där bara var hon borta fast allt såg ut att gå vägen ännu nån timme tidigare… Förmodligen led hon av en störning i ämnesomsättningen som en följd av hjärnketosen och förlamningen. Fastän hon åt sögs inte näringsämnena upp ordentligt, eller det är i alla fall vår och veterinärens tolkning. Fastän vi hade stått bredvid henne när hon föll ihop, hade vi inte längre kunnat göra någonting för att rädda henne.

Nessmeralda var dottersdottersdotter till min Udessa som jag hade med mig när jag flyttade, så därför känns det lite extra tungt att släppa henne på grönare beten 🙁


17 februari, 2020 av Kalle

Ett riktigt bra bedrövligt maskinelände


Det upplystes mig i kommentarerna till mitt förra inlägg att jag hade någonting på hälft. Det är visserligen inte nån nyhet, ibland känns det som om hela jag är på hälft men denna gång skall jag städa upp efter mig och reparera skadan.

Det handlar alltså om inlägget ”Nervklott” från några år tillbaks. Det handlade om problem med styrningen på grävmaskinen. Det vill säga den maskinen som jag köpte 2012 i den enfaldiga tron att jag hittat ett fynd. Om det är något man borde lärt sig är att huruvida ett maskinköp är ett fynd eller inte, det tar 15 år att komma underfund med, men motsatsen, det märks ganska fort.

När inlägget ”nervklott” skrevs var allting oklart, det är det ännu också, fast värre. Ford 655 har två cylindrar som påverkar varsitt hjul och för att befinna sig på en grävmaskin är dom väldigt utsatt placerade. Fortsättningen på inlägget blev att vi bytte ut stängerna mot ännu stabilare material (inte original dock) och att vi också kortade av parallellstången en aning så att cylindern fick kortare slag. Nu plogar maskinen ganska ordentligt istället, men det spelar ingen roll i min användning. Det blir kanske kört 5 km per år och det håller nog både däck och lager fast det stretar mot lite.

Så då är väl allt gott och väl?

Nä!

Nu fungerar visserligen styrningen men absolut inte som den skall. Svänger man till vänster är det bra men om man svänger hjulen mot höger uppstår ett fenomen där ratten aldrig ”tar mot” utan när hjulen gått mot fullt hjulutslag kan man rulla ratten vidare i all evighet. Eller evighet, det har jag nu inte provat av rädsla för att skrämma ihjäl orbirolen igen.

För övrigt spelar detta överhuvudtaget inte den minsta roll numera för i skrivande stund har maskinen stått där Gud glömde den för ett och ett halvt år sen.

Det började som en skakning på nedre däck – skrev Mikael Wiehe i Titanic och lite så var detta också. Våren 2017 var det lite svårt att få i draget till momentomvandlaren, själva spaken ville inte riktigt gå i läge men löste sig efter en del nötande. Våren 2018 fick jag nöta lite längre men efter det funkade lådan och momentomvandlaren bra resten av sommaren. Våren 2019 var det dock stopp på riktigt.

Det går helt enkelt inte att få i driften, varken framåt eller bakåt. Den mekaniska spaken vid ratten är liksom stum och går inte i läge. Den är inte helt stum utan mera fjädrande och går att ”tvinga” i läge men släpper man den går den tillbaks till neutral. Det går att få maskinen att gå framåt om man FÖRST trycker riktningsomkopplaren framåt och medan man håller i den tvingar växelväljaren i läge och låter bli att lyssna på skrapet från kuggarna.

Nu är det tyvärr så att hela den här manicken är väldigt ogästvänligt byggd, man borde egentligen lyfta av hytten för att komma åt alla mekaniska stag som går mellan spaken och lådan, men vad jag nu kan se med ficklampa och inspektionskamera verkar allt vara i skick.

Först trodde jag kanske att det var så enkelt att jord kommit mellan växelstagen nånstans och sedan frusit, men inte hjälpte det heller att vänta på högsommarvärmen. Grävlingen stod där den stod.

Nu har ju detta lite utvecklat sig till ett moment 22 problem, maskinen är ju egentligen i toppskick (ja, jag hör själv hur dumt det låter) men vad jag menar är ju att motorn går och låter som Jungfru Marias drömmar, alla leder och anslutningar är fasta och fina, inga bomsprickor eller nånting och till på köpet är maskinen precis perfekt för mina behov. Om den bara skulle röra på sig. Att föra maskinen till Fordservice antar jag skulle betyda en fem-sex tusen i reparationskostnader och det känns ju nog sådär med tanke på att ju bla styrningen fortfarande är uppkäftig. En sånhär maskin är ju värd kanske 10.000 i bästa fall så att nästan dubblera värdet genom en reparation är väl rätt hyfast korkat. Men det kostar ju att köpa något annat också och det finns inga garanter för att en annan maskin är bättre heller så vad skall man göra? Jag har visserligen en bekant som är fd traktorreparatör som nog kan vara mig behjälplig, men att dra en grävmaskin i två halvor hemma på tomten känns lite sådär. Dessutom är det knappast gratis heller med delar och så vidare bortåt.

Ser man det krasst ekonomiskt finns det väl ingen ekonomi för mig att hålla med med egen grävmaskin, men dels är det så roligt att hålla på och terapigräva, och sen ringer man ju inte in en proffsmaskin heller bara för att ta bort en rot på gräsmattan eller ta upp en stor sten ut åkern. Dessutom har jag ju använt denna maskin till att fylla i såmaskinen med på vårarna för att kunna lösgöra frontlastartraktorn till åkerarbete. Nog finns det uppgifter för en grävlastare åtminstone på detta hemman, det märkte man nog i somras när den var sjukledig. (eller sjukpensionär)

Så bästa bloggläsare. tips och ideer mottages med tacksamhet. Jag försökte fråga på ”Maskinisten” men där var enda svaret som kom att det kanske fastnat en bäver bakom spaken. I och för sig är det något jag själv skulle kunna häva ur mig, men det löste ju inte precis mitt problem.

Till slut kan jag återge en diskussion med en viss sensmoral. Jag uttryckte en gång en farhåga över alla ”gubbar” i min ålder som skaffat motorcykel som nån slags åldersnoja. Min diskussionspartner kontrade med att han var betydligt mera rätt för alla åldersnojiga gubbar i grävmaskin som härjade på nuförtiden bland alla samhällstekniska kablar. Ja – kanske det.


17 februari, 2020 av Nisse

Tillbaka till vardagen

Efter den grymma 10-årsfesten för Bondbloggen på TFiF:en i Helsingfors så får man åter anpassa sej till en regnig vardag i skogen. Nåja, vi åt bara lunch och drack bara vatten – men roligt var det.

Vardagen var att hugga i en regnig skog och att deklarera då det regnade som värst. Då föredrar jag skogen även om regnet inte är så trevligt. Det kommer jul och johanni och första maj varje år men också sista februari som borde utnämnas till allmän flaggdag med flaggan på halvstång. Det finns ju två saker man inte kan undvika och det är döden och så skatterna. Döden råkar man ut för bara en gång men skattedeklarationen skall lämnas in varje år.

Förutom att man får kämpa med kvitton av alla de slag och numera också försöka hitta alla elektroniska kvitton som finns här och där så är det ingen lättnad då deklarationen är klar. Då blir man riktigt sur för lönsamheten är ju usel inom jordbruket nu för tiden. Jag brukar se i farsans bokföring från 1938 framåt. Det var ganska litet lyx på den tiden men man fick åtminstone nånting för produkterna ända fram till 1970-talet. Det påstås att det blir matbrist år 2050 så få nu se om man hinner uppleva det.

Bokföringen lämnar många ifrån sej men jag kan inte se någon fördel med det. Det stora arbetet är ju att försöka samla ihop alla kvitton. Det kanske blir bättre i framtiden då alla kvitton är elektroniska men just nu är det ett riktigt RÅDD med många olika sorter. Jag laddar ned kontoutdragen och sedan går jag igenom dem och försöker hitta rätta kvitton. Det värsta numera är alla betalningsfirmor. Man ser inte vart pengarna har gått och vad det handlar om då det bara står namnet på en betalningsförmedlare. Det är rena detektivarbetet att se igenom eposten för den tidpunkten och försöka reda ut vad man egentligen hade köpt då. Och i Paypals lista finns det ibland bara text på kinesiska …

Det var två dagar med litet minusgrader och då for vi till skogs. Jag kör processorn (en liten traktorprocessor Nokka 400) och brorsan kör ut virke med Zetorn och skogsvagnen. I det här vädret är det bäst att ta ut allt genast medan det går att köra alls.

Humöret blir inte så hemskt mycket bättre av att granarna är ruttna nästan allihop. Man ser inte utanpå utan först då man fäller så syns rötan. De riktigt ruttna bitarna hamnat direkt i flisvedshopen men så börjar det bli ett problem med de som bara är litet rötskadade. Jag brukar såga dem till husbehovsvirke men nu blir det så stora mängder att vi inte orkar såga upp allting. Möjligen måste jag sälja dem som flisved. Det som tidigare blev sulfit lönar sej vanligen att sälja som flisved i dagens läge.

Och så undrar man vad man skall göra åt rötan. Det lönar sej knappast att låta ny granskog växa upp för också de små granarna är rötskadade. Så vi lämnar tallarna kvar och hoppas på ny tallskog. Den skulle passa i stenbackarna – men så har vi älgarna som äter upp tallplantorna. Dom borde skjutas.

En fördel är det med det eländiga regnandet: Vi körde in Zetorn i verkstaden och lappade ihop allt vi kört sönder och smorde och fyllde på olja vilket var mycket behövligt. I den här värmen går det bra att arbeta i verkstaden utan extra värmeblåsare. Jag har ett stort batteri som jag värmer från flispannan så där har varit ganska varmt hela den här vintern.

Motorsågarna har fungerat ganska bra efter den första rengöringen och tändstiftsbyten. På 2252:an har det varit problem med kopplingen där fjädrarna brister ganska ofta. Jag såg att man kan köpa en helt ny koppling till den vilket tyder på att det är ett konstruktionsfel. Annars gillar jag den för den är lätt och tillräckligt stark för fällning. På den gamla Husqvarna 254 har ett fäste gått sönder så den måste repareras.

Numera är Jonsered och Husqvarna mycket lika men jag föredrar Jonsered för jag gillar inte det sneda handtaget på Husqvarna. Troligen en smaksak men jag tycker det går bättre att sikta med det raka handtaget på Jonsered.

Nu är det + 6 grader och genomblött så jag sitter och granskar kvitton, försöker hitta datum (varför kan de inte ha en standardform på kvitton ?) och fundera ut vad den underliga texten betyder. Men det skall bli minusgrader på torsdag så då far vi till skogen och har riktigt roligt. Sedan blir det snart faskansbullar (temlor) och efter ett par veckor måste deklarationen vara inlämnad med gråt och tandagnisslan. Och sedan kan man se framåt mot en ny vårsådd och med nytt hopp se hur brodden kommer upp.

P.S. Det var -27 grader i januari i fjol ! Läs En riktig vinter.

År 2020
År 2019
14 februari, 2020 av Charlotta

The place to be…

Ja, förra lördagen var det mitt in i smeten i hufvudstaden Helsingfors. En stad man besöker bara om man måste. Ofta hittar man på en ursäkt så man bara inte kan ta sej dit, men, dehär var ett sådant tillfälle man bara inte fick missa. De fick vara vad det ville. Buss och tåg ligger ju i tiden när man ska förflytta sej, jag var kärringen mot strömmen och tog bilen. Det minst miljövänliga alternativet, men jag försvarar mej med att min lilla citikka-loppa snittar på 4, så den är inte i det allra groteskaste laget ändå. Men, parkera i h.fors… mitt i smeten… nää, hujeda… Det skiljer sej en liten aning från här hemma… Här agerar björkar och enrisbuskar ramarna till parkeringsrutor. Jag får vara lite aktsam ifall de lovas högt vatten, så jag inte backar för långt bakåt i min parkeringsruta, för då kan mitt i allt högra bakhjulet bada havsbad.

Google maps. Vad gjorde man utan de? Ja, antagligen en hel del, men, nog kan det sen vara behändigt… Jag letade upp ett parkeringshus och kom både dit och därifrån utan större mankemang. Riktigt så man tänkt att janå, nog går de ju dethär också. Men, glädjen när man snurrar runt i någon avfart/påfart och tanten i mapsen säger, ”kör rakt fram i etthundraförtionio kilometer”. De är bomull för öronen…

Men själva träffen? Själva själven av resan man inte fick missa… Ja, inte vet jag om jag har så mycket att tillägga. Trevliga människor, god mat, avkoppling, skratt och allvar – En bra dag. En lyckad dag. En dag man alltid kommer att minnas…

De andra här på bloggen har spånat och funderat lite över de 10 år som gått. Jag hoppade på tåget ett år senare, och har till och från skrivit. Ibland blir det paus. Man kan inte bara klämma ur sej text. Eller jo, det kan man, men de får ju gärna vara nåt att ha också…

När jag blickar tillbaka och funderar på den där första tiden, inser jag att det var länge sedan, mycket har hänt, och egentligen har det inte hänt någonting. Det beror på hur man ser på det hela. Fåren är kvar, jag har i princip samma åkrar jag snurrar runt på, maskinerna är i stort de samma, om än lite äldre, lite söndrigare, lite mindre plåtar… Lite djur har det kommit till. Betena är i stort sett de samma, något till, något bort. Ja, det händer inte så mycket. Då har det kanske varit mera höga berg och djupa dalar på den privata sidan som man inte alla gånger ställer sej på torget med megafon och tutar ut.

10-9 år… Det är lång tid… Men, tiden går ju som bekant fort när man har roligt, och de måste jag säga att bondbloggen nog tillfört mycket, mycket mer glädje än jag i början kunde tro. Framför allt tror jag det har att göra med de andra bloggarna. Mina vänner. Jag har fått besöka dem och deras byar och närområde. Man lär sej massor på sådana små utflykter. Bättre guide än en riktig inföding hittar man inte… De finns alltid där när man funderar nåt och vi diskuterar ganska mycket, allt från dagsfeelis och captcha koder till mullhalter.

Vidare så har bloggen också medfört nya bekantskaper helt på de viset att folk kommer fram och pratar, och någon har också ringt. Lite fundersam blir man ju nog när folk tar kontakt och har en massa funderingar att diskutera, och man har ingen aning om vem man pratar med… Men, säg gärna hej 🙂 De är jättekul 🙂 Ett exempel. I somras stod jag mitt i allt som talkoarbetare bakom en serveringsdisk, i Närpes. Mitt o allt står en tjej framför disken och frågar om det är jag som skriver på bondbloggen. Jag hade ju inte räknat med att någon sku känna igen mej där i borstat hår, blommig blus och kjol, men mycket roligt var det. Tyvärr hann jag inte prata så mycket, men roligt är det när folk kommer och säger hej, för ibland känns det som att man sitter och skriver, och skriver, och den enda som läser är… ? Ja, vem? Det är lättare att skriva om man vet att det är någon som läser. Ännu lättare att skriva skulle det vara om man sku ha någon susning om vad man ska skriva om… Vad vill läsaren läsa? Har de tröttnat på får? Orkar de läsa om kaninungarna eller är det bara löjpåt (som man säger i vissa delar av landet)? Jag har hur många vackra solnedgångar som helst bland mina foton, men, de får väl folk nog av på facebook ändå? Mitt kråplade knä kan jag skriva spaltmetrar om, men hur kul är det egentligen…

Idag skriver vi fredag, en dag som många inom bondekåren väntar på hela veckan. Egentligen väntar väl alla på fredag, då vankas det veckoslut och lite ledighet, men det är kanske inte just det som bonden väntar på. Det är liksom ingen skillnad på tisdag och lördag, men tidningen LF – Landsbygdens folk, kommer på fredag. Denna vecka var Bonbloggsträffen med. Jag gav mej inte ro att fara och söka tidningen. Vädret var så vackert, plittplatt och solsken, så jag ville passa på och ta ner lite enbuskar, björkar på ett bete och bränna ris. Men, LF kan man ju läsa i telefonen, så jag bara måsta in och läsa lite…

Hoppsan! Sade jag och fick ett småfnissigt skrattanfall! Jag fastnade ju med det samma i textraden, ”här hittar ni mig” … Nää-e. Inte alla dagar åtminstone. De är nog många år sedan jag satte min fot på Heisala. Oj, så tassigt de kan bli, jag pekar ju ut var Sonja bor, holmen jag bor på, finns där jag ritat in pilen… För väldigt många är det ju en liten minimal petitess. Holme som holme och ”dom ser ju alla likadana ut”. Men jessus vilken skillnad de är! Men, det kan jag inte börja reda ut om idag, de får bli en annan gång. Men. Lite roligt är också roligt 🙂

Bondbloggen 9-10 år bakåt, men frammåt då? Ja, jag har lite små ideer. Ibland får hjärnan karusell-feelis och man bombarderas med ideer vad man kunde skriva om. Endel mer huvudlösa än andra, men, några av dem kommer jag kanske att få ner i bokstäver på bloggen. Det återstår att se hur de spinner vidare… 🙂