8 januari, 2019 av

Dubbat.

Nu ska det förhoppningsvis bli bättre grepp på ishala vägar.

Grusvägarna i nejden har de senaste vintrarna emellanåt varit rena rama skridskobanan och med den vädertyp vi dragits med så här långt i vinter så lär det fortsätta att vara halt. Omväxlande minus- och plusföre gör att smältande snö fryser till is och traktorn som har hala Michelindäck glider omkring som en tvål i badkaret. Det är med knapp nöd som kalsongerna hållits torra under traktorfärderna.

Normalt vinterföre på landsbygdens grusvägar.

Därför tog jag till nyår hem en låda dubb och nu ikväll har jag skruvat in dubbarna i ribborna på både fram- och bakdäck. I det här fallet blev det nu 3 dubbar per ribba eller 114 per däck fram och 5 dubbar per ribba eller 200 per däck bak.

En låda dubbar, skruvdragare och dubbhylsa är allt vad som behövs.
Prövar med 5 dubbar per ribba i bakdäcken……
….medan det för duga med 3 per ribba där fram.

Att valet föll på dubb framom kedjor är främst av bekvämlighets- och komfortskäl, dessutom används traktorn vars däck jag dubbade mestadels till landsvägsköror vintertid. Lite billigare blir det förstås också med ett pris om lite på 80 cent stycket för dubben. Traktorn jag använder i skogen utrustas nog fortsättningsvis med kedjor. Många har pratat sig varma för dubbar så jag tänkte att varför inte pröva. Återkommer med synpunkter om det senare när jag testat lite. Det gick hur som helst enkelt att skruva in med borrmaskin utrustad med hylsa för dubben och tarvade lite på 3 timmars arbete. Man behöver inte slira mycket för att spara in den arbetstiden.

6 januari, 2019 av Nisse

Att få ihop igen

Före nyåret fick jag bort vevaxeln på Zetorn och fick också den nya. Så det gällde att få ihop traktorn igen. Det var ingen lätt sak så jag beslöt att skruva bort hela motorn och vända den upp och ned så det var lättare att arbeta. Det är ganska känsligt att få den nya vevaxelns nya lager rätt placerade.

En motorlyft har länge stått i verkstaden och samlat damm men nu kom den väl till pass. Den är avsedd för bilmotorer men Zetorns motor är förvånansvärt liten då man skruvat bort allt runtomkring. Så det gick ganska bra att lyfta bort motorn.


Motorlyft

Sedan gällde det att svänga motorn upp och ned. Det finns ju motorstativ så man kan rotera motorn bekvämt men det har jag inte. Det är sällan jag behöver arbeta med löstagen motor – egentligen är det första gången. Det mesta klarar man med motorn fast i traktorn. Men att lägga in ny vevaxel nerifrån tyckte jag var alltför riskabelt.

Nå det gick att vända motorn och stoppa en mängd virke under den så den stod stadigt. Man behöver annars en massa träbitar av olika tjocklek och längd i verkstaden. Trä är bra för det är så mjukt att man inte förstör gängor och känsliga ytor.

Allt bortskruvat

Nu går det inte att skruva bort mycket mera så det gäller att sätta ihop motorn igen. Den nya vevaxeln passade bra men förutom remskivan så måste jag byta bakplåten för stefan som är annorlunda för den nya axeln.

Ny vevaxel på plats

Egentligen har jag inte satt så många timmar på att skruva. Mest har jag suttit och väntat på reservdelar. Jul och nyår är den absolut sämsta tidpunkten att skaffa delar. Nu sitter jag igen och väntar på den femte leveransen förrän jag kan fortsätta att skruva ihop.

Orsaken till de många leveranserna är att den nya vevaxeln är annorlunda. Både remskivan och bakstefan måste bytas och samtidigt plåten som håller bakstefan. Det är inte dyrt – bara 15 euro – men det tar tid då man inte kan beställa allt på en gång.

4 januari, 2019 av

Lektris

Med frugan på hospitalet så blir det lite ensamt om kvällarna så därför var det extra trevligt att bloggkollegan Charlotta med vän svängde in på en kaffekopp igår kväll. Tack för pratstunden! Tiden gick så snabbt att jag inte kom att tänka på att ta en bild som bevis men läsarna får tro på det ändå 🙂

Vi hann diskutera både det ena och det andra och bland annat så tangerade vi problemen med elektriciteten eller snarare frånvaron av elektricitet efter stormens härjningar. Här på gården klarade vi oss undan med ett par tiotal minuter långt avbrott men många har fått vänta i dagar på ström i tråden. Jag kom att undra hur det blir i framtiden då alltmer ska gå på el. Elbilens egenskaper diskuteras flitigt och det har också förts fram att även traktorerna i framtiden kommer att bli eldrivna. Men hur blir det då vid dygnslånga elavbrott utan möjlighet till att ladda batterierna? Ska man driva generatorn med eltraktorn för att få ström till produktionsbyggnaderna? El lär ju ska kunna produceras klimat-/miljövänligt i hur stora mängder som helst i kärnkraftverken men har man dem inte på egen bakgård så kommer det ingen ström till att ladda fordonsparken då distributionen fallerar.

Tjaa, frågorna är många och jag lär inte få svar den här tiden på dygnet så kanske bäst att jag avslutar dagen……..

…….men innan dess måste jag lätta upp stämningen med ett inslag av ett par av mina favoritkomiker…….

https://www.youtube.com/watch?v=csRqxVXR-N0

GoNatt!

2 januari, 2019 av Sonja

Nytt år, nya utmaningar

Så här då året bytt hör det ju till att lite fundera över året som gått och året som startar. 2018 var på många sätt utmanande, inte minst på grund av vädret. För vår del blev det ingen total katastrof vad gäller fodret eftersom vi varje år lagar en del extra så där ”just in case” att det behövs följande år. Hur mycket vi kan laga extra beror ju givetvis på växtförhållandena, men 2017 var ett bra år på det sättet att vi har just så mycket foder i lager att vi klarar oss utan några större bekymmer också denna vinter. Dessutom fick vi skörda sk.höpöheinä av hjälpsamma odlare här i trakten, så vi har kunnat sova lugnt våra nätter och veta att djuren får tillräckligt med mat och ingen behöver slaktas p.g.a. foderbrist heller vilket är fallet hos en del gårdar.

2018 var också ett ganska olycksdrabbat år. Antte genomgick en knäoperation med påföljande 3 månaders sjukledighet och jag fick min andel av ledighet då kon sparkade mig så att jag fick en hjärnskakning. Sparkarna träffade inte i huvudet utan i benet men jag tog en lite flygtur och i samband med det knyckte det till i nacken och det orsakade hjärnskakningen. Som husdjursproducenter är vi ju berättigade till daglig vikariehjälp mot ersättning, men i praktiken blev det inte riktigt så. Att jobba med skador är inte det slugaste men ibland nödvändigt och det drar ju ut på tillfriskningen. Visst hade vi avbytare här nu och då, men inte ens närapå varje dag. Förhoppningsvis fungerar det lite bättre nu då Anttes följande knäoperation blir av de närmaste veckorna…

Men det nya året då? Det största som händer för vår del är utan tvivel det att vi ska utvidga. Vi kommer att bygga en ny lösdrift i samband med den gamla och totalt ska det bli plats för 120 kor plus ungdjur. Den gamla lagården kommer att utnyttjas för kvigor och sinkor medan kalvarna och de mjölkande korna får nya utrymmen. Två robotar kommer att sköta mjölkningen. Byggandet av lösdriften kommer igång nu på våren då tjälen släpper. Lite utmanande kommer det självklart att bli med alla transporter av byggnadsmaterialet ut till holmen, men med god planering ska det nog ordna sig.

Så nu är det väl bara att önska er alla ett gott nytt år och ta emot allt vad det hämtar med sig! 🙂


1 januari, 2019 av Kalle

Menlösa varma 2018

Lotta skrev just en relativt omfattande odyssee om sitt 2018. Inspirerad av detta tänkte jag göra på samma sätt, men det blir liksom inte till nånting. Till skillnad från Lotta kan jag bara konstatera; Det hände absolut ingenting 2018. Nu finns det ju förvisso ett talesätt som säger att inga nyheter är goda nyheter så jag får väl stödja på att nära och kära inklusive jag själv finns i behåll och med hälsan någotsånär under kontroll. Ingenting har brunnit upp och så när som på en katt har ingen närstående dött under året så allt är väl egentligen i skick till den delen.

Men ändå – 2018 – vad du var tråkig.

Det jag kommer att minnas från året var den djävulskt varma sommaren då ingenting orkade växa och jag själv inte orkade göra nånting. När jag tittar i backspegeln kan jag inte se någon verksamhet alls under sommaren, ingenting gick framåt och inget hände, det handlade liksom bara om att överleva värmen. Nu hör det ju till saken att jag ju är ”kranttu” eller som vi säger ”grannlagot” vad gäller vädret, det mesta duger inte åt mig förutom några dagar i april och september, men det har vi avhandlat förr så det är gamla nyheter.

På sätt och vis hade jag tur under året eftersom jag grönträdade en hel del och grönträdan betalar ju sig även en dålig sommar, men på något sätt gick ju inte det heller riktigt i mål eftersom ju spannmålspriset trots allt blev ganska bra under hösten så visst hade det varit kul med lite mer att sälja. Tur hade jag också på det viset att oföretagsamheten än en gång spelade mig i händerna och jag hade kvar rätt mycket fjolårshavre som jag inte kom mig för att sälja under våren och som nu kunde avyttras till betydligt bättre pris, egentligen kan man säga att den ”vinst” som kunde räknas 2018 kom precis just därifrån.

Nu har vi då bytt år och skriver 2019. Det är nyårsdagskväll och ett djävulskt väder på ett helt annat sätt ute. Jag har just varit ute och företagit en privat räddningsaktion i och med att hobbyväxthuset var på väg till sällare jaktmarker, men nu är det stormsäkrat. Det stormar alltså riktigt ordentligt därute, och bara för att pröva var jag ute sväng på slätten nu ikväll och blev rätt snabbt syreförgiftad, det var faktiskt riktigt mycket väder därute. Skönt på ett sätt och en himla tur att det var åkermark och inte hav under fötterna.

Men hur som helst, ett nytt år betyder alltid framtidstro och just vad gäller tron på framtiden har jag slitits mellan hopp och förtvivlan hela hösten. Man behöver inte så mycket fantasi för att inse att tron på framtiden vacklar när det gäller jordbruket. Vädret gjorde sitt bästa för att vara mot oss-två år i rad nu-, prisen på produkterna är inte ett uns av vad dom borde vara (jag tillåter mig tro att nuvarande uppgång är synnerligen tillfällig). Och kanske det värsta, när man öppnar TV eller Internet så blir man överöst med information och att världen skulle vara en bättre plats utan alla djurplågande miljöförstörande klimatbovar till bönder. Åtminstone jag tycker det är ganska jobbigt att lyssna till jeremiaderna eftersom det till 99% uttalas av folk som inte har en aning om vad som försiggår på en gård, än mindre har nån ide om hur maten skall produceras utan dessa förhatliga bönder..

Allt detta har sammantaget gjort att jag vacklat betänkligt gällande inriktningen på produktionen framöver. En avyttring är förstås inte aktuell, ingen utarrendering heller men däremot har det det nog funderats på de en och annan gång på trädor och – Gud förbjude – till och med skenodling. Jag har räknat av och till och några dagar innan nyåret tvingade jag mig till ett beslut, och det lyder helt kort och gott att jag kommer att fortsätta med intensivodlingen. Ekonomiskt är det kanske inte självklart men jag är inte intresserad av att lyfta EU stöd för något som jag inte gör. Vissa grönträdor blir kvar i jordförbättringssyfte men i övrig blir det (som planen är nu) havre och raps på hemmanet 2019. I och med detta hoppas jag också att det blir tillräckligt med motgångar för att få ihop en och annan blogg också, för det är på något vis lättare att skriva om motgångar än om de medgångar som trots allt finns i vår verksamhet.

Någon slags lönsamhet finns ju nog trots allt i spannmålsodlingen, inte på långt när tillräckligt, men runt går det ju i alla fall bara men inte smäller på några motgångar i form av stora maskinhaverier eller dylikt. Såna finns det inte rum för.

Får se då vad vi skriver 1.1.2020? Nu får vi nöja oss med en förhoppning om ett Gott Nytt År till alla läsare.

1 januari, 2019 av Charlotta

2018… ett omtumlande år…

Så va då 2018 till ända. Vilket år. Högt och lågt och allt där emellan. Jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta året, men, om jag känner mej rätt, så lär de inte bli någon kort sammanfattning. Det brukar springa iväg till långa utsvävningar och funderingar både hit och dit när jag skriver direkt ur huvudet utan att fundera så värst mycket…

Om det är så, att du inte alls är intresserad av några långa haranger och historier om domkyrkor och getter, då kan vi göra såhär, att jag önskar dej ett riktigt GOTT NYTT ÅR redan nu, så kan du gå vidare i livet och läsa nåt kortare inlägg senare istället när de kommer. 🙂

Året 2018 inleddes i normal stil med betesvård. De är sådant som hör vintern till. Jag har bakom huset en backe som heter lingonbacken. Där har det växt lingon någon gång… De gör de ICKE numera. Den backen har istället förvandlats till en backe av björk. Ändå heter backen lingonbacken. Ränderna går ju inte ur zebran heller… Där började jag röja, rensa och hugga, stort och smått, och elda upp riset. Pappa körde ihop, och så var de tänkt att det skulle klyvas och klabbas när vårsolen skulle börja le…

Det blir lite som ett stort plockepin när jag är i skogen… Nog försöker jag dra ihop, men, det tunga får ligga tills pappa kommer med traktorn.

Lamningen drog igång tidigt 2018. Man kan ju lite välja när man vill ha lammen, och jag ville ha en tidig lamning, så första lammet föddes 28 januari. Och sen ploppade det på i några månader. Lite nu som då. Lång och utdragen lamningsperiod hade jag planerat, och de blev det minsann. Kanske lite väl lång med facit i hand…

Alla lammen vägs när de är 3dagar. Då får de sitta i ett ämbar på vågen. Endel rymms riktigt bra, andra fyller hela ämbaret… Lammet på bilden heter Nasa. Han slog gårdens rekord i tredagarsvikt. Renrasiga finska lantraslamm med vikt på 6kg hör inte till det allra vanligaste. Åtminstone inte här hos mej. Vanligast är att vikten är runt 3-4kg.

I övrigt gick lamningen någorlunda, men, någonting som jag inte varit med om förut drabbade tackorna… Jag har varit skonad från det tidigare, men lamningsförlamningen slog till så det skramlade om det. Obehagligt och väldigt onödigt, men, går att bota. Jag stuvade i dem pasta och medikamenter och lyckades klara de flesta. Men en tacka blev otroligt dålig. Jag råkade ju vara på kurs just då, men fick avbryta för att åka hem. Till lika som symptomen var som lamningsförlamning stämde det inte helt in på det heller. Ingenting hjälpte. Jag läste och försökte med både ett och annat. Hon blev riktigt sjuk, fort gick det, och till sist fanns det bara en utväg för att hon inte skulle behöva lida. Sånt hör till livet på en djurgård. Ibland står man maktlös, hjälplös, villrådig och ingen kan ge nåt egentligt svar. Nästan vem man än frågar. Mycket har jag sett genom de 17-18 åren som fårfarmare, men, dehär hade jag aldrig stött på tidigare. Vad gäller lamningsförlamningarna så har ju anledningen och pusslet klarnat till orsaken att så många drabbades just i år. Tror jag. Säker kan man ju inte vara, men, bättre förberedd kommer jag att vara när de drar ihop sej till lamning nästa gång. Sådär helt i övrigt klarade sej lammen någorlunda bra. En förfrös öronen, men levde glatt ändå, och några hamnade en sväng in på intensiven i mitt badrum.

Kursen som jag var på, mitt i lamningsperioden var en av de praktiska delarna i mathantverksutbildningen jag har gått. Jag ska försöka skriva lite mer om den kursen och vad allt det är och innebär någon gång lite senare. De omfattar så otroligt mycket. Inte bara grunderna i mathantverk, utan väldigt, väldigt mycket annat också, som den kursen gett mej.

Getterna

Jag skaffade mej getter i februari. Varför? Jaa-a… säg de… Jag har nog alltid varit nyfiken på getter. Hurdana är dom egentligen? Är dom så bra klättrare som det sägs? Hoppar dom så bra som man hört att de gör? Är de omöjliga att stängsla in? Äter dom allt dom kommer åt? Svar: Tuffisar! Ja… Ja… Ja… Ja… Alla mina farhågor blev ganska snabbt besannade…

Eulalia, Gullan och Blixten
Kristin och Tua

Jag köpte 5 getter. Jag hade egentligen tänkt mej 2, kanske 3. Stället jag köpte dem ifrån skulle lägga ner sin verksamhet och höll på att sälja ut alla getterna, och mitt i allt hade jag 5 i bilen. Två vuxna, och tre små. De heter nog någonting annat, men jag tänkte att jag döper om dem. Conny sade att nån måste ju heta Albin, som Åsa-nisses get. Men, tänkte jag, eftersom dehär är två tjejjer, får de heta Eulalia och Kristin istället. Sen lät jag barnen på holmen döpa varsin killing. Det blev en kompott. Någonting sött sade jag åt Mathias, och då valde han att ena killingen skulle få heta gullan. Den som var sprattligast och tamast. Det är Eulalias killing. De andra killingarna döptes till Tua – Valters önskemål. Hon är Kristins killing och lite blyg och försiktig jämfört med de andra. Och så önskade Elin att den tredje lilla killingen skulle få heta Blixten. Blixten har ingen mamma med sej. Stället jag köpte dem ifrån hade sålt blixtens mamma, så blixten fick jag mata med nappflaska första tiden. Blixten har ändå fått bra hänga med, med de andra, även om hon ibland blir bortskuffad och rejält mobbad av de andra. Men, hon är tuff, lilla blixten. Och min lilla gullegris. Först va hon ganska rädd av sej, men, efter att de varit på bete en sommar så har de ändrat lite. Gullan har blivit skyggare av sej. Tua är skyggast och försiktigast, och blixten som va så rädd som liten har blivit tamast av dem alla. Hon är väldigt liten till växten, men det är väl på grund av sin traumatiska barndom kan tänkas.

Och sätta upp stängsel för getter verkar ju nog vara rätt omöjligt, men jag har möjlighet att ha dem på några små holmar, vatten verkar vara ett stängsel som håller 🙂 Så, de fick vara på olika små holmar hela betessäsongen. Jag va lite emellanåt och tittade till dem och varje gång blixten såg vår snurrabåt, när vi va och la nät eller nåt, så ropade hon i högan sky! Annars är de ganska tysta av sej. Jämfört med fåren. Förutom Blixten. Hon skriker nånting helt otroligt högt och ljudligt när hon vill någonting. Att flytta dem mellan holmarna var inte heller nåt problem. Dom hoppade orädda i och ur båten. fåren får man ju lirka, baxa och lyfta och dra för att få dem i och ur. Helt annan fason är det på getterna. Men, sjövett. De har dom inte…

Dom skuttar och hoppar. Går på relingen och verkar inte det minsta bekymrade om riskerna med att bli blöta.

Så, efter snart ett år som getägare kan jag helt kort sammanfatta getterna som översmarta tuffisar utan vett och etikett, som springer där man inte kan springa, som äter det mesta, men kinkar med maten 🙂

VårenV

Så har vi kommit fram till våren… De var ju vinter senaste vinter, med både is och snö. De är härligt, för då vet man när våren kommer. Snön smälter och isen går. Medan det ännu fanns lite is, i mars, så sa pappa, hur sku de va om vi sku fara och rydja lite på starrgrund… Nu när man så lätt tar sej dit över isen… Jaa… nog kan vi ju de.. sade jag. Pappa hade ju opererat höften, så int va han så stadig att gå i skogen, men, jag sågade och så brände vi riskor tillsammans. De är mycket roligare när man är två, och på bara några dagar hade vi fått fason på holmen. Den är inte stor, men, när man ska släpa riskor, då är de som att den sku bli större… Men, vi hann få allt bränt innan isen blev så dålig att man inte kunde färdas dit. Fast, lite tokigt kan de tyckas, då man på ena sidan holmen har öppenvatten och på andra kör man mönkkiä. Men, ingen fara, isen höll. Strömdragen på västra sidan är inget att leka med, medan det på östra sidan va hård 20cm is.

På bilderna ser man ca 80% av holmen, på andra sidan är det bara lite berg som går ganska rakt ner i sjön. Ofta blir det så med sånahär små holmar, att de växer igen, och ingen människa kan ta sej iland annat än nån meter i röjvassen. De finns ju ingen ekonomisk nytta med sånahär små holmar. När våren kom och man började se resultatet av jobbet, när gräs och blommor väcktes till liv… Växter som inte växt, eller blommat på holmen på många, många år fick ljus, då vaknade de till liv. Det är lönen vi fick för de dagar vi var på holmen och jobbade så svetten rann och man kunde vrida ur skjortan när man kom hem. Men, de dagarna då, de ger utdelning i glädje över hur fin den är, för lång tid framöver, i synnerhet nu när jag kommer att ha getterna att beta där, så inte holmen blir överväxt igen 🙂

Sen brakade mitt knä

Jag har redan skrivit om min super coola ninjaspark som ledde till helikopterfärd och knä i paket, så det tänker jag inte gå in på nå desto mera nu… Men, våren, den fortsatte att komma ändå… Och första gången man har ut nät… De är otroligt roligt. Så med knä i paket fick jag hjälp av Conny att ta mej i båten. Han fick både lyfta, släpa och dra för att jag skulle kunna följa med, för jag ville ju så gärna, och bra gick det.

Härliga vår.

Men också mycket jobb. Klippa får tillexempel… Dagarna sprang. Och jag började inse, att jag kommer inte att hinna med allt. Mycket fick jag hjälp med, men, en bromskloss fanns kvar… Fårklippningen. Utan klippta får stannar våren. Jag kan inte köra ut dem till holmarna oklippta. Eller visst för kunnas skull kan man ju, men, nää-ä. Fåren SKA klippas före dom sprids ut över skärgården. Lösningen kom från Estland. Proffsklippare. På bara några timmar var alla fåren klippta. Fort gick det. Bra blev det. Och i ett huj var det klappat och klart och jag kunde börja köra ut fåren. Helt otroligt skönt kändes det att få alla fåren klippta på bara nån timme. Helt otroligt…

Ut ut ut allihop.

Sen då… När fåren är ute, ensilageskörden är inte riktigt aktuell ännu… Ja, de är ju midsommar i antågande… Men, midsommar, det firade vi lite annorlunda i år. Veckan före midsommar for vi nämligen på resa. En resa med ett början, några önskemål, men inget annat bokat än resan över till sverige.

Resan

Resan började med att jag körde upp till Töjby, till Conny, och därifrån körde vi på kvällen upp till Vasa och tog båten över till Umeå. Resan över vattnet tog några timmar, och vi körde sedan ner till Örnsköldsvik där vi övernattade. Följande morgon tog vi siktet på högakusten bron och vid restaurangen där fick Conny syn på en reklamskylt om ett veteranbilsmuseum. Så då for vi dit. Massor av bilar. Fina bilar. Gamla bilar. Och snöskotrar. Och mopeder. Och allt möjigt som andades 50-60-tal… och äldre…

Efter någon timme for vi vidare. På gps-en skrev vi in Dödafallet, och visst hittade vi dit. En märklig plats. Med en otroligt historia. Där gick vi, kors om tvärs på brädgångarna. Jag med mitt klinkande knarrande knä i trappor upp och trappor ner. Solen var varm, men inte skållhet. Ett jättefint resmål. Kan varmt rekommendera. Friska knän rekommenderas dock 🙂

Sen, följande fall. Denhär gången med vatten. Och visst kände jag igen det medesamma när jag fick se det ur ”rätt ” vinkel 🙂

Några vildvittror syntes som tur va inte till, och vi kunde i lugn och ro krypa in i vår lilla hyresstuga som vi hyrde för natten. Det var alltså vid dethär fallet som filmen om Ronja Rövardotter spelades in.

Eventuellt lite smått insnöade på vattenfall, så besökte vi även tennforsen. Dånet från vattnet hördes lång väg…

Det var ett mäktigt fall… En sak som jag lite förundrades över var hur exakt koniska och raka fina stora granarna var. Antagligen pga all fukt som hela tiden virvlade upp och runtomkring från fallet. Hela området runtomkring var otroligt grönt

Vidare… västerut…

Landskap som inte liknar de man är van med…

Västerut ligger Norge, och visst kom vi fram till fjordarnas, tunnlarnas och Nidarosdomens land…

Jag hade hört om den. Jag hade förstått att detta är nånting helt otroligt. En hisnande skapelse mitt uppe bland bergen, men, att de va en SÅN skapelse… De va någonting helt otroligt att vandra runt denna stora, mäktiga, maffiga domkyrka. Väldigt, väldigt liten blev Conny när han ställde sej vid västfasaden och jag skulle ta en bild och försöka få med hela fasaden. Jag fick backa långt, långt långt bakåt för att få så mycket som möjligt med av den.

Stort, mäktigt och intressant. Hela landet verkade både mäktigt och intressant. Lite snurrade vi runt i Trondheim. Vi såg Den gamla bron. Olav Tryggvarson- monumentet. Besökte en souvernirbutik, en fisk hall som innehöll alla möjliga fiskar, krabbor och val. Vi åt på en mysig trevlig restaurang och så övernattade vi på en camping alldeles vid Trondheimsfjordens strand.

Men, vidare vidare ville vi. Och styrde tillbaka därifrån vi kommit. Vi funderade på att besöka trollstigen, och övervägde lite olika alternativ för fortsättning på vår resa, Norrut genom norge var ett alternativ, men, eftersom jag är så höjdrädd, så blev det så att vi tog samma väg tillbaka. Trondheim-Hegra-Meråker-Storlien-Duved-Åre-Musolles museum.

Om man tycker att man har mycket saker, gör ett besök till musolles museum…

Här fanns det, allt… Nästan. Elektronik var inte riktigt aktuellt på den tiden musolle levde, men, det finns så mycket annat… Fjärilar och småkryp. Porslin och köksredskap. Verktyg och jordbruksredskap. Pennor, förpackningar, tändsticksasketiketter… Liksom ALLT! Allt man kan tänkas samla, hade Mus-olle samlat. När han dog, hade han en samling på ungefär 150.000 föremål.

Norrut

Istället för att köra till Umeå och ta båten över till Vasa, svängde vi norrut i Östersund. Strömsund. Dorotea. Vilhelmina – Rast, vila.

Ny fart följande dag, och dagen började vi med att handla. Det brukar ju inte ta så länge att handla lite… Men…

Innan vi hade kommit oss förbi den köttdisken så tog det en stund… De fanns så mycket intressant där, och vi handlade och handlade. Sen åt vi samepalvat det ena och helrökt det andra. Minikorvar och ren. Kanske är man lite nörd på just mat, och köttprodukter, men, nog är det helt otroligt roligt att möta en sån omfattande disk mitt i allt när man egentligen bara skulle handla nåt lite smått. Men, inte kunde vi ju stanna hur länge som helst där heller, lite småstopp när vi såg nåt intressant gjorde vi, men, vidare, vidare… Skulle vi hinna runt bottenviken på den tid vi hade kvar, så ville vi inte bli alltför länge och drischa vid varje köttdisk som kom emot… Så, vi tog sikte mot Luleå. Vi passerade Storuman, Sorsele, Arvidsjaur och sedan Luleå.

Att få se renar är inte nåt man helt kallt kan räkna med, men visst fick vi se dem

Mycket förstånd och trafikvett hade dom inte, men häftigt var det att få se riktiga renar på så nära håll.

Sötaste små renkalvarna

Den dagen blev det kvällsmat i Luleå och så sökte vi övernattning. Vädret var med det sämsta på hela resan då det var både regnigt och ruskigt. Men, det var ju midsommarafton, så det kanske inte var så konstigt att vädret var som det var… Övernattning hittade jag efter lite googlande. Tööre blev destinationen. Vi hade ingen aning om vad det var för ett ställe, men det låg lämpligast till i tidtabellen. Väl framme visade det sej att det är Bottenvikens nordligaste punkt.

Följande dag körde vi så in i Finland. Skulle vi velat, skulle vi ha kunnat köra hem till Conny den dagen riktigt galant, men varför det… Vi va ju på resa och hade ju flera dagar kvar… Åtminstone ända tll måndag kväll då jag skulle hämta Olle. Men vad finns att göra i detta landet då? Finns det nåt att se? Pinsamt är det ju, men, det stod helt still i huvudet, men, med google i handen så hittade vi på att fara upp till Ranua. De låg ju så nära, bara ca 100km dit. Så dit for vi och tittade på alla möjliga Ugglor, örnar, rävar, bävrar, järvar, myskoxar och isbjörnar.

Tuffaste tassarna…

Djur i bur… Ett omdiskuterat ämne som jag inte tänker börja diskutera någå desto mera… För en sådan diskussion tar aldrig slut… Det jag iallafall kan konstatera, ur mina egna upplevelser på djurpark, är att djuren har det helt ok där dom bor. Att ta djur från det vilda och sätta in i bur. De är obegripligt för mej. Men, djur som alltid bott i inhägnad tycker jag att på sitt sätt är ok, för de förmedlar så mycket genom att de finns. Att folk får se att det finns sådana här djur. Dom finns på riktigt. Det är inte bara någonting som finns på film. Minns så bra första gången som Mathias såg delfinerna på Särkänniemi. Han blev eld och lågor, och en mer val och delfin intresserad kille har jag inte mött. Det ger så otroligt mycket att folk får se djur. Det skapar förståelse på ett helt annat sätt än att se dem på tv.

Nåja, tillbaka till resan. Att vandra runt djurparken tog nästan hela den dagen, det enda vi till hann med var att söka nattkvarter.

Söndag. Sista dagen. Vad göra… Finns det nåt att se?

Jaanå, sa Conny, i kalajoki finns ju långa sandstränder… Så där vek vi in och tittade… och nog fanns där ju sandstränder alltid…

Ett sista stopp hann vi med på resan. Den blev några varv i diverse berg och dalbanor på Powerpark. Solen sken. Vädret visade sej från sin bästa sida.

Till kvällen kom vi hem till Conny, och följande dag körde jag hem till Nagu. Jag plockade upp Olle på vägen hem, och han var så glad, så glad som bara en hund kan vara.

Mannaminnets torraste sommar….

Torrt. Försommartorka är ett vanligt förekommande fenomen hos oss. Så först reagerade man inte på att det var så torrt. De hör liksom till. Men vart efter som sommaren framskred började man bli oroligare och oroligare. Jag fick en katastrofdålig första skörd, och inte blev det nåt bättre i fortsättningen heller. nån enstaka bal hade jag kvar från ifjol, men inte nånting extra att skryta med. För varje dag som gick, växte oron sakta för hur det kommer att gå riktigt. Vart efter som dagarna gick hörde man fler och fler historier, den ena värre än den andra om köbildningar till slakterier. Folk som efter andra skörden har foder till jul. Blir det en tredje skörd, kan de rädda livhanken på nån ko. Med god tur. missväxt och grödor som torkar bort. hur ska det sluta undrade man. Är de på riktigt? Är det så illa att folk som skulle behöva slakta bort djur redan nu, inte kan göra det för det är sån rusning på slakterierna?

Jo. tyvärr är det nog så att de flesta historier är alldeles sanna och inte det minsta tillspetsade. Det är katastrof. Tack vare diverse påfund. Transport av ensilage från lappland och gudarna vete varifrån har den värsta paniken kanske lagt sej? Eller har den? Jag hoppas det är så, att inte tystnaden beror på att folk istället för att berätta kniper näbb och håller tyst om hur situationen är.

För det är milt sagt för jäkligt.

Jag bokade slakt tidigt. och fick köttet sålt direkt från slakteriet till en handlare. Priset jag fick är ju skrattretande. Men, desperata situationer kräver desperata lösningar.

Att reparera allt vad sommarens torka ställt till med kommer att räcka länge… hur länge, de är omöjligt att gissa. Jag reder mej ganska hyggligt. tror jag. Jag har inte behövt slakta bort alltför mycket, och jag kommer att kunna ta igen det. Men, jag vet att det finns många som helst skulle glömma att 2018 fanns.

De är så otroligt väderkänsligt yrke man håller på med. Ibland kan man inte riktigt fatta och ta in hur skört allt är. Torka. Storm och snö kan betyda lite halka, eller i värsta fall något dygn utan ström för endel, för en bonde kan det betyda att en hel årsinkomst går upp i rök.

Men, man måste ta vara på det som går. Kanske fundera i andra banor lite. Försöka vara före sin tid. Hur man ska kunna vara det vet jag inte, men, man måste försöka tänka lite längre, lite mer, lite annorlunda till ett annat år.

De är kanske det som är visdomsorden för mej själv iallfall inför det nya året, tänk lite utanför banan. Allt som man tänker att nej det går inte, tänk runt det som inte går, tänk nåning annat? Sväng allt uppåner och se på det ur en annan synvinkel?

Jag har ett litet växthus. Det har stått övervuxet av nässlor och diverse i flera år, men nu i år fick jag hjälp av Conny att rydja ur de, och här har jag trivats hela sommaren med att pyssla med lite ett som annat. Jag har haft lite tomater och paprika. Paprikorna blev till ingenting, men tomater har jag skållat och kokt till tomatkross så vi har hela vintern.

Höst

September hör väl till hösten… Och till hösten så hör skördefesten.

Vi hade äppelkastning av olika slag, man fick titta på när getterna rymde och så fick man naturligtvis klappa får och kaniner.

Skärgårdens skördefest. Med både marknadsdag på Kyrkbacken i Nagu, och öppna gårdar. En av de större händelserna på hösten för oss. Efter skördefesten är det som att någon nästan blåser ut ett ljus. Det blir lugnt… Sommartid är hela Nagu som en enda stor gryta av liv och rörelse, evenemangen hopar sej på varandra, men när mörkret smyger sej på, blir det färre och färre som vågar sej ut.

Liksom skärgården blir tom på folk till hösten, blir den också tom på djur… Åtminstone mina djur kommer alla hem till hösten. I år ville jag inte ha hem fåren så fort, pga fodersituationen. De fick gå ute på holmarna ganska länge. Jag satte också bagge med fåren senare i år, för jag vill ha en sen lamning.

När jag tog korten på fåren i båten funderade jag inte så mycket på det, men när jag bläddrade igenom bilderna efteråt började jag fundera, att vad månne fåren funderar på. De som ser framåt ser ut att vara intreserade och nyfikna på vart de ska komma denhär gången, medan hon som ställde sej och tittade bakt i båten kanske längtar tillbaka till holmen de kom ifrån.

Hem kom de iallafall. Och synen utanför köksfönstret om höstarna när fåren kommit hem och får äta på hemåkern, de är nästan som balsam för själen.

Lugna, mätta, nöjda får.


Såhär kan det se ut när november visar sej från sin vackrare sida, men det finns ju nog stunder då november påminner om vilken klottig, och grå årstid vi vandrar in i…

Träck. Pluttonas plutto. Och hedär släpar man med sej in. På två dagar skulle man kunna bygga sandslott där stövlar och skor står. Ska man bort, ska man se till att inte parkera mönkkisen för långt bort från trappan. Gör man det, kan man hastigt ha träck upp till knävecken. I synnerhet då man inte är specialist på att hållas hel och ren mer än några minuter i taget…

I November blev jag också färdig mathantverkare. Jag höll en föreläsning om min procedur kring hela upptäckten av mathantverket, och allt vad det innebär, på mathantverksdagarna i fiskars. Det var slakttider med alla sina transporter och allt vad de innebär, så i november tillbringade jag väldigt mycket tid på vägarna. Jag var också till Åbo för att träffa läkaren inför min operation. Och så skulle det ju naturligtvis börja dra ihop sej till jul småningom.
Mitt i snurrigaste julhandlase fick jag för mej att jag skulle köpa mej en viltkamera.

Läsa bruksanvisning börjar man göra när man inte får någonting att fungera… Så, helt utan någon form av kunskap, plockade jag den full med batterier och så spände jag upp viltkameran vid rian. Och visst fick jag djur på bild.

En hjortrumpa
En hara-rumpa
En räv-rumpa

Räven blev visserligen nog hela på bild, men annars va kanske inte sensationen så otrolig… Visst, djur fick jag på bild, och nog ser man ju vad de är, men de var ändå inte riktigt så jag hade föreställt mej det hela. Så, det bar till att läsa lite i instruktionsboken iallafall. Nusen har jag flyttat den några gånger, köpt en akku, så man inte behöver köpa sej snurrig på batterier och nu ska det bli spännande att se om man lyckas fånga några andra djur…

Sen kom December och min knäoperation och med den också avbytare i fårhuset. Fast jag vet att fåren har det bra, så nog vill jag ändå upp och titta till dem lite med jämna mellanrum… men, de är ju på egen risk…

De blev långt dehär… Men, de har varit ett långt år också. På många sätt…

Men, nu har 2018 varit och farit och nu är det att hoppas att 2019 blir ett lugnare år… Eller visst får det hända mycket, men gärna sådana händelser som inte resulterar i 18 stygn i knä, eller ekonomisvängningar som inte är av denna världen.

Årets sista dag. Nyårsafton. Vad ska man göra då?

Finns det nåt roligare än KAJ? Jag tror inte det. Vi funderade för några månader sedan att vi nog skulle se Gambämark, och när jag då va in och sökte biljetter fanns det inte så många alternativ kvar, men till nyårsafton fanns det, så jag köpte, och tur var det, för de verkar ha en strykande åtgång. Tänkte att det blir väl ett bra sätt att fira nyår på. Teater på kvällen och kanske en sen middag på det i väntan på det nya året.

Fullsatt i salen var det när föreställningen drog igång, och några timmar senare hade man fått skratta så magmusklerna värkte. Helt kolossalt, fabulöst, makalöst och fantastiskt. Så fyndigt, smart, vackert och bra. Ja, superlativ kan man rada upp hur mycket som helst om Gambämark. Jag har sett lite diverse teaterföreställningar. Men det här var nog en klass för sej.

När alla i Gambämark i slutklämmen fått oss att förstå att ”E je fullt normalt ti va ondäli” och vi fått våra jackor, då for vi och äta nyårsmiddag. De blev en rejäl portion Makkaraperunat på gatuköket 🙂

Nytt år. 2019. Det inleder jag i Töjby med att reda upp Connys nät, lite knä-jomppa, Gambämark-musik och tydligen också en redi storm om väderprognosen håller.

Men nu hörni… Nu siktar vi framåt! Till alla läsare vill jag önska ett

GOTT NYTT ÅR 2019!!!