8 juni, 2020 av Kalle

Bollhavet (eller hur man skryter hämningslöst)

För nån vecka sen var det en fråga som rullade i Facebookgruppen Spannmålsbönderna om vilket som var vars och ens favoritredskap på gården. Jag svarade Crosskillvälten och föga anade då hur rätt jag hade.

I förra bloggen täckdikade jag och ondgjorde mig över hur bra det gick. Jag till och med raljerade över att det fanns mindre stenar på skiftet än vad jag trott. Jo, mindre var det men visst fanns det av den sorten, men det var ändå inte där det riktigt stora problemet kom.

Det kom när plogen kom fram.

Eftersom själva täckdikandet skedde lite senare än var jag önskat så fick jag ställa odlingsplanen lite efter det och välja mellan antingen hövall eller ryps. Det fick bli ryps mest pga att jag råkade ha alla behövliga sprutmedel till den växten hemma och man skall hushålla med förnödenheterna, så ryps fick det bli. Jag är inte superstressad med rypsen, har ganska många års erfarenhet av växten i fråga och det som såtts i juni har alltid blivit bäst så jag drog lite på det.

Nu visste jag ju nog vem min motståndare var. Leran i Fållbäcken är inte att leka med och den brukar bli extra svår om den får ligga till sig ett tag. Täckdikesmaskinerna hade ju både bökat om i leran och kört på skiftet så när jag satte plogen i marken – så funkade det inte. Det var precis som att plöja tjäle. Först gick inte plogen ner och fick man ner den så vände den ingen jord utan flyttade runt jorden flakvis, ibland stannade traktorn, ibland så löste stenutlösaren ut och en plogskiva kom upp ovan jord och egentligen var det bara hemskt alltihop. Nåja, plöjt -eller ombökat- blev det men jag tror nog att både Valtra och Kverneland åldrades flera år den kvällen. 4 timmar tog det att måla 2 ha svart med fyrskärig växelplog. De ni.

Sen stod mitt hopp till Väderstad NZA som är en verkligt stridsduglig harv. Denna gång blev det inte mycket till strid utan mera förlust i rond ett. Det var som att harva ett bollhav, de flesta lerklimparna var stora som fotbollar, men det fanns både större och mindre. Hur som helst, före och efter harven såg ungefär lika ut, den bara flyttade runt lerbollarna, som man förresten inte från hytten kunde diagnostisera om det var stenar eller lera.

Såhär såg det ut EFTER harven. Största klimpen är kanske 20 centimeter

Nu fanns det bara en räddning kvar. Man kan ju inte lägga rypsfröna som är av en knappnålshuvuds storlek tillrätta bland fotbollar och hoppas på toppskörd, det är helt lönlöst. Så nu fanns bara en räddningsplanka kvar.

Väderstad Crosskill med crossboard, min vän i lernöden

Visst visste jag att denna kompis gör underverk men att den faktiskt skulle rädda även denna situation, det trodde jag nog inte.

Så utan större förhoppningar gav jag mig iväg dan därpå för att lite prova och visst – en körning och klimparna hade förvandlats till en, nåja, kanske inte bra såbädd men i alla fall en funtionsduglig sådan

Svårt att få detta återgivet på bild, men ett körstråk senare såg det ut såhär. Varvkanten går diagonalt över bilden och den nedre halvan är kör med välten en gång, den övre harvad tre gången.

Steget mellan hopp och förtvivlan kan vara kort men oftast går det åt andra hållet, men att denna gång sitta i hytten och titta på när bollarna av alla de storlekar försvann var ren och skär kärlek till Väderstad Crosskill

Dit far dom

Så denna match mellan leran i Fållbäcken och Väderstad slutade 0-1. Om nåt sen gror i torkan återstår att se. Hur som helst har vi gjort vad vi kunnat.

31 maj, 2020 av Nisse

De fagra blomsterängar

I går var det åter en skolavslutning. De som nu går i skolan kan om 70 år berätta att det var en ganska ovanlig avslutning utan de stora festerna. Vårt äldsta barnbarn slutade i högstadiet (fast det kallades mellanskolan på min tid) och skall börja i gymnasiet och vi drack faktiskt kaffe (utomhus) för att fira det.

Vår fagra blomsteräng

Vädret slog om och från en ganska kall vår blev det varm sommar. Jag är riktigt nöjd med såningstiden för det brukar vara stekhett i hytten – men inte i år. Nu är det också bra med värme och torka för jag skall fortsätta med taklagandet på baksidan.

Nackdelen med sommarens ankomst är att gräset, alltså ogräset, växer fort. Jag tror nästan det blir tio centimeter längre för varje dag. Och så måste man plocka fram gräsklippare och trimmer och försöka få igång dem. Det är en sak som jag avskyr. Gräsklippning är det mest onödiga arbete som finns och gräsklippare är de värsta maskiner som finns. De har ståltrådar och små plåtar och ynkliga fjädrar som skall reglera motorn men aldrig gör det.

Om brexit skulle få till stånd att det aldrig mer kommer B&S över Engelska kanalen så understöder jag det. De eländiga motorerna har dessutom varenda skruv med tums gängor så man måste köpa dem som reservdel. Nu är det torrt och man borde bygga och laga taket förrän regnen kommer och så måste man bråka med de här skräpmaskinerna. Jag tycker inte om att skruva med maskiner som använder mindre nycklar än 19 mm (17 och 13 bara i specialfall).

Ena röjsågen har trimmer och den är ganska effektiv men i början darrade den något förfärligt. Då jag började se på trimmerhuvudet så saknades en bricka som centrerar det men till all tur fanns den i trimmerlådan så nu går den att använda.

Den andra röjsågen har klinga och den behövdes också för att få bort allt sly som växt upp bakom huset. Och så tog jag bort en gammal häck. Det tog ett par dagar att röja upp en väg så jag kan köra med traktorer till baksidan av huset och en halv granhäck strök också med. Två riktigt stora lass med kvistar kördes till kvistarnas gravgård i en skogslagg.

Gammal granhäck

Granhäcken är också på listan för förnyelse. Den är planterade före min tid – troligen på 1930-talet. Det går inte att klippa ned en granhäck så det är bara att plantera ny. Vi vill nog ha en granhäck mot norr. Den skyddar mycket bra mot nordanvinden även om den inte ser så vacker ut. Nåja, den ser bättre ut nu då den fått växa fritt än då vi försökte klippa ned den. Men vissa kvistar kom 4-5 meter ut från häcken så den tar mycket plats.

Nu gäller det att komma igång med takarbetet. Det är bråttom nu då det är fint takväder för det är för sent att ha bråttom då det börjar regna. En stor fördel med baksidan av huset är att det är skugga största delen av dagen. Men där finns ingen balkong som på framsidan där vi förvarade verktyg och material. Man kom också bekvämt upp på ställningarna från balkongen. Nu skall det klättras på stegar hela tiden. Frontlastaren tänkte jag använda som materialhiss men trots att den lyfter ganska högt så är huset ännu högre.

Hissen

Stolparna från framsidan kan jag använda på nytt för ställningen och likaså annat virke. I fjol sågade jag så mycket takvirke att det borde räcka för baksidan också. Det gäller bara att sortera allting och försöka komma ihåg vad som skall vart. Ställningarna blir annorlunda nu och jag kanske måste bygga dem i två våningar på grund av det brutna taket.

Lilla hjälpredan

Huset är högt. Den lilla lastaren räcks inte upp alls så jag måste nog ta den stora till hjälp då jag vill ha material upp på taket. Men den fungerade bra för att ställa upp stolparna. Och skogsvagnen passar bra till att köra virke med nu då jag fick styrningen att fungera.

Här är det torrt överallt och brodden skulle behöva regn. Det är inte så bra för taklagandet men jag behöver inte fundera på saken desto mera för vädret blir vad det blir i alla fall. Om det regnar så har jag mycket regnvädersarbete i verkstaden.

Och så kan vi alla på behörigt avstånd sjunga den ursprungliga texten från år 1695 (ur Svenska Akademiens arkiv):

Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor,
Nu nalkas ljuve Sommar,
Då gräs och örter gror.
Den blida Sol uppvärmer
Allt vad har varit dött ;
Då hon oss skrider närmer,
Blir det på nyo fött.

25 maj, 2020 av Nisse

Hasi, hasi, hasi, hasi, ha-ha

Vårsådden gick bra i år – men spännande var det ända till slutet. Vetet var i jorden redan för en vecka sedan men i år måste jag också förnya vallen. Med småfröinsatserna brukar det gå bra att så utanpå vetet. Det är ingen brådska men det är en fördel om man kan så innan vetet har grott så man inte river upp brodden i onödan.

Problemet var bara att vädret blev besvärligt. Det kom inte mycket regn men skurar med hagel. Och naturligtvis just som jag skulle börja så vallfrö. Ytan blev våt och jorden fastnade på hjulen. Men det värsta var att mitt i allt så började kylaren koka och kylarvattnet rann ut på åkern. Det var redan sent på kvällen och det gick inte att närmare undersöka en överhettad motor. Så det var bara att svärande gå hem och sova.

Nästa dag hade det just torkat upp och jag skulle åka ut till traktorn som blev på åkern med vatten. Då kom det en skur igen – inte mycket men ytan blev våt. Och sedan en annan skur. Och en tredje skur …

Då hade man redan börjat fundera på vad allt som kunnat hända. Hade kylaren börjat läcka ? Motorblocket spruckit ? Turbon skurit ihop ? Det är inte bra att stänga en hårt belastad överhettad motor så snabbt men man kan inte köra den heller utan kylarvätska. Så jag svävade i ovisshet i ett par dagar innan jag kunde börja undersöka skadan.

Det visade sej genast som jag fyllde på vatten i kylaren att det var nedre kylarslangen som läckte riktigt ordentligt. Det var en stor lättnad för en ny kylarslang är inte dyr. Men hade det hänt nånting annat i motorn då den blev överhettad ?

Först måste jag få vattnet att hållas i kylaren så jag kunde starta och det var inte så enkelt. Kylarslangen var på ett riktigt besvärligt ställe så att man bara kom åt den med ena handens fingertoppar. Egentligen borde man skruva bort generatorn och oljepåfyllningsröret. Efter många om och men så fick jag i alla fall en bit gammal innerslang runt kylarslangen och med en bredare slangklämma runt så verkade det hålla tätt. Fast det var ju en hel följetong att få dit den nya slangklämman och under den innerslangen – med en hand.

Då det hölls vatten i kylaren så kom det spännande ögonblicket att starta traktorn. Nåja, härifrån framåt var det bara att tuta och köra. Visst var det spännande ända till slutet. Jag satt med vattenkaggen i hytten och såg på temperaturmätaren hela tiden. Skulle tätningen hålla ?

Den höll och nu är vårsådden för 2020 klar, såmaskinen rengjord och inoljad och undanställd. Kylarslangen är inte ännu utbytt men nästa brådska har redan kommit. Nu måste jag kvickt laga andra sidan av taket på huset medan det är torrväder.

Men styrningen på skogsvagnen är ännu sönder och jag kommer inte dit med virke innan den är lagad så jag inte kör sönder alla fruktträd och buskar och blommor som vi har.

Jag fick redan delarna och slangarna till hydraulikstyrningen från Tyskland. Här finns bara tums gängor. Hoppas brexit tar kål på tummarna en gång för alla – det gick en hel dag till att hitta rätt delar.

Pust. Bra gick det trots allt. Men jag behöver ingen extremsport och reseäventyr i främmande länder – här är det alldeles tillräckligt spännande för mej.

Hasi, hasi, hasi, hasi,

hasi, hasi, hasi, hasi,

hasi, hasi, hasi, hasi

hasi, ha-ha !

19 maj, 2020 av Charlotta

Vackert så det förslår…

… brukar det vara om våren, så vad är nu detta. Ja, inte är de det väder jag beställde inte! Helt klart och tydligt har jag ingen som helst kontakt till vädergudarna, för hur jag än önskar, och snart även ber på mina bara knän verkar det som att vi blivit välsignade med årtiondets blåsigaste vår detta märkvärdiga, på alla sätt underliga 2020…

Det blåser och blåser och blåser och jag vill föra ut får till holmarna. Punkt. Nu. Vart är det vackra vårvädret som brukar infinna sej i maj, med havet som en spegel var och varannan dag. Nu är det mycket långt mellan stiltje-tillfällena, för några hela stiltje-dagar har jag inte märkt av nåt särdeles extra. Någon knyck på kvällen kan det bli lite lugnare, och sen blåser det upp till följande dag igen… Och här hemma går jag omkring som en osalig ande och nöter upp hela batteritiden i telefonen med att var och varannan kvart logga in på ilmatieteenlaitos.fi, och analysera senaste minutrarnas vindstyrka på Fagerholm, Utö, Vänö och Föglö, och eventuellt någon station till… Några körningar har jag kört, men, jag har många kvar, och med den här farten lär det hinna bli både midsommar och vem vet vad, innan jag får fört ut alla fåren till holmarna.

Nå, nog gnällt och marrat om blåsandet. Nu skulle jag kunna ösa ur mej några besvärjelser om temperaturer, och varva med lite morrningar om de snöslask som vi fick för någon dag sedan, men de tänker jag bespara er med. Istället tänker jag lägga mej i soffan, under en filt, och se på tv, inte göra någonting, bara äta glass och bojkotta hela våren för någon timme…

Men imorgon vickar vi på höfterna igen och hoppas på bättre väder! Förr eller senare måste det ju bli bättre! 🙂

18 maj, 2020 av Kalle

Monstren anfaller

Jo, man kunde faktiskt tro att det var något sådant på gång häromdagen på hemmanet. Riktigt så illa var det ändå inte, snarare tvärtom, men för omväxlings skull kan vi ta det från början.

Ända sedan 50-talet har vi ägt ett L-format skifte i Övermark. För några år sen blev två hektar som skulle kunna förvandla L:et till en stor kvadrat till salu och jag bjöd, vann och handlade. Jag var nog hela tiden medveten om att markstrukturen på skiftet inte var optimal, det hade jag ju sett som granne under många år, men det visade sig att den nog var närmast oduglig till odling. Vissa delar av skiftet var torrt som fnöske och på vissa delar badade svanarna. Samtidigt.

En vanlig vy från den torra åkern

Således tillkallades dräneringstekniker som omedelbart fällde domen, helt nya täckdiken på hela skiftet. Nåja, eftersom det inte fanns förhandlingsmån på detta var det bara att skrida till verket. I oktober i fjol pålade vi ut projektet och avsikten var att sätta maskinerna i marken direjt på hösten, men regn och blöta under bästa täckdikningstiden gjorde att det blev uppskjutet. I stället gick hösten åt till att våndas med stödansökningar och diverse byråkratiska krumhopp, mestadels via tortyrredskapet “Hyrrä” som nån troligen velmenande person skapat antagligen mest bara för att – nåja det må va osagt vad jag tänkte nu.

Våren kom och alla en stor del av alla utsatta käppar hade såklart inte klarat vintern utan låg som vindfall och fick sättas upp på nytt av tålmodig dräneringstekniker. Nu kunde man kanske tro att det bara var att invänta täckdikarkompaniet från Teuva men se riktigt så enkelt var det inte. Det visade sig att mitt lilla oskyldiga skifte ruvade på en hel del nergrävd kommunalteknik som ställde till det. Bla går Närpes Vattens kommunala huvudledning rakt över åkern, det är en ledning som förser stora delar av Närpes med spolarvätska i toalettstolarna och jag fick den uppfattningen av basen på vattenverket att om den ledningen skadas så kommer jag att förses med enkel biljett till skärselden. Dessutom fanns en nergrävd elkabel, gårdsledning till ett hus i närheten och en antennkabel i marken som alla propsade på uppmärksamhet. Dessa fick sökas upp och märkas ut och sen var det bara att hoppas.

Dikningen skulle ha utförts i april men eftersom saker brukar dra ut på tiden så drog det ju ut på tiden. Odlingsplanen fick revideras eftersom sådden egentligen var klar när monstren anföll. Monster, jo, visst har jag sett täckdikesmaskiner innan också men Riskulas nya maskin var något i hästväg. Närmast tyckte jag den liknade Bergöfärjan både i storlek och uppenbarelse. Maskinen var av kedjegrävartyp och ingen trodde väl egentligen att det skulle gå att använda den destomera i det stenrike som Fållbäcken är, men i början gick det i varje fall bra. På grund av nån kommunikationskollaps mellan dräneringsteknikern och mighade jag beställt 40 ton sand när behovet var 140. Detta löste smidigt tack vare serviceföretaget Nymans transport som redan samma dag levererade återstående mängd. Värt dagens ros.

Bastanta grejor – lindrigt sagt

Själva täckdikandet gick som på räls och det var bara att stå bredvid och titta på när monstret jobbade sig framåt. Uppgrävning, rörläggning och sandning, allt i ett svep och det gick inte att hålla tankarna borta från hur det månne såg ut förra gången samma åker täckdikades med spade och på talko. Det allra märkligaste var att stenarna mot allas farhåga höll sig nån annanstans och precis hela åkern gick att köra med kedjegrävaren. En lång och en kort arbetsdag och sen var det klart. 2+2+4 hektar hade blivit 8 och husbonden var mer än nöjd.

Det visade sig också att återfyllningen av dikena som man då förväntas göra själv också gick riktigt bra tack vare att jorden var torr och samarbetsvillig. Minnet från mitt förra täckdikesprojekt 1997 var något helt annat. Nåja, visst kräver det sin rätt innan allt är utjämnat och alla trots allt uppkomna stenar är bortkörda men hur som helst, vissa saker går över förväntan och dikesprojekt 2020 var ett sånt. Detta mest tack vare kompetent folk som fanns tillhands när det behövdes.

Återfyllningen av dikena gick nästan av sig själv

Nu har jag ännu några dagar jobb framför mig med stenplockning på åkern, visst fanns det sten, men mestadels rätt stora lättplockade sådana och sen hamnar jag att gräva upp lite på egen hand för att lokalisera en kontrollbrunn som hann fyllas igen innan jag riktigt hann med – jag har för avsikt att lägga lite metall på locken så att kommande generationer (eller jag i nästa år) kan hitta den med metalldetektor när den dagen randas.

Sen blir det rypssådd

15 maj, 2020 av Nisse

Spännande vårsådd 2020

Nåja, nu börjar det vara på den bättre sidan – men spännande var det i år med vårsådden. Den obefintliga vintern gjorde att det blev spår efter skogsvagnen på åkrarna även om de sist och slutligen inte blev så djupa överallt. Bara på ett ställe var det besvärligt att kommer över spåren med såmaskinen. Då hade jag inte harvat alls utan bara kört bort de värsta ryggarna med schaktbladet.

Schaktblad på skogsvägarna

Orsaken var förstås den ovanligt torra aprilmånaden. På bilden ovan ser man att leran torkat och blivit hård med sprickor som den brukar bli först i juli. Schaktbladet bet inte på den utan jag fick bara bort de värsta ryggarna.

Sedan var det problem med halmen som var riktigt torr och lätt. Då brukar den fastna framför såmaskinen så jag körde över alla mulljordar med hacken. Det blev litet jordbearbetning tillika eftersom jag ställde den mycket lågt.

Ohackad halm till vänster och hackad till höger

Det blev att köra över åkrarna en extra gång men hacken gick så lätt i halmen att man kunde köra ganska fort. Det var också absolut nödvändigt att hacka halmen för där jag lämnat den ohackad så fastnade den framför såmaskinen i stora hopar. Det bästa hade varit att på hösten sänka bordet på tröskan riktigt lågt och köra all halm genom den men det gick inte riktigt i höstas.

Och så har vi vildsvin som bökat ganska ordentligt i skogsåkrarna. Där de bökat upp halmen så fastnar den lättare i såmaskinen så där hackade jag grundligt. Det blev en fin såbädd bara med hacken även om den inte var så djup.

Här har vildsvinen bökat

Då det var dags att börja så så kom det en dag med regn och snö. Jag undrade om det skulle gå att så svackorna efter det men april hade varit så torrt att nederbörden inte märktes just alls. Jag tror att det bara var bra att ytan blev litet mjukare för sådden gick hur bra som helst.

Men förrän vi kom igång så blev det ännu ett problem: Oljetryckslampan på stora Zetorn slocknade inte då man startade. Det hade varit katastrofalt om såtraktorn hade haft problem med oljetrycket. Jag körde till Borgå för att hämta en ny oljetrycksgivare. Det var inte lätt att hitta en sådan för Zetorn har M10 gängor och alla nya givare har 1/8″-NPT konisk gänga. Men gamla BMW från 80-talet hade också M10 och det fanns sådana i Borgå för 4:90. Till all tur var det bara tryckgivaren som var dålig.

Det osade bränt om såmaskinen då jag kopplade till den. Det var kortslutning i gödselvalsens rotationsgivare. Men det var enkelt att fixa på det vanliga sättet: Jag klippte bort den helt enkelt. Varningslampan lyste förstås hela tiden men visst gick det att så.

Sedan var det som vanligt spännande med vädret. Fastän det hade varit mycket torrt så blev det nu skurar som kunde komma när som helst. Inte många millimeter men ytan blev våt och leran fastnade på hjulen. Väderprognoserna är helt värdelösa då det gäller skurar som kommer och går hur det råkar sej. Men vi körde mellan skurarna och nu har vi allt utom två åkerlappar som vanligen torkar upp bra.

Solsken och små skurar varje dag

Ganska snyggt blev det där jag hade kört med hacken så det kommer jag att fortsätta med men kanske hellre på hösten ifall det är lämpligt väder. Ett problem med att hacka på hösten är att man måste spruta först och sedan vänta flera veckor innan man kan hacka halmen och det är svårt att hinna ifall tröskningen blir sen.

Vårsådden gick bra

I år var det också ovanligt stora problem med klumpar i gödselsäckarna. De var inte hårda men hela säcken var en enda stor klump så jag måste slå på den hela tiden med en gummislägga för att få ut gödseln. Det har inte varit så besvärligt förut och jag undrar om det är den ovanliga vintern som förorsakat det ? Jag hade lagrat dem som vanligt under dubbla presenningar sedan januari.

Trots skurar så sådde vi 20 hektar på tre dagar. Nu utlovas det regn ända fram till tisdag så det blir litet uppehåll innan vi får de sista hektarerna sådda. I det stora hela har det gått bra i år så månne vi nu inte får det sista avklarat nästa vecka.