18 december, 2018 av Sonja

Vara eller icke vara

Dräktig alltså. Det är frågan. 

Traditionellt granskar man kornas och kvigornas dräktighet 8 veckor efter semineringen eller betäckningen. Det är i regel en seminör eller veterinär som gör en rektalundersökning antingen bara för hand eller med ultraljud för att kolla om där finns en kalv eller inte.  Det här sättet är ganska arbetsdrygt och tar tid, i och med att man måste ha fast djuret så att hon står stilla då seminören/veterinären undersöker henne.

Som tur är har tekniken gått framåt också på denna front och i dagens läge får man reda på dräktigheten från ett vanligt mjölkprov.  Det är ett väldigt effektivt sätt att göra saken eftersom man inte behöver ta djuret skilt från dom andra, utan provet går att ta där djuret står.  Man tar alltså en liten provbägare, fyller den med mjölk, märkar burken, printar ut ett papper och skickar iväg det med mjölkbilen. Följande dag har man resultat på om kon är dräktig eller inte. Undersökningen baserar sig på hormoner som avsöndras i kons blodomlopp och mjölken då hon är dräktig. Testet kan göras redan efter 28 dagar från semineringen, vilket gör att man snabbare får ett resultat om hon är dräktig eller tom jämfört med det traditionella sättet. Dock finns här en risk för att det finns hormoner kvar i kon en tid efter en eventuell tidig kastning och då kan testet visa att hon är dräktig trots att hon i själva verket inte är det.

Kvigor kan givetvis inte granskas med hjälp av mjölkprov utan för dom gäller ännu det traditionella sättet.


14 december, 2018 av Charlotta

Och bra gick det…

Ungefär en vecka efter operationen, och läget är stabilt, men oj vad ont emellanå. Men, man kan nu int vänta sej att det ska vara rosenrabatter och karuseller heller när man har haft halva knäet uppkarvat. Jag har nu alltså tre små ihopsydda hål under knäskålen och en längre dragked på insidan om knäet. På insidan inne i knäet finns nu skruvar och nya ledband och det har varit och är lite hål kors och tvärs. Men, operationen gick som planerat och allt har hittills läkt bra. Så, det tar sej. Jag har fått mediciner så jag klarar mej från värre smärta, men hela munnen smakar avgaser på grund av dem. Sjukskriven är jag en bit in i Mars .. men, de får man väl se hur de går med det… väntar mej att rastlösheten kommer att slå in någon dag, inte så långt fram i tiden… Men, den här första veckan har det gått bra, jag har mest legat på soffan och vilat. En dag var jag till Åbo och träffade läkaren för en första koll efter operationen, och på samma resa blev det lite julhandel. Jag fick låna rullstol i köpcentrat, så därför gick det att lite handla. Utan rullstol sku jag inte kommit långt. Jag får nämligen inte stiga på benet alls, bara sätta ner foten lite lätt, så, höger ben, armarna och ryggen är de som ska ta hand om hela kroppens vikt när jag ska ta mej framåt. Men rullstol va prima, och jag märkte hur krepligt mycket är för dem som lever sin vardag i rullstol. Nu handlade det för mej bara om några timmar, men det var lärorika timmar. Mycket som man inte riktigt visste hur man sku lösa, och många små problem, men också väldigt mycket leenden och hjälpsamma människor överallt. De glade mej 😊 i detta annars så grå och surmulna land, fanns en stor hjälpsamhet, glädje och vilja att hjälpa 😊

Så, dagarna går och jag lider ingen nöd på soffan. Lite upp och greja mat, ordna med sådant endast jag har koll på i mitt huvud, lite kontorssysslor och sådant, men annars har jag nog hittat min plats i soffan framför tv, och med telefon och surfplattan nära till hands.

Självständighetsdagen firades i soffan 😊 Benet högt och järn-gärsgården kring benet 24/7.

Med rullstol i köpcentra

3 december, 2018 av Kalle

Stalledräng

Jag har blivit hästkarl. Nja, eller det har jag väl egentligen inte, men dom första stapplande stegen på en karriär inom hästväsendet är tagna. Jag behöver väl knappast nämna att det är döttrarna – eller främst Clara, nu 9 år som banat väg för möjligheten.

Det började noteras ett spirande hästintresse för henne för cirka 2 år sedan. I det skedet var jag ganska sent med på tåget eftersom jag vet att intressen kommer och går i den åldern, och långtifrån alla består. Dock verkar min skepsis i detta fall ha kommit på skam för intresset ligger kvar ännu, är nog på stigande hela tiden såvitt jag bedömer det rätt.

Nu förhåller det sig så bra att även om min hästerfarenhet är (var) noll så fanns nog ett latent hästintresse nånstans långt inne i huvudet på mig. Det baserade väl sig dels på vetskapen om hästens enorma betydelse för utvecklingen av jordbruket, dels på ett allmänt djurintresse, som ju gäller det flesta på två och fyra ben, utom då råttor.

Därför har jag på senare tid mer än gärna hängt på med henne till ridskolan och även om sjussandet har inneburit 50 km t/r på bästa sändningstid söndag eftermiddagar så har jag skött markservicen med nöje, något som knappast hänt om det varit nån annan sport hon ägnat sig åt. Som stalledräng förväntas man vara behjälplig med sadlar och grimmor och betslen och vad allt det nu heter, och visst, att jobba med att montera saker inuti munnen på en häst kan verkligen kännas främmande till en början, men man lär sig med tiden. Eller det är åtminstone vad jag hoppas på. Dock är det nog fortfarande dottern som inhämtar och innehar kunskapen, och jag som spelar andrafiolen. Hon visar och jag gör, ungefär så är arbetsfördelningen. Några planer på att klättra upp på en häst har jag dock inte, där går gränsen. Å andra sidan hade jag inga hästplaner alls för två år sen, så osvuret är väl bäst.

Folkhumorn har ju förståss inte missat tillfället så visst har jag hört en hel del glirningar om att ta hästen i bruk i jordbruket eller om att vandra efter en enskärig plog i 30 ha (torde bli ca 1000 km om jag räknat rätt) men såna utsvävningar är ju förstås inte aktuella. Däremot har jag i många år varit lite intresserad av att provköra en häst i skogsbruket så den vägen kanske, fast det blir nog bara på hobbybas i så fall. Nu avverkar jag ju som känt inte så många träd per säsong själv men det fåtal stammar som fälls kunde vara precis passligt att dra ut med häst. Mindre skada på skogen och motion på köpet. Vem tar inte tacksamt emot det?

Att antalet hästar på landbygden ökar igen är noterbart. I min ungdom fanns det överhuvudtaget inga hästar inom synhåll och man tyckte att det såg konstigt ut runt Stockholm där det fanns hästar i var och varannan hage. Man börjar skönja en förändring här också, inte finns det ju hästar i varje gård, förstås väldigt långtifrån, men vad skulle jag uppskatta, kanske det finns 50 hästar i Närpes idag, kanske tom fler.

Sen ligger ju följande fråga och väntar. Kommer det att dyka upp nån mantalsskriven häst här hos oss? Vår senaste häst Stina pensionerades när jag var nått år gammal så det har varit hästfritt på hemmanet i över 50 år här. Hur det blir framöver beror förstås helt och hållet på hur dotterns intresse håller i sig, men åtminstone principiellt har jag inget alls emot tanken. Så mycket har jag dock lärt mig om hästar att det är lite av ett lottköp att skaffa häst. Dom kan ha ett lynne som Jungfru Maria eller dra mera åt Baader-Meinhofhållet. En bångstyrig häst måste vara något av det värsta man kan dras med. En traktor som krånglar står för det mesta stilla, men 500 kg muskler som har en egen vilja, det är inget att tampas med för en amatör – speciellt inte om amatören råkar vara jag…

En annan sak som jag är novis på är hö. Det enda jag egentligen vet om hö är att det består av timotej, och att det skall serveras torrt. Sen har jag förstått att när jag ser en jordbruksmaskin som jag inte vet vad det är, då har den förmodligen något med hö att göra. Så även här blir väl vår början svår, men jag antar att den dagen får man väl nog förlita sig på entreprenörer som vet vad dom håller på med. I dagens lägen äger jag inte ens en slåttermaskin, dock nog en slåtterkross, men den torde inte vara så lämpad för detta ändamål.

Sen kommer vi ju inte heller runt faktumet att jag nog hela mitt liv drömt om att kunna driva djurhushållning på gården, dock inte i dagens högproduktiva tempo utan mera då som, ja sällskap, gårdsbruksturism eller något liknande. Hönsen finns ju redan, alpackorna är ju stora drömmen, så kanske en eller annan häst kunde passa in i den ekvationen. Den som lever får se.

 

 

Kanske bäst att lägga upp en rätt nytagen bild också annars kan det bli som min pappa brukade återge nått gammalt talesätt: ”Nu ljuger han sånt som inte ens är sant”. Ser Ni förresten skillnaden? Hästen har bättre frisyr!

1 december, 2018 av Charlotta

Tiden går fort när man har roligt… Också fast det är mindre roligt…

Tiden går fort när man har roligt sägs det ju… och visst är det så! Men, ibland springer tiden också fast man har mindre roligt…

Berg och dalbana är ju roligt, åtminstone så länge de är lagom fart, och de är lite det mitt liv har varit den senaste tiden, och det bara fortsätter…

Sedan jag skrev senast har jag hunnit köpa 5 getter, skadat vänster knä och hoppat på kryckor i nån månad, åkt helikopter, utbildat mej till mathantverkare, anmält mej till en kurs till att bli biosfärområdesambassadör, gått en kortkurs i fiskhantering och anmält mej till en annan kurs i fiskhantering, upplevt Nidarosdomen i Trondheim, kört bottenviken runt och så naturligtvis allt dedär vanliga vardagliga 🙂

Men, jag tänker inte börja skriva om allt nu, för de kommer ingen att orka läsa, men, bland allt dedär, och de som påverkat mej ganska mycket dagligen, och nånting som jag aldrig kommer att komma ifrån, var ju de att jag i påskas skadade mitt knä.

Ren och skär drullighet.

Ett av husen på gården håller på och kommer ner av sej självt. De är hundra år, gammalt och ruttet, så jag sku elda upp lite bitvis av det. Jag sågade av brädor och plockade dem med händerna och kastade på brasa. Nå, så va där ju då en bräda som jag inte sågat av helt igenom… Jag sku ju då va lite cool och sparka av den i tjusigaste ninja style… Nå… de gick ju inte riktigt planenligt… jag slinta, och vingla, och ramla, och i hela händelsen som totalt tog bara någon sekund så vek sej vänster smalben rakt åt höger i någon vända på nåt vis. Knäskålen ur, främre korsbandet och ledbandet på insidan av knäet av.

Där låg jag i den lilla snö som fanns kvar 2 april och krälade. Det svartnade lite för ögonen, och svetten rann. Jag fick av mej jackan och hängselbyxorna så jag fick satt snö på knäet. Jag fick fram telefonen efter en stund men det brände i hela benet och jag fick varken fram ord eller meningar när jag ringde pappa, men, han förstod att nu var det nog inte riktigt bra…

Pappa och systers sambo Tommy va som tur på holmen, och jag fick snabbt hjälp att komma in i värme, och vi ringde efter ambulans.

Då, 2 april var en av de sista dagarna som det gick att köra med bil över isen hit till holmen, så pappa var och hämtade sin bil, och så bogserades jag in i bilen och iväg till Kirjais för att möta ambulansen… men det kom ingen ambulans. Gränsbevakningens super puma, helikopter kom istället.

Det jag tydligast minns var att jag sitter i pappas bil, tårarna rinner ur ögonen som vatten i niagara fallen, benet känns som ett enda stort ont som inte är av denna världen, och så ser jag hur helikoptern sakta sänker ner sej ovanför isen bakom bilen. Det enda jag tänkte just då var ” jag vill inte åka helikopter!!!”

Men, en stund senare kommer två män och tittar på mej och frågar lite frågor. Det bär iväg till en närbeliggande åker, och så packar dom ner mej på en bår och in i helikoptern bär det och så iväg till Åbo. Efter bara några minuter landar helikoptern på flygfältet och jag får åka ambulans till ÅUCS.

Så vidare snygga spiror har jag inte att visa upp, men, poängen är att se skillnaden hos mina två knän på över bilden, och järn-gärsgården jag fick ha runt benet på nedre bilden, vid knäet ser man skumgummitossarna, själva leden, och på båda sidor längs benen fanns alltså flatjärn för att hålla benet rakt. Allt annat än smidigt, men väldigt, väldigt bra och i synnerhet nödvändigt för att benet skulle hållas.

Efter den resan så fick jag hoppa runt på kryckor någon månad, och en korsbandsoperation skulle bli på höstsidan. Tanken var att ledbandet på insidan av benet skulle kunna växa fast tillbaka, så länge det inte vinglar iväg snett igen. Men, så väl gick det inte. Ledbandet sitter inte fast som de ska, och jag kommer att behöva två nya ledband. Knäet är ostadigt, och vingligt. Det hålls nog som de ska, för det mesta, men sen emellanåt mitt i allt så vill de va vingligt. Efter att jag fick lämna bort stora järnstödet så använde jag mej av ett mindre stöd för knäet, men, kråpligt va de…

Svårt att böja, stelt och vingligt har de varit hela sommaren, men, de har nog gått på nåt vis iallafall, och nu är hösten och snart också vintern här.

Dagen D för mina ledband är 5 december. Så till vida att inget oförutsett händer.

Efter det kommer jag att hoppa på kryckor igen någon månad. Förhoppningsvis kommer jag väl att vara i någorlunda skick till lamningen… De är vad jag hoppas på.

Man har ju hört att bondeyrket är ett av de mest olycksdrabbade yrkena. Jag har alltid tänkt att bara man är försiktig och eftertänksam osv… Så klarar man sej nog. Men, en olycka händer så lätt… Det är nog bara så… När man minst anar det, så slår olyckan till.

Och jo… Många många många MÅNGA gånger har jag ångrat min lilla oskyldiga ninjaspark…

 

26 november, 2018 av Nisse

Bondbloggsträff – halv verklighet

Vi hade i går en bondbloggsträff. Till hälften var den verklig men andra hälften var den skenbar (virtuell). Christer och jag satt i Överby men Kalle och Lotta talade vi med över nätet.

I princip har det varit möjligt redan tidigare men i praktiken har det hickat och hackat så att det varit omöjligt att prata. Men nu har tekniken kommit så långt att vi faktiskt kunde koncentrera oss på diskussionen. Ingen fantastisk kvalitet precis och Christers mobiltelefon blev ganska het. Men det gick och det är ju bra för annars måste folk köra 700 km för att komma till ett möte.

 

23 november, 2018 av

Dyra reservdelar, höstplöjning och klassträff.

Av de alternativ jag nämnde i förra inlägget så blev det version B eller så att jag lämnade ”klånten” (navreduktion) till verkstaden. Det har det varit mötestider och bra åkerväder för höstplöjning, jordtransporter och vi har faktiskt skördat lite morötter också. Med andra ord ingen tid för verkstadsarbete. Å andra sidan behöver jag nödvändigtvis inte Samen förrän vårsolen börjar värma men konstruktionen med de justerbara (spännbara) kullagren som påminner lite om ett cykelnav var lite främmande även om cykelnaven är bekanta från tiden som cykelmekaniker i Dragsvik. Kullagret har skilda bottnar och kulorna sitter i en krans (hållare) av plast, när plasthållaren går sönder kommer kulorna i oordning  och ställer till elände.

Det visade sig sen när ”klånten” öppnades att kulorna hade skadat de övriga komponenterna så pass illa att det är bäst att byta ut alltihopa. Tyvärr inga billiga komponenter. Nya originaldelar går lös på 3600 euro plus moms. Vi har sökt alternativa eller bättre begagnade delar men Samen är så pass ovanlig här i landet att andrahandsdelar verkar svåra att få tag på. Kanske finns det nåt utomlands bara man vet var man ska söka?

Höstplöjningen

Det blev ju lite kallare så jag tyckte det var bäst att varva morotsskördandet med plöjning och jordtransporter. Den ljusa tiden av dygnet har vi skördat men det går bra att köra traktor trots att det är mörkt så morgnar och kvällar har jag plöjt eller kört jord.

Det har annars varit ett sant nöje att plöja nu när markfukten jämnat ut sig sen de kalla nätterna i slutet av oktober. Ett av de bättre plöjningsåren, jorden har smulat sönder fint efter den torra sommaren och det har gått lätt att plöja.

En videosnutt från då jag inledde plöjningen den 13 november.

Den lagom fuktiga jorden har varit lätt att vända i höst.

Och mellan plöjningarna har det flyttats lite jord…..

 

Klassträff.

Nu har det ändå frusit till så pass att plöjning inte längre är att tänka på men en jordvall har jag ändå flyttat idag.

Imorgon blir det ändå andra aktiviteter, jag ska nämligen på klassträff. Det har faktiskt tro det eller ej förflutit 40 år sen jag utdimiterades från trädgårdsmästarlinjen på Överbý och nu ska vi träffas för att se om vi känner igen varandra, några har jag inte sett sen skolan slutade. Det ska bli riktigt roligt och de flesta av eleverna plus ett par av lärarna har anmält att de kommer.