höst – Bondbloggen

Potatissommar

Nästan varje höst kommer det några dagar med sommarvärme och då passar man förstås på att ta upp potatis. I år var det ren sommar på söndag och solen brände på ryggen då man tog upp potatisen. Vadmalsjackan och stickasjoortån måste tas av – speciellt som det var vindstilla. Det var helt enkelt en av de bästa höstdagarna. Och så gick det undan med upptagandet eftersom det yngre husbondefolket var med.

Som av bilden synes så var det frågan om huruvida det var ett potatis- eller ogräsland … Den här sommaren har helt gått i äpplets tecken. Trädgårdsmästaren har haft bråttom att plantera ut så många som möjligt av de närmare 600 åppelträd som hon ympat. Det är inget litet jobb så potatislandet har fått sköta sej självt. Dessutom var det på fel ställe. Redan då vi satte potatisen så fastnade halm i sättplogen som måste lyftas titt och tätt. Och där fanns kvickrot som under sommaren växte ut till en tjock matta. Nästa år skall potatislandet flyttas till ett bättre ställe.

En bra sak har det i alla fall varit i år och det är att vildsvinen lyst med sin frånvaro. Tydligen gillade de inte vårt val av potatissorter eller så hittade de bättre ställen på annat håll. De har inte försvunnit helt för det fanns spår efter dem i Aaltjärri som är en skogsåker men de långa fåror som åkrarna var fulla av tidigare år har inte synts till i år.

Och nu är potatisen upptagen !

Höstarbeten

Efter det att tröskandet är avklarat så börjar alla höstarbeten – plus alla sommararbeten som fått vänta på tröskandet … Och det första är att spruta mot kvickrot för sedan måste man vänta två-tre veckor innan man bearbetar jorden. Det har varit litet för torrt för en bra kvickrotsbekämpning – kvickroten måste vara i så bra tillväxt som möjligt för att man skall få medlet till alla rötterna. Men nu har det kommit regn och kommer väl i natt igen. Och sedan skall det bli varmt. Då borde kvickroten sätta igång och växa. Och jag att spruta ihjäl den …

I år köpte jag ny spruta. Nåja, det blev förstås en begagnad Hardi eftersom jag har en mängd Hardidelar liggande. Den är av årsmodell 1997 så den är ganska ny :-). Huvudsaken är att den har elektrisk stängare och elektrisk tryckregulator. Den gamla Hardin har samma funktioner men den är till största delen heimlaga. Den är närmare 40 år gammal men i hyfsat skick. Den elektriska regulatorn byggde jag av en gammal vindrutetorkarmotor som mekaniskt vrider ratten åt ena eller andra hållet. Den har en lyxig tryckmätare (á la 5 euro från Biltema) som är kopplad direkt till sprutbommen och placerad utanför sidofönstret så den är lätt att läsa av. Där är den nya sprutan sämre men den kan ju byggas om …

En fördel är i alla fall att den nyare sprutan har hiss för bommen. Den gamla kan också ställas in men bara genom att flytta skruvar så det blir inte ofta gjort. Och så har den nya skummarkör vilket är viktigt för jag börjar lessna på de gröna remsorna med ogräs. Däremot har den inte nån fånig monitor och annan elektronik. Då GPS gått ned till en tiondedel av de nuvarande priserna så skall jag fundera på elektronisk monitor (“datorstyrd”).

Nu råkade det sej så att jag surfade på mascus.se och ittade en spruta i Kouvola som grannens måg sålde. Så det var bara att sätta släpvagnen efter bilen och åka iväg efter sprutan. Till all tur var vägen nyasfalterad och mycket jämn. Sprutan väger bara 235 kg men den var ganska hög och släpvagnen krängde litet. Men bra gick det och nu står den utanför verkstaden.

I väntan på att vädret skall bli lämpligt för sprutandet så skall jag sätta in plastmatta i bränslehuset. Och sedan den nyrenoverade tanken. Adjöss med att köra tunnor med motorbrännolja från macken i kyrkobyn. Speciellt då man glömmer hem plånboken med tankningskortet (det finns bara automat där numera).Förrän vi for till Sverige på årets “semester” (uppskjuten tre gånger) så drog jag rappningsbruk utanpå golvet så det blev slätare. På den skall jag lägga en tålig plastmatta som jag viker i hörnen – inte svetsar. Till och med den hårda plastmattan går bra att vika bara man värmer den tillräckligt med varmluftspistol. Och inte glömmer handskarna …

Och så skall värmen sättas på. Det blev ganska kallt med två nätter nära noll, inga innerfönster och inga värmeradiatorer i stuvun. Vi gick med ytterkläderna på inomhus men frös i alla fall. Alla radiatorer togs bort eftersom vi satte panel (pärlspunt) på väggarna så allt skall installeras på nytt. Dessutom skall flismataren byggas om innan vintern kommer så brist på sysselsättning finns det inte. Nu ids vi inte alls fundera på alla byggnadsarbeten som blev ogjorda i somras på grund av branden i köket.

Och jag skall få nya glasögon. Jag har varit närsynt i hela mitt liv och fått nya glasögon vart och vartannat år. De som jag nu har är två år gamla och jag tyckte nog att jag började se litet dåligt. Då jag inte mer såg vägskyltarna så gick jag till optikern (Ahmed i Örebro). Inget under – nu får jag hela två enheter starkare (mera minus) glasögon. Och med dem började jag åter se nånting. Ifall jag mött nån på gatan och inte hälsat det senaste året så beror det på att jag varit närsynt som en gammal mullvad. Hemma klarar man sej bra med gamla och dåliga glasögon men ibland behöver man se klart på avstånd också. En närsynt ser ju alltid bra på nära håll. Vanligen då folk blir äldre så behöver de glasögon för att se på nära håll. Jag tar bort mina glasögon då jag vill se på nära håll. Det är liksom att ha inbyggt förstoringsglas

Visst finns det massor med jobb på hösten men det är i alla fall skönt att ha tröskandet undan. Och nu är det ju torrt också så vintern går utan problem. På våren torkar jag bara ned de sista procenten i vårsolen. Så det är maskinreparationer och byggande nu tills skogsarbetet börjar.

Hösten kom – och vintern

Det har varit en lång sommar men nu kom hösten. Inte bara det utan snön kom också. Marken är vit även om väderprognosen lovar varmt för nästa vecka. Det har varit bråttom de senaste dagarna att hinna köra över åkrarna med tallriksharven. Vädret var fint men regnet som utlovades till fredagen fick fart på mej. Nästan allting är klart – bara ett par små åkrar är kvar.

Det gick bra att köra med tallriksharven även om det blev litet sent. Jag sprutade nämligen glyfosat mot kvickroten på varenda åker och då måste man vänta omkring tre veckor för att det skall hinna verka. Och i år lyckades besprutningen bra. Kvickroten var helt död överallt. På ett par ställen måste jag köra en gång till men nu är allt brunt. Däremot är den fortfarande otroligt seg. Inte ens de tandade tallrikarna orkar skära igenom kvickroten där den är tät. Så det eländiga fjolåret kommer att synas ännu nästa år.

Det värsta med tallriksharv är då leran fastnar. Blandad med halm och seg kvickrot blir den så hård att man får hacka i en timme innan tallrikarna snurrar igen. Det är vid en viss fukthalt som leran blir som kitt. Nu var det bara ett par ställen som var besvärliga. Då det är riktigt vått så fastnar leran inte och om det fryser på litet så går det utmärkt att köra. Men det krävs nerver att vänta på frosten för om det blir för kallt så fryser leran till sten.

I stora drag körde jag allting på tre dagar. Men så gick det lika mycket tid till att reparera harven. Den gamla Ransome (engelsk) som jag köpte för 5000 mark för 20 år sedan har fungerat bra. Tallrikarna är stora, tandade och hållbara men lagren var urusla. Dessutom var det speciallager som man inte får tag i för ett mänskligt pris mera. Så jag har svarvat ned lagerbussningarna och installerat standardlager i stället. I år gick det sista ursprungliga lagret. Men med tanke på väderleksprognosen så började jag inte bygga om det utan tog bort en hel axel. Det blir litet ojämnare men inte så farligt.

För den nya stora Zetorn är harven alltför liten. Jag kör nästan på vägväxeln för att halmen skall blandas in ordentligt. Men det är tufft för lagren som av bilden synes.

I den stora traktorn märker man inget och harven är ju täckt av halm och lera.

Nå, det var bara att skruva bort axeln, ta isär den och byta lager. Det börja man kunna redan eftersom det går ett eller flera lager sönder varje år. Jag har funderat på att skaffa en annan tallriksharv – den här köptes bara för att kolla om det alls fungerar. Men den har trots lagerbytena fungerat hyfsat i 20 år. Jag tittar förstås på en Väderstad Carrier men den är dyr och så har den små tallrikar. Det sämsta med den här harven är att det blir så ojämnt. Torra höstar har jag kört över med spadrullharv för att jämna ut.

Och så hade jag litet sällskap på åkern. Vi har haft en flock svanar här nu i flera veckors tid. Fast jag misstänker att de lämnar oss nu då jag kört över “deras” åker med harven.

Vad jag minns från det jag var liten så syntes inte många svanar och inte heller så mycket gäss som nu. Nästan varje dag kommer det plogar som är på väg söderut. Ibland riktigt lågt över trädtopparna. Det är stora fåglar …

Nya fåror

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nöjet att lära mej använda en för mej ny plog i höst. Dessutom får jag i år plöja på marker jag inte är så bekant med. Grannen Jonas och jag kommer att intensifiera vårt samarbete och som ett led i det kommer jag att plöja åt honom. Det betyder att jag får stifta bekantskap med nya jordfasta stenar och brunnar som man borde lägga på minnet. Att köra på en stenbumling eller ett brunnslock i full fart kan nämligen ställa till med en hel del skada på plog och traktor och i värsta fall t.o.m. på föraren. Eftersom just minnet inte direkt hör till mina mest utvecklade egenskaper har jag tagit hjälp av en vanlig gps-navigator. När det skräller i plogen och jag förstår att jag kört på en sten märker jag ut platsen på navigatorn och sparar den. På så vis kan jag ju nästa år när jag återkommer till samma skifte påminna mej om var stenarna finns och var man borde vara extra försiktig.

Fast det förutsätter förstås att man kommer ihåg navigatorn…. 🙂

Efter regn

Efter allt regnande i trösktiden har vi nu haft ett par rätt hyfsade veckor för plöjning och gödselspridning. Det är fortfarande betydligt blötare än normalt i jorden, men faktiskt bättre än man hade kunnat vänta sig.

Regnet lyckades dock tyvärr sänka mina utsädesplaner. För att spannmålen skall duga till officiellt utsäde borde minst 85% av kärnorna gro och i mitt parti var det bara 69% som gjorde det. Visserligen finns det en del knep med sortering och annat för att höja grobarheten en aning, men i det här fallet är glappet för stort för att ta igen. Det betyder att havren får säljas som vanlig livsmedels- eller foderhavre. Det innebär att inkomsterna blir mindre, men nån regelrätt förlustaffär borde det ändå inte bli.

Den senaste veckan har gått i plöjningens tecken. Min gamla tegplog börjar bli till åren kommen och jag har faktiskt letat efter en ersättare nåt år. För nån månad sedan snubblade jag över en fyrskärig vändplog som låg i lämplig prisklass och nu får jag sätta den i marken för första gången. Trots att den förstås vänder jorden ungefär på samma sätt som en tegplog är det ändå en ny maskin man skall komma underfund med, men det börjar ge sig. Plöjningen är dessutom ett av de roligare jobb man gör, så det är ingen större skada att man får ägna den lite extra uppmärksamhet.

Att sluta är inte lätt

I många sammanhang är det inte svårt att börja men nog att sluta. Ifråga om plöjandet (nu snackar vi tegplog) så kan all vår början vara svår också om man har styv lerjord och det är vått och slipprigt. I år gick det i alla fall ganska bra och jämfört med västra Finland så har vi ju stadigt under hjulen här på våra torra lerjordar. Höstregnen har bara inverkat litet på ytan ännu – på plöjdjup är det torrt.

Att sluta med en tegplog är i alla fall svårare. Man måste i god tid se till att det oplöjda området har samma bredd hela vägen och att plogfåren är raka. Det är inte bara för utseendets skull som de måste vara raka utan för att man skall kunna plöja slutfåran utan problem.

Då det är tjugo meter kvar så börjar jag mäta bredden ordentligt. På fotografiet i inlägget Att vända tilta syns “famntjeppn” (famnkäppen) som jag använder utanpå plogen. Det är helt enkelt två slanor som är ihopspikade med ett stöd till en triangel så att spetsarnas avstånd är precis två meter. Förr var det en famn som är tre alnar som är lika med sex fot (1,78 meter). Ena slanan är litet längre så man får ett bra handtag. Det går väldigt snabbt att mäta med famnkäppen – man mäter lika fort som man går.Men det blir bättre precision än om man bara stegar upp avståndet.

Det går ganska bra att reglera bredden på den oplöjda biten. Man kan köra omkring tio centimeter längre in i tomfåret och på tio varv så blir det en hel meter. Senast då det är ett varv kvar måste man ha samma bredd överallt.

Sedan är det bara att köra nästsista draget med plogen så grunt som möjligt för att slutfåran inte skall bli för djup. Och då man kör sista draget så är det inte mycket man kan göra mera. Då visar det sej om man förberett slutandet ordentligt.

Det gick ganska bra den här gången. Den lilla kroken beror på att där fanns en gammal råsten för en väg – och den får man inte flytta. Den andra råstenen tog plogen upp (till vänster) för den syntes inte alls. Det är samma åkerlapp som jag täckdikade i juni (se Täckdikning – för torrt). En del är nyodling från skogsdikandet då jag rätade ut utfallet och vägen. Den gamla vägen är upplöjd för första gången och det var ganska tungt att få plogen genom den ihopklämda leran men resultatet blev ändå rätt hyfsat.

Nu väntar åkern bara på våren och såmaskinen.