Dagen efter

I går besökte Bondbloggen Kristinestad, en riktigt trevlig dag. Intressant att se en inspelning från publikplats, intressant att se Kalles gård lite mer i detalj och jättekul att träffa de andra. Därtill fick jag köra nästan 400 km på en och samma dag vilket alltid är en förmån. Det är nånting rofyllt i att köra bil som jag inte kan lägga fingret på. Att köra genom ett nedsläckt Vörå med “Still got the blues” på radion är  nästan meditativt. Jag hann lösa en massa problem och därtill hitta på ett par nya att fundera på. 🙂

Att köra bil, speciellt längs vägar man ofta kör är, åtminstone för min del, delvis också ett studiebesök. Var har det byggts en ny tork, hur ser grödorna ut, hur långt har man kommit med höstarbetena o.s.v.  Fast egentligen borde det vara lag på att man inte får placera traktorförsäljningar nära trafikerad väg. Man är på gränsen både till att bli en trafikfara och vrida nacken ur led varenda gång man passerar dem.

Jag kom hem igen vid midnatt och märkte till min stora glädje att korna inte ätit upp fodret från förmiddagen. Jag hade räknat med att få utfodra dem innan jag gick och lade mej, men nu klarade de sig gott och väl till onsdag morgon. Följaktligen skall de ha mat nu och sen blir det stubbearbetning resten av dagen.

Hittills i höst har det varit närmast idealiska förhållanden för tallriksharvning, jorden har varit så pass fuktig att harven skär bra ner men tillräckligt torr för att den inte skall kladda fast på tallrikarna. Nu har det visserligen regnat lite till, men det borde fortfarande gå rätt bra att köra.  Det som stubbharvas så här pass sent på hösten kommer jag definitivt att vårplöja. Filosofin bakom mitt harvande är att man skall hacka sönder ogräsens rötter, låta dem gro och därefter plöja ner dem. För att bekämpningen skall fungera måste åtgärderna ske exakt i den ordningsföljden. Om man plöjer innan ogräsen grott har man förstört hela konceptet och så här sent på hösten gror t.ex. kvickroten inte längre på våra breddgrader. Alltså får plöjningen vänta tills ogräsen grott nångång framåt nästa vår.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

3 reaktioner till “Dagen efter”

Kommentarer är stängda.