“In Sweden we call it a kick.”

Den här tiden på året är vår byväg ett konstant glädjeämne. För det mesta sköter kommunen vägunderhållet perfekt och det är man ju glad för. Ibland hinner de inte riktigt med och då har vi ju ett fenomenalt fint sparkföre, vilket man ju också är glad för. Det är en win-win-situation, helt enkelt. Faktum är att jag nästan föredrar sparkföret om jag måste välja. Så om kommunala vägmästaren läser det här är det alltså ingen brådska att grusa vår väg, vi har det så bra så. 🙂

Av nån orsak blir jag trots stigande ålder aldrig för stor för sparkstöttningen. Det är nåt så infernaliskt kul att susa fram på blankisen med farttårarna rinnande längs kinderna, även om tårarna väl mer kommer av kölden än av farten. Strängt taget rör man sig ju inte så värst snabbt om man mäter det i km/h, men det är något i förhållandet mellan muskelarbete och fart som känns tilltalande. Man får mycket fart med liten ansträngning, helt enkelt. Dessutom är ju sparken en genial konstruktion såtillvida att man alltid har en viloplats med sig om man skulle bli trött. Och på hala småvägar är den ett rackans så mycket tryggare fortskaffningsmedel än cykel eller apostlahästar.

Häromvintern började min far faktiskt utföra intervallservice på släktens sparkstöttingar. Han plockar isär dem, byter trasiga delar, fixar glapp i konstruktionen, putsar rost från medarna och avslutar med att måla om hela sparken vid behov. Nästa gång tror jag min skall bli svart. Med flammor. 🙂

Var det förresten nån som undrade om rubriken? Den snodde jag av Lasse Åberg och Stig-Helmer Olsson.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

14 reaktioner till ““In Sweden we call it a kick.””

  1. Kommunen? Är det kommunen som sköter “gatu”underhållet långt ute på landsbygden hos er? Olika i olika delar av landet, tydligen

  2. Jo, kommunen har huvudansvaret men vi har nog också ett väglag i byn. Jag är de facto inte så värst insatt i vägskötseln och vet inte exakt var gränsen mellan kommunens och väglagets ansvar går rent formellt.

  3. E du säker att de int e staten? Normalt e att kommunen sköter gator o vägar på detaljplanerat område, staten sköter större vägar o välag mindre vägar.

  4. Nu kommer vi lååångt in på områden som jag verkligen inte behärskar… Men jag är helt tvärsäker på att staten inte sköter vår byväg. 🙂

    I princip borde det hos oss funka så att staten sköter de större huvudvägarna, kommunen sköter gator och mindre vägar (också på rena landsbygden) och de privata väglagen sköter sk. enskilda vägar (oftast ganska lite trafikerade). I praktiken sköter kommunen också en del enskilda vägar, men det är då nåt som avtalats skilt om mellan väglag och kommun.

    Men som sagt, det här är inte mitt område så om nån annan vet mer är det fritt fram att förtydliga.

  5. Kommunen torde sköta underhållet för vägar med väglag där det finns fast bosättning, åtminstone i Pedersöre.

  6. Jepp, så borde det funka i P:öre. Fast det verkar, för att återgå till Thomas ursprungliga fråga, förekomma en del variationer mellan olika landsändar.

  7. Jag skulle nog vilja påstå att Antte har mest rätt av er alla. Det som gör att folk ofta tror att saker är på ett annat sätt är det faktum att det uppgörs entreprenörsavtal varför det inte alls är säkert att den som de facto plogar vägen är den som “sköter” vägen.

    Luddigt sagt? Nå, om jag konkretiserar med ett exempel: På ett onråde finns det bygdevägar (statsvägar alltså), vägar på detaljplanerat område (kommunala vägar) och enskilda vägar (väglag). Alla uppgör kontrakt med samma entreprenör. Sedan lär det nog vara ganska svårt för den enskilda kommuninvånaren att säga vem som sköter vilken väg. Och det bör kanske tilläggas att nu för tiden är Destia en entreprenör bland andra.

    Om det mot förmodan skulle vara som Ola säger i Pedersöre så måste jag nog säga att det är fråga om en jä-ligt rik kommun!:)

  8. Jo, det kan vara att vi pratar om olika saker. När jag skrev att kommunen sköter vinterunderhållet avsåg jag att de står för fiolerna, inte att det är kommunens bil som kör ut gruset.

    Om vi är så rika vet jag inte, men välmående. 🙂

  9. Hmmm. Är det alltså en allmän trend i Österbotten att kommunerna svarar för vinterunderhållet av statsvägar? Konstigt. I Lappträsk med närområden är det nog endast på detaljplanerat område som kommunen svarar för underhållet (äger ju också vägen/gatan!). Det är sedan en helt annan sak att det ofta kan vara samma entreprenör som kör på privata, kommunala och statliga vägar (räkningen går då till tre adresser).

  10. Nej, staten sköter statsvägar och kommunen de kommunala. Men vår byväg är kommunal, inte statlig och inte enskild. Hugaligen, vad rörigt det här blir…. 🙂

  11. Intressant diskussion om vägunderhåll som ni för. Staten har ansvar för “statsvägar”- i huvudsak landsvägar och “större byvägar”. Pedersöre kommun sköter vägunderhållet på ca 300 km vägar och gator, hit hör naturligtvis alla vägar på detaljplaneområden men även “byvägar” som har väglag, ( till denna kategori hör troligen vägen i Östensö). Enskilda (privata) vägar plogas också mot en liten avgift, vägstumpar under 50 meter plogas inte. De vägar som kommunen ansvarar för sköts i huvudsak av privata entreprenörer som kommunen tar in anbud för. Små privata vägar kan naturligtvis plogas av samma entreprenör om “vägägaren” gör upp avtal :). Samma sak gäller plogning till ex. farmer och avlägset belägna ladugårdar och svinhus.

  12. Vi tackar å det varmaste, Greger. 🙂

    Ett litet förtydligande till det där jag skrev om variationer i olika landsändar; staten sköter säkert statsvägarna överallt, där finns inga variationer. Däremot verkar gränsdragningen mellan kommunala vägar och enskilda vägar vara öppen för viss tolkning. Vissa kommuner sköter vinterunderhåll endast på detaljplanerat område, medan vissa också tar ansvar för en del enskilda vägar (vilket Greger också skrev).

  13. Hmmm, tar ansvar gör väl nog kommuner här i sydväst också, här betalar kommunen till väglagen sen får dom göra bäst dom vill med bidraget tex sköta vinterunderhållet.

  14. Precis, det verkar finnas viss flexibilitet då det gäller förhållandet mellan kommunen och väglaget. Kanske det är bra också, på det sättet kan man ju justera praxis lite efter vad som är mest ändamålsenligt i just vår kommun.

Kommentarer är stängda.