I våras va jag med mina fårvänner i fårklubben till Kimito och tittade på får. Flera 100 får. Vad resulterade det i? Jo, två kaniner.
Det satte två bamsiga jättekaniner i en egen bur på gården och jag tyckte de var så häftiga! Såna vill jag också ha tänkte jag, så jag fick kontaktuppgifter till därifrån som de hade köpt sina kaniner och så va saken klar. Några veckor senare for jag och hämtade 2 kaninungar och lyckan hos 7-åringen var enorm. Jag har haft kanin förut. Ungefär halva min livstid har jag haft kanin, så de var inga främmande varelser. Skillnaden med dessa jättekaniner är att de här får man pajja. Lite skygga är de, men annars sociala och nyfikna och de kommer gärna fram och “smakar på stövlarna” lite, och låter sej pajjas. Det är någonting nytt. De kaniner jag haft förut har varit swisch-kaniner som man fått fånga med håv med långt skaft, om de rymt. De här är en helt annan sak. Därför är jag inte nervös att släppa ut dem i en hage jag tillverkade av 4 nätkomposter. De måste sättas in till natten, annars kan lätt räven, grävlingen, eller något annat rovdjur lätt ta dem. Men än så länge har det fungerat bra 🙂
Det är två töser det här. Mathias är fullt övertygad om att vi borde skaffa en pappa-kanin också så vi kan få många, många, MÅNGA(!!!) kaniner. Av erfarenhet vet jag att har man en herr och en fru kanin, i samma bur, kan man snabbt ha något 20-tal. Jag har försökt förklara att så värst många kaniner kan vi inte ha, då måste vi slakta dom vi inte vill ha och sätta dem i grytan. Det var inget problem hördes det, ur hans synvinkel, det är kanske nog värre med mej…
Jag har lite sett runt mej, hållit ögonen öppna, ifall det skulle finnas någon Belgisk jättekaninherreman till salu i knutarna, men inte hittat. Borde man kanske lägga ut en kontaktannons igen? Floppsy och Fröken blinkers söker snäll och trevlig kille…
