Kategori: Bondbloggen

Veterinärbesök

Det var inte frågan om något akut denna gång. Först rassade hon upp en långsam spene. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med spenen, en morgon var den bara trög, högst antagligen har kon på något sätt klämt spenen. Då man rassar (vet inte om rassar är det korrekta ordet) upp spenen, så sticker man in ett metall instrument och drar ut ärr-vävnad som bildats i spenkanalen. Efter detta satte jag i en kanyl i spenen och lät fjärdedelen rinna tom på mjölk. Nu är det bara att hoppas att spenkanalen hålls öppen, för det är minsann ingen fröjd att mjölka över en timme en och samma ko!

Sedan tog vi itu med dräktighetsundersökningarna. Man kan kolla dräktigheten på en ko från och med sju veckor efter semineringen. En skicklig seminör/veterinär känner nog redan vid 6 veckor om djuret är dräktigt. Idag gjorde veterinären ultraljudsundersökningar.
Vi kollade 2 kvigor och 4 kor och alla var dräktiga! 🙂 En av korna var Luppa, så nu ser vi framemot hennes 11:e kalvning!!! 😀

Till sist brände veterinären horn av kalvarna. Detta låter säkert ganska brutalt, men det görs nog riktigt med tanke på djurens och skötarenas bästa.
Hos oss sövs kalvarna ner och dessutom ges de lokalbedövning runt hornen. På detta sätt hindrar man smärta. Själva brännandet görs med en het gaskolv. Som sagt, det låter säkert ganska hemskt, men då kalvarna vaknar upp är de nog som om inget skulle ha hänt.

Tyvärr har jag inga fotografier att ladda upp, men jag ska försöka fotografera vid nästa besök!

Det börjar dra ihop sig, så till sist ännu en bonde tolkning på tidens gång:
Jag satte igår i sin (mjölkade sista gången före kalvningen) två kor, de är nu alltså på ”mammaledigt” i ca. två månaders tid. Så; nästa gång jag mjölkar dem är jag redan fru Ek-Johansson!! 😀

Midvinterbal

Ett stort arbetsmoment vintertid är att köra hem rundbalar. Jag lagrar balarna ute på åkrarna och kör hem dem vartefter de går åt. Somliga föredrar att köra hem balarna redan på sommaren och på det sättet blir ju vinterutfodringem bekvämare när balarna finns nära ladugården. Jag brukar tycka att sommaren ändå blir rätt fullspikad och tycker det känns bättre att flytta transportarbetet till vinterhalvåret, men egentligen är det mest en smaksak.

I väntan på en katt…

Klockan är 22.30 måndag kväll och jag sitter och inväntar den sista kvällsvandrarens återkomst. Han är gul och heter Rufus och han gillar att vara ute sent. Det är nämligen så att våra fyra frassar (Simba, Igor, Ture och Rufus) disponerar sina dagar själva och går ut och in som dom vill. Den enda regeln dom måste följa är att man tillbringar nätterna inomhus. Det rör sig endel oknytt främst i form av lodjur här omkring. Vi har inte förlorat någon katt som viltföda, men förvisso sett tydliga lodjurstassar som vandrat rakt över gräsmattan i snön om natten. I och för sig gillar jag att ha naturen nära inpå och någon rovdjursfrossa dras jag inte med, men dom kan gärna äta något annat än Rufus.

Helgen gick för bonderiets del åt till att sakta börja väcka gården ur vintersömnen. Det betydde närmast en inventering av vad som kan börja göras nu då dagarna börjar bli lite längre. Eftersom jag inte har något egentligt varmt garage att vara i på vinterkvällarna så ligger all verksamhet totalt nere under kamostiden. Både andratraktorn och grävmaskinen har stått sedan i november så dom startade jag upp så dom fick gå en stund. Några batterier hamnade  på laddning och gödsel- och bekämpningsmedelslagren blev inventerade. Dessutom gjorde jag en lista på vad som behöver repareras innan vårbruket. I år är det bara ett elfel på frontlastaren samt några gödselbillar på såmaskinen som behöver ses över. Det lustiga är sen att man börjar fundera i februari, men själva reparationen utföres förmodligen då grannen redan kör runt på åkern i maj.

PS: Rufus dök upp kl 23.10. En acceptabel tid.

Systemfel

Efter en ruskig deklarationskamp så skulle jag skicka iväg blanketterna elektroniskt vilket Skatteverket gjort reklam för så in i Norden. Men tji fick jag – skogsblanketten gick inte att skicka för det var fel i systemet. Hela tiden kom det upp ett felmeddelande om något underligt fält som inte alls fanns.

Det är just sådana klåpare som ger datasystemen dåligt rykte. I Otnäs hade gamla Statens datacentral en grundmurat rykte om att vara en plats för hopplösa oduglingar som gjorde oanvändbara system. Tyvärr är de inte de enda. Kanske det är arvet från tsarens byråkrater som spökar ännu där grundtanken var att de själva var ofelbara och alla andra alltid var de skyldiga. En inställning som inte är ovanlig i dag heller.

Jag använder också Sveriges skatteverks elektroniska system och vilken skillnad ! Men så har de också utnämnts till bästa IT-myndighet vilket är välförtjänt. Det bara bevisar att det inte är omöjligt att göra bra system om man utgår ifrån användarnas synvinkel. Ett bra system är idiotsäkert och det är ingen lätt sak för idioterna är så smarta. De hittar på att göra sånt som ingen vanlig människa någonsin skulle ha kunnat tänka sej ens.

Och vad är det för ide att skicka in en blankett elektroniskt då man inte kan skicka alla ? Om man ändå måste posta nån blankett så varför inte posta alla. Då behöver man åtminstone inte slåss med idiotiska systems fåniga och felaktiga felmeddelanden.

Konamn

Sitter och lyssnar på Lördax på Arena och måste bara skriva en kommentar till funderingarna om kornas namn. På Arlas hemsida har Stan läst att korna ofta har samma namn (Astas döttrar heter Asta och Ullas döttrar heter Ulla o.s.v.). Det här är rätt vanligt i Sverige, och tanken är att man med enhetliga namn enkelt  får en överblick över olika kosläkters karaktärsdrag (t.ex. märker att alla Astorna verkar ha problem med klövarna). Felet  med det här systemet är att det blir lite opersonligt. Man särskiljer ofta korna via öronnummern, så man vet om man pratar om Asta 106 eller Asta 281.

I Finland är det normala att alla kor har ett individuellt namn. Däremot rekommenderas att alla kor som är födda samma år har namn som börjar på samma bokstav och bokstäverna roterar enligt ett bestämt system. I år är bokstaven H, i nästa år blir det I o.s.v. På det sättet får man redan av namnen en indikation av kons ålder. Hilma är äldre än Imma och Mildred är yngre.

Majros och Rosa är klassiska konamn, Rosita och Rosalind är också ganska vanliga. Sen försöker man ibland hitta på namn som hör ihop med kon. Jag har haft kor med namn som Tveksam (var lite tvehågsen till det mesta), Rimfrost (helvit), Vakna (född kl 6 på morgonen samtidigt som jag tände lamporna i ladugården), Yllätys (född två veckor för tidigt) o.s.v.

De kor jag har idag har inte jag inte gett namn åt eftersom de köpts in som vuxna. De lystrar till namn som Fager, Daphne, Cassandra och Juliana. Två kalvar har jag hunnit ge namn åt; Lizzy och Lena Ludd. Lena var väldigt lurvig som kalv så sonen tyckte att hon borde heta Lena Ludd.

Lyssna: Stan Saanila och Pia Hellsten diskuterar konamn – Lördax 27.02.2010 på YLE Arenan