Den österbottniska ladans uppgång & fall

Såhär ser den ofta ut idag. Ladan. Symbolen för det agrara Österbottniska kultulandskapet. Trött och sliten!

En gång i tiden fanns det minst en lada på varje åker. Ladorna användes till att förvara torrhö i fram till att det behövdes under vintern. I dag är den hanteringen sedan länge avslutad, idag gäller balar och AIV och jag vet inte allt vad.(fråga Mats och Sonja, dom vet) Slutet på den epoken betydde samtidigt slutet för ladan som funktionell enhet. Dom flesta lador fick helt enkelt ge vika för dom växande maskinerna, dom revs eller flyttades upp som vackra stocklador till tomterna, eller ut till villatomterna.

Själv minns jag att vi skulle ha haft 12 lador runt 1970. Av dessa är dom flesta rivna sedan länge. Några har fallit ihop och blivit bortkörda. Fyra stycken finns kvar. En av dom är restaurerad på sin gamla plats på åkern. Den användes inte till något längre, men skall stå kvar som en kultursymbol. Tre stycken ser ut som på bilden ovan. Dom väntar på sitt öde, restaurering eller rivning. Jag haltar på båda benen i frågan. Visst är dom fina att ha på åkern, men dom är ju så fruktansvärt i vägen också, tyvärr. Dessutom börjar dom vara i så uselt skick att restaurering börjar vara lika med nybyggnad.

En annan sak som också väcker tankar är byggnationen av dessa. De lador som jag har rivit har jag först dragit omkull med grävmaskinen, sedan tänt på och eldat upp och därefter grävt bort tomten med grävmaskinen. Ladorna är ställda på stenar av den kalibern att min lilla grävling har svårt att orka med vissa av dom. Hur gick det till då dom forslades till platsen en gång i tiden?  Stenarna är ju förstås uppgrävda för hand någonstans, ditkörda med häst och stötting och sedan nergrävda på åkern till passligt djup, för hand naturligtvis. Sedan är stockarna huggna för hand, hemkörda med häst och sågade till bräder för hand. Antalet stockar till en lada kan ha varit ett 50-tal och antalet stenbumlingar kanske 10-30.

Alla dessa nerlagda med mycke´ möda och stort besvär!

Sedan kommer husbonden anno 2000-talet med tändsticka och grävmaskin och gör slut på hantverket på en halv dag. Egentligen borde  man ha stryk, men jag tror det kallas utveckling.

Jag försvarar mig med att jag river förfädernas lador med hatten i hand och med stor vördnad över de gamla böndernas slit. Och med ett inte så lite dåligt samvete!

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

3 reaktioner till “Den österbottniska ladans uppgång & fall”

  1. Har konstaterat både på egna och andras åkrar att täckdikandet ibland farit fram hårt med ladorna. Jag menar, många lador byggdes i tiderna tvärs över ett dike för att skövla så lite åkermark som möjligt, vilket gav ladugrunden en naturlig drännering. När diket fylls igen försämras dränneringen och ladan börjar sjunka och förstöras nerifrån.

    Sedan när man lyckats skapa ett stort fält utan diken är det ju också så otroligt enerverande att måsta köra runt gamla lador som man ändå inte kan använda till något, och då är de billiga!

  2. Spara de väderbitna gråa brädorna från ladväggarna, bränn inte upp dem. Det lär finnas efterfrågan på virke för inredningsdetaljer till barer, butiker mm, meterpriset är säkert högre än för nytt virke.

Kommentarer är stängda.