27 mars, 2010 av Kalle

Ju förr dess bättre, eller…?

Jag har suttit och mediterat lite över hur tiden går och hur allt ändras. En kaffebordsdiskussion om mjölktransporter förr och nu gav upphov till följande konstaterande:

När jag var 10 år, dvs 1974 hade vi sex kor, ca 30 grisar och runt 100 minkar. Detta försörjde nästan två familjer. Mjölken mjölkades med en pneumatisk mjölkmaskin (modern då) som funkade som så att man ställde en hink-liknande sak under kon, anslöt mjölkmaskinen till spenarna, och mjölkade. Sedan vidare till nästa ko. Denna procedur gav ca 50 liter mjölk (osäkert om jag minns rätt) dagligen. Denna mjölk förvarades i mjölkkannor som hämtades dagligen med en mjölktraktor. Sommartid hölls mjölken kall genom att man sänkte ner kärlen i brunnen medan man väntade på leverans.

Mjölktraktorn var en speciell upplevelse. Mjölkkannorna kördes till meijeriet med traktor+släp, det var en granne som skötte transporterna i ur och skur med egen traktor, utan hytt givetvis. Jag minns hans förtvivlan när temperaturen sjönk ner mot minus 30 grader och han fick börja elda under oljetråget redan tretiden på natten för att komma väg i tid på morgonen.

För oss småpojkar var mjölktraktorn ett ypperligt sätt att förflytta oss mellan gårdarna med. Det var bara att hoppa på på vagnen och av hos någon kamrat. Den tiden funkade lokaltrafiken bra!

Meijeriet låg i den egna byn, ca 7 km hemifrån, och i byn fanns uppskattningsvis 100 mjölkgårdar. 1974 upphörde detta meijeri och mjölkkannorna fick börja åka lastbil in till centrum, en resa på 15 km. I denna veva upphörde far och farbror med ”våra” kor.

Sedan började så småningom mjölken köras i lösvikt i tankar längre och längre bort i takt med att ko-böndernas antal minskade explosionsartat under andra delen av 70-talet. Idag har jag för mig att det finns två eller möjligen tre kobönder kvar i Yttermark och mjölken körs visst till Pedersöre, dit är det bara knappt 200 km.

Detta om detta!

I dag anlände förresten en välkommen gammal bekant. Det var min idol i fågelvärlden, tofsvipan som landade i en snödriva i närheten.  Jag har i många år med stort intresse följt med tofsvipornas göranden och låtanden under häckningen på våra åkrar och det är faschinerande att se. Nu får man snart börja höra det härliga ljudet av viporna som flyger omkring i åkerkanten när kvällarna blir ljusare. Då börjar det knycka rejält i husbondens vårbrukskänslor kan jag lova!. Bättre missionär för det agrara samhällets framsida är svår att hitta!

Ute hällregnar det i kväll så nog skall det väl bli en vår i år också. Hoppas bara viporna hittar någon mat i snön!

8 svar till “Ju förr dess bättre, eller…?“

  1. Mats skriver:

    Mjölken åker nog ”bara” till Vörå eller Seinäjoki, men det blir ju ändå 130 km. Mejeriet i Pedersöre stängdes för nåt år sedan.

    Här norr om landsvägen har korna hängt kvar i större grad, men trenden är den samma. Det intressanta är ju dock att mjölkmängen på landsnivå inte har sjunkit, men korna har koncentrerats till färre gårdar.

  2. Nisse skriver:

    Alla hade kossor förr. Allting var inriktat på mjölkandet halv fem på morgon och afton. Däremellan gjorde man vad annat man hann.

    Jag kan ännu drömma att jag vaknar till klangen av mjölkkannor som lastas på traktorvagnen och hur farsan skrattar och pratar med kusken. Han var förstås bonde och hade en av de gamla gröna Zetor-traktorerna som hade en grym fart. Den hade en lyxig sits som gungade upp och ned ordentligt i groparna. Det var lustigt att se kusken gunga högt uppe på traktorn som förstås var utan hytt.

    Men det var precis som Kalle beskrev även om våra kossor åkte iväg 1975 och mejeriet höll ut ännu länge efter det.

  3. Thomas skriver:

    Räknade gårdar i Nisses hemby, Hindersby (min hemby också…) för ca 20 år sedan. Då fanns det 51 gårdar i byn, av vilka 22 mjölkgårdar, 14 nötköttsgårdar, 11 spannmålsgårdar och 4 övriga.

    Om jag räknade rätt i morse, så har vi nu 37 gårdar kvar i byn, varav 3 mjölkgårdar, 1 dikogård och 33 spannmålsgårdar (en av spannmålsgårdarna har antagligen rätt så omfattande köttnötsuppfödning, osäker på den gårdens nuvarande produktionsinriktning, bor själv numera i grannbyn som i ganska hög utsträckning odlas av oss ”uurbyyssari”).

    Siffrorna visar att djuren har försvunnit betydligt snabbare än gårdarnas antal har minskat. En liten minoritet av gårdarna har en heltidsbonde, speciellt om man räknar bort pensionärerna, vilka är ganska många till antalet, orkade inte räkna. Bland de spannmålsbönder som är under 50 år gamla är endast (ca!) 2 heltidsjordbrukare, övriga har något slag av annan verksamhet eller lönearbete vid sidan om.

    Man kan alltså anta att de självständigt odlade gårdarnas antal kommer att minska betydligt under följande 20 års period. Samtidigt finns det en ganska stor andel relativt unga bönder i byn, som inte är ekonomiskt helt beroende av sitt jordbruk. Med vettig hushållning finns det ingen orsak att avstå från jordbruket så länge intresset finns.

    Många kanske fortsätter av ren pliktkänsla, men många av oss fortsätter på grund av en svårbeskriven kärlek till jordbruket. Åtminstone känner jag i vårregnet hur en känsla av kraft och lust att bruka jorden åter växer fram efter vintern (jfr Kalles tofsvipor). Snart är det dags, snart är det dags!

  4. Stefan skriver:

    Benämningen ”svårbeskrivlig kärlek till jordbruket” är mycket träffande! En underlig känsla som alltid infinner sig den här årstiden, fastän man nog annars kan ha ”bonderiet” upp i halsen under högsäsongerna.

    Bor själv endast ett stenkast från Mats här i bloggen. Nuförtiden är det bara han och jag kvar som jordbrukare här i vår ända av byn. För inte alltför länge sedan var man bönder i nästan alla gårdar här.

    En höst för ett par år sedan kom jag körande från torken en fredagkväll strax före midnatt, den sjuttioelfte torknatten den hösten. Hos grannarna lyste tv-rutorna i fönstren och jag satt och tänkte att visst är man bra tokig som håller på så här när man kunde bada bastu, se på tv och ta det lugnt som alla andra på helgerna. När jag gick över gårdsplanen på väg in hördes ett kännspakt traktorljud, och mycket riktigt var det Mats som bökade ut gödsel ur ladugården för allt vad Forden tålde! Det kändes genast bättre att det fanns en ”tok” till i grannskapet!

  5. Mats skriver:

    Trevligt att kunna vara till uppmuntran! 🙂 Faktum är att jag tror det ligger nåt i det du skriver, det är lättare att hålla ångan uppe om man är fler som kör lika sent på kvällen eller tidigt på morgonen.

    (Undrar vad som hade gått fel den där dagen, jag brukar vanligen inte gödsla ut på kvällen… 🙂 )

  6. BN skriver:

    Kalle skriver i sin presentation att han tycker om det mesta bara det inte har med idrott att göra.Som liten grabb för många,många år sen brukade man delta i Kalles olympiad i Svedjebäcken.

  7. Kalle skriver:

    Det stämmer så bra det. Det var tider det, men dom förändras, och vi med!

  8. BN skriver:

    Tiderna förändras inte , det är människorna som förändras.