Spannmålspriset stiger, fodret likaså

Då det nu tidigare har varit diskussion om hur spannmålspriset stiger, tänkte jag komma med en annan synvinkel till ämnet. Detta är fortfarande bara spekulationer, men med erfarenhet av motsvarande situation för några år sedan finns det en viss risk för att spekulationerna blir sanna.

För några år sedan då det senast var bra pris på spannmålet, fick de husdjursgårdar, som använder sig av köpt kraftfoder,brev hem som började så här: ” Bästa kund, eftersom priset på spannmålet som vi använder som råvara har stigt, kommer Ert foderpris att höjas.” Visserligen är det helt logiskt, men då man fick dylika brev tre, fyra gånger under året var man allt annat än glad.

Missförstå inte, spannmålsodlarna är värda varje euro och cent de får per ton. Men nog känns det ju lite som om man är i den ställningen att man tar emot med ena handen och ger bort med den andra!

Det finns givetvis olika sätt att ta itu med detta “problem”.
Första alternativet är att vi tackar, tar emot och betalar. Exakta summor vet jag inte i detta skede, men då vi nu har totalt långt över hundra djur som ska matas, kommer det nog att svida i plånboken. Dock har man från mejeriets sida lovat att mjölkpriset kommer att stiga, så det jämnar till en del ut skillnaden. Hur mycket, återstår att se.

Det andra alternativet är att vi “sadlar om” och börjar köpa spannmål direkt av lokala producenter och minimerar förbrukningen av köpt kraftfoder. Om vi går inför detta, måste vi investera i en fullfodervagn och till en del lägga om vår utfodring. I en sådan vagn blandar man ihop t.ex. ensilage, halm och spannmål.
Detta är ett beaktansvärt alternativ eftersom man på så sätt får bort mellanhänderna. Dessa “händer” är det egentliga problemet. Hur mycket spannmål som åker till fabrikerna beror helt på kvaliteten, men jag antar att det inte brukar råda så hemskt stor brist på fodersäd. Jag orkar heller inte tro att de stora fabrikerna på riktigt måste ge ut så mycket pengar, som de sedan höjer vårt foder med.

Nå väl, tiden utvisar om vi igen får dessa brev. Oberoende hur det går i år, tror jag nog att vi i något skede kommer att övergå till en fullfodervagn. Billigare blir det i det långa loppet.

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb! Visa alla inlägg av Sonja