Vattenledning

Det påstås att österbottningar skall ha en viss fallenhet för byggnadsarbete, vilket troligen är förklaringen till att en stor del av min släkt verkar trivas så bra på Åland. Jag är definitivt inte nån byggare.

Korna får sitt vatten via en vattenledning som delvis går på och strax under golvet i gamla ladugården. Det har fungerat bra, eftersom gamla ladugården hittills fungerat som kalvstall och sjukstuga och följaktligen hållits varm mer eller mindre automatiskt. Nu står varma delen dock helt tom, vilket innebär att jag denna vinter måste värma upp den endast för att hålla vattenledningen isfri. Det känns varken ekonomiskt eller klimatsmart. Därför skall den trettio år gamla vattenledningen kopplas bort och ersättas med en ny som är frostsäkrad.

Frostsäkringen består av ett plaströr med plastisolering i två skikt. Inne i plaströret träs sedan själva vattenledningen och där finns även rum för en värmekabel om det skulle knipa. Det egentliga rörmokeriet överlåter jag med varm hand åt kunnigt folk, men att dra fast ytterröret på väggen tyckte rörmokaren jag kunde klara av. Det var som sagt han som tyckte det, inte jag.

Fult och funktionellt brukar ju ofta följas åt och den här vattenledningen torde vara något av det mest funktionella jag nånsin gjort. Rent tekniskt är det bara att hålla i och skruva fast, det luriga i sammanhanget är att röret är ganska styvt och utrymmet fodrar en del böjar och svängar. Det är just böjarna som tenderar att se lite – låt oss kalla det – funktionella ut.

Nu är hursomhelst själva ytterröret uppe och det återstår endast att ringa rörmokaren och meddela att det är dags för honom att fixa resten. Skrattar han när han ser min montering byter jag rörmokare. 😉

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

9 reaktioner till “Vattenledning”

  1. Njae…. När man bloggar lär det ju vara viktigt att tänka på att dra en tydlig gräns för hur mycket av sitt privatliv man blottar och just den här vattenledningen känner jag väldigt starkt att hör hemma i privatlivets sfär. 😉

  2. Det gläder mig att det finns någon annan bonde än jag som inte är någon byggare. Ibland får jag för mig att jag är det svarta fåret medan alla andra bönder kan förvandla en granstock till en rokokomöbel med ett stämjärn på en kaffepaus. Sådär som Nisse….
    Själv brukar jag säga att det jag byggt antingen är snett eller ramlar omkull.

  3. Nä, nä, jag är absolut ingen finsnickare. Då hör jag mera till grovbyggnadsgänget eller – som Henrikssons Ville i Strömfors uttryckte det: “Ja e no slikan täär boldersnickari”.

    I Strömfors använder man alltså det urgamla o:et (likt tyskans u) så Ville menade “bullersnickare” – mycket buller men litet resultat.

    Men jag förstår vad Kalle menar. Vi hade en del riktigt fina snickare i byn som kunde trolla fram hur fina snickerier som helst. Så man gick hem och dränkte sorgen i en kanna kaffe …

    Helst håller jag mej till fyra tums spik eller större …

  4. “Ledubyggare” det som inte går att tillverka med motorsåg så får det vara 🙂

  5. Åtminstone här var det vanligt att det snickrades mycket i gårdarna förr i tiden. Många är de “fjälasmackor” (=små flatbottnade träbåtar) som tillverkats här där jag bor. Gårdarna var små och man måste dryga ut inkomsterna med något. Det är tillika lite synd att det inte är så längre, mycket kunskap och handalag går förlorat.

    Jag själv skulle inte klara av att bygga en båt enligt gammalt maner, något som min far ännu kunde utan deto större besvär. När han byggde en båt för kanske tio år sedan minns jag att han dessutom tyckte att det är så lätt numera när det finns alla möjliga elverktyg att använda. Jämför man med dagens verktygsarsenal som så gott som alla har i sin ägo så arbetade nog förfäderna nästan utan verktyg.

  6. Det där stämmer onekligen, mycket av byggandet gjordes som sidonäring till jordbrukandet.

    Förresten tror jag att jag har en “smacko” som tillverkats hos er. Den förvaras inomhus numera, såna dyrbarheter vågar man ju inte ha i vattnet. 🙂

  7. Jo vi har också en båt kvar som bevaras under tak bara för att inte få vattenskador! Den sneda ladan rakt nedanför vårt hus har varit rivningshotad länge, men då blir ju båten husvill och det går ju inte för sig!

  8. Jag har råkat bli ägare till min farfars farfars handverktyg som var väl hans dyrbaraste ägendom. Tror han varit snickare på gårdar eftersom han vandrat runt socknarna med jämna mellanrum,( böt torp med några år imellan).

Kommentarer är stängda.