18 december, 2010 av Mats

Vedklyvning

Fredagen ägnades till stora delar åt vedarbete. Vi värmer vårt hus med traditionell klabbeldning så vedklyvning och eldning hör till vinterrutinerna. Eldar gör jag mer eller mindre dagligen, men klyvning och sågning infaller bara nån gång i månaden. Jag har inget egentligt vedlider, utan veden lagras i tremeterslängder under pressenning. Var fjärde-femte vecka kapar och klyver jag ungefär en kippvagn med klabbar och parkerar den en bit från pannrumsdörren.

Kapning och klyvning sker med en klabbmaskin vilket underlättar avsevärt jämfört med rent handarbete, låt vara att klabbmaskinen nog också tar loss svetten. Först baxar man upp stocken på ett transportband. Transportbandet för stocken in till kapsvärdet, som är ett helt vanligt motorsågssvärd som drivs hydrauliskt (på klippet med ohyggligt ovass kedja). Svärdet kapar stocken och den avkapade klabben ramlar ner till ”klyvsektionen” där en hydraultub pressar den mot ett motstål som klyver klabben i två eller fyra delar. Efter det åker de med en transportör upp i vagnen.

Klabbmaskiner finns i en uppsjö av olika koncept och versioner, de är en hel vetenskap och framförallt en vetenskap som delar mänskor ganska rejält. Om någon tror att finländska män, framför allt på landsbygden, är dåliga med att visa känslor och temperament rekommenderar jag att besöka ett gubbdagis på landet och föra in samtalet på klabbmaskiner. Debatten blir garanterat eldig och engagemanget är helt klart i klass med segelentusiasternas båtprat. Dessutom kan man nostaligiskt lista olika klabbmaskiner genom tiderna (”Minns du den där gamla Nokka-Pilke vi hade på 80-talet, ojojoj….”) och debattera deras för- och nackdelar.

Den klabbmaskin jag använder är en bolagsmaskin. Vi är 8-10 gårdar som delar på den, vilket fungerar ypperligt. Dels är det sällan bråttom att få klabbat och dels är det ett arbete som fördelar sig ganska jämnt över hela året, så maskinen är som gjord för samägande. En maskin som nästan ingen använder kan det ju inte gärna bli gräl om. 🙂

9 svar till “Vedklyvning“

  1. kalle skriver:

    ja den kedjan var verkligen spilt…

  2. Per-Erik skriver:

    Hördu Mats! Ta nu och fila kedjan! Det tar inte så länge… Eller köp en ny, de är inte så dyra.

  3. Mats skriver:

    Jaja, jag gör väl det då. 🙂 Faktum var att jag filade den direkt efter att klippet filmades, så det gick nog bättre än så där resten av dagen.

  4. Ed skriver:

    Gamla Nokka-Pilke på 80-talet? Har en sån tillsammans med grannarna och värmer tre hus med veden – ännu på 10-talet! 🙂

  5. Mats skriver:

    Se där, då har vi kommit in på klabbmaskinsavdelningen ”Klassiker”. 🙂

    Måste för övrigt vara slitstarka grejer, Nokka-bolaget har ju inte existerat på år och dag. Men Nokka-Pilkken var väl en giljotinmaskin? De är ju enkla och rejäla, bör ju nästan kunna hålla hur länge som helst.

  6. Daniel skriver:

    Vad torkar trädet bättre, ett fint kap med klinga/ked eller det ojämna ändträet som en giljotin lämnar? Giljotintypen ska väl med fördel användas på rå ved?

  7. Mats skriver:

    Det var en bra fråga! Har aldrig tänkt på det där. Rent spontant skulle jag anta att det torkar bättre ju med man söndrar fibrerna, vilket talar till giljotinens fördel.

    Hur fukthalten påverkar valet av maskin vet jag inte. Giljotinen används väl oftare med klenare virke, har man grova stockar som skall kapas är svärd/klinga att föredra.

    Min kunskap på vedhanteringsområdet är rätt bristfällig, jag brukar förlita mej på att de andra i bolaget vet vad vi skall ha. 🙂

  8. Ed skriver:

    Nokka-Pilke är mycket riktigt en giljotin (med fram och återgående rörelse, inte roterande). Kraftöverföringskedjan har blivit bytt nån gång liksom transportbandet men kedjan är ju en standardkomponent som fås från maskinaffären och band får man på ”gummiaffären”.
    Upp till ca 20cm ”stockar” kan man ta med den och det funkar bra då vi mest eldar gallringsvirke o dylikt. Rester från virkessågning, dvs ribbor o dyl från sågverket tycker Pilken också om.
    Hade också ett lass med grövre trän senaste höst (fick en ellinje över ett skogsskifte och virke från kabelgatan) så då fick en bekant komma med sin svärdmaskin.
    Till klenare ved är nog giljotinen oslagbar då man kan vara upp till tre karlar som jobbar med inmatningen samtidigt, låt vara att arbetssäkerheten då inte är den bästa och man får lätt slag på fingrarna om man inte ser upp.

  9. Mats skriver:

    Den där minnesbilden har jag också av vår gamla giljotinmaskin. Hur mycket ved man gjorde per dag hängde inte på maskinen utan på användarens kondition, maskinen tuggade igenom allt man hann servera den.