Fåglar.

Har alltid fascinerats av fåglar och gör väl det fortfarande, kanske är det deras förmåga att fritt flyga omkring som tilltalar mig. Frihetskänslan menar jag. Från och till har jag i min ungdom till och med legat ute i skog och mark beväpnad med kikare och fågelbok för att betrakta dessa flygande varelser. Numera blir det mest observationer i samband med arbetet ute i det fria.

Mitt gillande av fåglar har dock blivit mera selektivt med åren i takt med att balansen arterna emellan förvridits och skadorna i odlingarna ökat. Problem har jag främst med gråa, svarta och vita fåglar och då menar jag inte den svart-vita flugsnapparen för den gillar jag och har flera häckande par i mina holkar. Nää, det är kråkfåglarna, ringduvorna, tranorna och måsfåglarna som det är problem med, jaa och så trastarna förstås nu när de första jordgubbarna mognar. Kajorna har sen de fridlystes i samband med EU-anslutningen ökat enormt och från att ha varit en “city”-fågel finns de nu ute på glesbygden i såna mängder att de skymmer solen när de samlas till “tings” framåt augusti. Ringduvorna går hårt åt mina sena planteringar av kålväxter då dom äter av plantorna. Måsarna häckar numera lika flitigt som Tofsviporna på åkrar långt i från öppet vatten, undrar om det trängts bort från holmar och skär av Skarven?
Frågan nu är hur man skall hålla bort dessa oönskade gäster i grönsaksodlingarna? Är enda alternativet att beväpna sig med hagelgevär? (“Klicka” på bilderna för beskrivande text.)

Plocka schalottenlökplantor ett nöje för tranor.
Fågelskrämma?
Sjöfågel?
Tofsvipa.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också kummin och spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som på heltid sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern (nu just moderskapsledig) samt mellandottern på deltid. Vår son som lämnade oss för 11 somrar sen jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss för 10 somrar sen då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.