Det regnar. Men jobb finns det, det ordnade jag åt mej igår kväll. Jag flyttade Tuhtin ( från ett “fårdörrhål” på långsidan, till ett annat på gaveln där balarna skall upp,) igår kväll efter att jag tömt upp det lilla lasset med höbalar upp på vinden.
Jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ner för trapporna, upp på vagnen, kastar upp så många balar jag får att hållas på kanten, och så går jag upp igen och börjar rada.
Varefter som det fylls upp på vinden, minskar det på vagnen. Men för varje varv det minskar på vagnen blir det också högre att få upp dem, och för varje bal som kastats upp blir jag lite mer trött i armarna, men ändå behövs det mer och mer kraft för varje varv som tas bort. Lite tokig ekvation och man får ta till alla knep som finns när de sista balarna skall upp. Varje muskel i arm, mage, ben och rygg används. Bra är att jag mjukade upp med lilla lasset igår, annars skulle nog inte musklerna tycka om dagens workout-pass. Varje bal väger någonstans mellan 10-15kg, kanske mer, och jag – tre äpplen hög, får allt “smålk” som lossnar från balarna, som en dusch över mej när balen skall svingas upp över huvudet för att förhoppningsvis landa en bit in på vinden, för att det skall rymmas någon bal till, innan jag måste upp igen för att ta undan.
Upp far dom. Svetten rinner längs ryggen och för att det lite skall lufta under skjortan har jag släpp hängslena, det är dom som på bilden ger mej svansar 🙂
Men till slut är nästan alla balarna uppe. De som jag måste kasta av vagnen för att få lasset under tak ligger på foderbordena. Jag tittar på dem en stund, men konstaterar att de nog bra hålls där, för nu har spagettikänslan nått mina armar och jag tycker med det bestämdaste att jag är värd en kopp kaffe hos mommo. 🙂
