En gång i månaden, för att vara exakt. Jag började på veckoslutet en kurs inom landsbygdsturism som ordnas i Kuggom. Meningen är att jag/vi skulle få lite ideér om hur vi kunde utveckla vår gård. Mjölken är och förblir grunden för verksamheten, men utöver det kunde det vara bra att ha lite annat också. Med tanke på att man inte vet vad framtiden hämtar med sig, känns det bättre om man hade inkomster från lite olika håll i stället för att satsa allt på ett kort.
Helt utan baktankar är vi inte, utan vi har nog lite funderat på vad vi kunde börja med. I fjol köpte vi gamla folkskolan här på Heisala och nu är vår tanke att vi ska hyra ut den, antingen som så eller genom att öppna en Bed and Breakfast. Ett annat alternativ är att vi börjar tillverka glass och ett tredje att vi börjar med någon form av gårdsturism.
Som sagt, vi är öppna för nya ideér och därför började jag på kursen. På agendan detta veckoslut fanns förutom föreläsningar också snöskovandring och ett besök hos en alpacka-/kursgård.
Författare: Sonja
Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!
Visa alla inlägg av Sonja
Det där med glasstillverkning skulle ju höra ihop med mjölkproduktion. Alla små glasstillverkare har ju köpts upp och/eller lagts ner, närproducerad glass finns inte längre.
Tillverkningen är vad jag förstått inte heller så svår men det sku gälla att få till det med marknadsförningen.
Glasstillverkningen har nog fått ett litet uppsving de senaste åren. Det finns ett utländskt företag som har ett “nycklarna i handen” koncept. Bara man har utrymmena så kan man köpa resten av dem. Vi har varit i kontakt med dem, men det återstår att se om vi börjar eller inte, men intressant verkar det nog!
Hurra, leve lokala förmågor! I min barndoms somrar i Kristinestad åt man alltid glass från Kristinestads Glassfabrik (salig i åminnelse), nästbäst var Jakobstadsglassen (samma parentes!). Valios vattenspikar ville man inte ens titta åt, det var mera iskristaller än mjölk i den. Ingmans gick också an, inga iskristaller i den inte. Grädde skall man laga glass av, inte vattenskvalp eller tofu! Blir man fet är nog orsakerna andra än om man äter litet gräddglass då och då. Nuförtiden är allt så “kevyttä” och lätt att det är ett under att maten ligger kvar på tallriken och inte seglar upp i taket! Dessutom får man ju inga vitaminer i sig heller då mjölken tömts på allt som lagrat dem förr i världen. Är det bättre att man sedan konstgjort tillsätter t.ex. D-vitamin, när man först tagit bort den med fettet??? Tala om dubbelarbete!