18 september, 2013 av Kalle

Fyrkantiga årsringar

Så har det då hänt igen. Det är egentligen inte ens värt att notera eftersom det händer ideligen, men ändå, man blir lika förvånad varje gång.

Redan när jag sådde kornet i våras hade jag en aning om att jag var för sent ute. Det var så in i norden torrt och kalendern visade 28 maj. Mycket riktigt kom inget korn upp på en lång tid. När andras åkrar var vackert jämngröna låg min kornåker som Sahara i solskenet. Ett ogräs här och var, annars inget.

Så där har då hela sommaren förflutit, det har varit en jeremiad av klagovisor i huvudet bara man tittat mot kornåkern. Jag försökte muta den med extra kväve men inget hände. Efter axgången gav jag upp hoppet. Visserligen var det fråga om tvåradigt Marthe, men axen såg ut som små förkrympta miniatyrer av kornax.

Nu i tröskningen sparade jag kornet till sist eftersom jag var så säker på att det var misslyckat att jag inte ville öda fina höstdagar på att köra bort det, utan gav mig på vetet före kornet, vilket egentligen är galen arbetsordning. När kornskörden inleddes tyckte jag nog att det kom ganska mycket i vagnarna med beaktande av den dåliga växten, och visst kanske jag noterade att vagnarna kändes ganska tunga efter traktorn, men ändå vågade jag inte tro på någon desto större kvalitet.

Ännu som så sent som när det var torkat stod jag och tittade på kornen i handen och funderade att detta är ju verkligen inte speciellt fint korn.

Idag fick jag då analysen som gav vid handen att det var det bästa korn som blivit odlat på denna gård under min tid. Hl vikten var över 68, att jämföras med 62 som brukar vara normalt för mig. Ha skörden kommer att stanna runt 5000 kg.

Så var det med det. Årsringarna hjälpte föga, igen en gång var dom mer fyrkantiga än runda.

Kommentarer inaktiverade.