För tillfället händer det inte så stora happenings här på Ytterholm. Livet lunkar på och när jag satt med min dator och kaffemugg på båten över till åland började jag filosofera lite. Helt bara sådär “by the way” är inte mycket som imponerar på mej. Flådiga bilar, båtar, traktorer, putsade och skinande så man blir bländad… nä. Stora gårdar med x antal 100 mjölkkor eller 1000 ha åker? … nä. Fina villor med perfekt planterade rabatter och belysning … nä. Direktörer och vd-poster … nä. “Rajjbanns” och märkesprylar … nä…
Pengar, muskler och makt imponerar inte på mej. Nä. Jag ser det som skrytbyggen å överdrivenhet. Det som imponerar på mej är folk och det dom gör, som inte är som alla andra, såna och sånt som har något extra, någonting jag förstår mej på. Utskärsbor är en sån kategori. Dom som levde i utskären före teknikens framfart, och färdades på sjön långt före radare och gps. Dom hittade ändå, på närvaron och känslan till havet som kom med modersmjölken, kunde dom färdas flera sjömil i dimma utan större problem. Det är ingenting man kan köpa sej för pengar, det är en känsla som finns inbyggd.
Lite liknande är bra grävmaskinister. Såna som kan gräva nån kilometer på flakkt område och ändå få centimeters fall på långa sträckor. Vem som helst kan vara köra grävmaskin, det är bara att köpa sej en grävmaskin, vrida på nyckeln, hoppas det startar och börja böka på, alltid får man lite oreda tillställt (sådär som när jag sätter mej bakom spakarna) men, det finns få BRA grävmaskinister.
En annan kategori är dom som kan baka och laga mat. Alla kan läsa recept innantill och få degen att jäsa. Men det är få som lägger ner kärlek och omtanke i vispandet eller för all del stekandet också. Däremot så imponeras jag verkligen inte av alla dessa kock-program på tv, ena är arg, andra ska choppa så mkt lök som möjligt i perfekta skivor på kortast möjliga tid… Va i 17 är det för idioti? Nä, det får va… Men en tant som pynjar på i sitt lilla kök och får till den perfekta smaken på vanilisåsen till äppelpajen som är perfekt gräddad i gammal vedugn, det kan jag imponeras av.
Sen finns det många, många som har handikapp, men som reder sej! Dom är jag också imponerad av. En blind som kommer tassande längs med gatan som om det vore en vanlig söndagspromenad är ju egentligen helt otroligt. Sen finns det såna, som hamnat snett här i livet. Som sett botten, men kommer sej därifrån med ett “jävlaranamma,detmåstegå!!!” Såna kan jag vara imponerad av.
Det finns många exempel, men i grund och botten handlar det väl om egenheter. Folk som har någonting medfött, någonting man inte kunnat köpa sej för pengar. Allt sånt man kan köpa sej för pengar, eller göra för pengar, kan va häftigt, tufft och fint, men inte blir jag imponerad inte…
