1 februari, 2014 av Sonja

Aldrig bra

Man får väl ta det som en yrkessjukdom, aldrig är man nöjd.Det här gången är det frågan om abstinensbesvär, dvs. svårigheter att hållas bort från ladugården.

Jag har varit mammaledig sen mitten av september, i ungefär 4.5 månader. Dagarna går till att greija med barnen, laga mat, byka kläder och till och med lite städande fast man inte sku tro det då man kommer in till den här förödelsen…

Så ibland längtar jag efter att få fara ner till mina flickor i lagårn, att greija med roboten, fundera vem som höjer cellerna i tanken,allt sånt som man i vanligt fall tycker att är sååååå leidåt då man gör det dag ut och dag in. Men ibland känns det som om väggarna sku falla på och man bara sku vilja gå och arbeta på riktigt.

Tack o lov så har vi ju ladugården ett stenkast från huset, så då när det blir riktigt allvarligt brukar jag nog gå ner och skrapa om flickorna lite och dra in lite frisk ladugårdslukt 😉

Förstå nu inte fel, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Allvarligt talat så skulle jag aldrig byta ut den här ledigheten mot att försöka pussla ihop ladugårdsarbete med att sköta en baby och en snart treåring. Barnen är bara små en kortkort tid, så visst tar jag tillvara den här stunden. Då man får det första leendet, första ”pratet” och första skrattet med ljud och får vara hemma och se hur Matilda utvecklas dag för dag är man nog tacksam över avbytarna. Jobba hinner jag nog.

Men ibland och bara ibland sku jag nog byta ut två skrikande barn, maten som blir ogjord och ett s*itlass i blöjan till att skrapa rent i lösdriften 😛

Kommentarer inaktiverade.