Nu har den dagen kommit som jag var helt säker på att aldrig skulle infinna sig. Vi håller på att testa homeopatisk “medicin” på min gamla tant Rina.
Häromdagen då jag var ner och skrapa om dem lite märkte jag att hon var hängi och pratade om det med Antte som också hade lagt märke till det. Det var på veckoslutet och då hon nu ändå åt och inte hade några andra synliga tecken beslöt vi oss för att vänta med veterinären till måndagen. Under veckoslutet fick hon bl.a. kalk, magnesium, pötsipotku.
Då jag ringde och fick efter många om och men tag i en veterinär på måndagen misstänkte han problem i löpmagen. Han var inte vår egen veterinär utan från ett annat distrikt och tyvärr hann han inte komma ut. På tisdagen då jag ringde upp honom och berättade hur Rina mådde, kom vi fram till att han ingenting kan göra. Hon har sår, antingen i löpmagen eller i tarmen. Det ända man kan göra är att ge linfrö. Linfrö blir till en sorts gelé då man blandar det med hett vatten och det bildar en skyddande hinna i magen på kon.
Nå, jag lade en fråga på en FB-grupp om någon hade några andra tips och fick till svar homeopati. Jag är väldigt, väldigt skeptisk inställd till deras “kraft”, men tänkte att vi måste prova för sämre kan hon inte bli av dem.
Efter ytterligare par stycken frågor om vad, hur mycket och hur man ska använda medlen begärde jag vår avbytare åka och köpa dem då hon var på väg ut till oss igår och på kvällen fick Rina sin första homeopatdos.
Nu har hon fått linfrö och höpöpiller och lite höpödroppar i ett dygn och tro det eller inte, men piggare är hon. Inte är hon i skick ännu, men ögorna är piggare och hennes avföring ser nästan ut som den ska göra.
Ännu är det för tidigt att ropa hej, för vi är inte ens halvvägs över bäcken. Men om hon “karpar” sig och blir i skick får jag nog minsann lov att revidera min åsikt om dessa höpöhöpö mediciner 🙂
