2 juli, 2014 av Charlotta

Bete på söderåker

Kommer kanske någon ihåg när jag i vintras ”krellade” på i skogen med alla mina varv med kläder… Den igenväxta åkern som sakta skall petas fram. Då, i vintras, gick jag omkring som en michelingubbe, med klädvarven noga petade på rätt. Sågen ovässtes trots de höga stubbarna, svordomar viskades och gormades det, stundvis riktigt friskt. Ibland var det -12 och ibland 0. Jag bökade mej fram under kvistarna, brände riskorna, snavade på stubbar, snubblade över dikena, men knallade sakta på. Ibland blev det mörkt innan jag gav mej, endel dagar kändes det som man varit överkörd av en ångvält, men ut, ut, och så grillades det någon korv emellanåt innan det blev för mörkt för att hitta ketshupen. Ibland kunde jag sitta en stund för mej själv och fundera över livets orättvisor och rättvisor tills kylan började krypa innanför yttersta lagret kläder.  Åkerknuten jag fick fram va inte stor, men, också den en bit i det här projektet. Lön för mödan? Jo, några kilo lättare och varmt i mitt och pappas hus, men det som värmer mest är nog det som kommer inifrån… Känslan att få någonting verkställt. Att få fram den åker som någon i tiderna kämpat och kåkat i så många fler timmar än man kanske kan tänka sej.

Så kom sen äntligen den dagen när jag släppte fåren att beta på söderåkern.

Fåren skuttar glatt på söderåkern

Fåren skuttar glatt på söderåkern

Skuttande, lyckliga tackor och lamm – bästa lönen för mödan 🙂

Nu håller alla lövträd på att skjuta upp nya skott. Skulle jag inte ha får att gå här skulle det snart se ut som en djungel igen. Men nu blir det stop med förvildningen av den här knuten. Fåren får vara här en tid nu och så skall jag följa med hur väl dom betar området, när jag tycker det är lagom betat flyttar jag dem till ett annat bete.

Kommentarer inaktiverade.