Några kvar ute på holmbete

Lite krababaksabang säger det när fören tar mot berget. Men det gör inget. Båten har skaplig för som tål lite ståhej.

Det är väl inte halt här ändå? Fast det ser fuktigt ut, nå, där är en skreva jag kan sätta foten i och sen kan jag komma upp på den där hyllan, äh jag hoppar långt istället, tar lite längre förtåg.

Det blåser lite från nordost och aktern på båten vill lite svänga sej. Pappa justerar drevet så båten sakta går mot land och håller emot vinden, och kommer sedan ut med ett tåg för att fäst akterändan. Fastsatt och färdigt lägger vi ut landgången så autostradan är klar när jag sen kommer med fåren. Allt är klart. Jag tar en kass med lite brödkanter i, och traskar iväg.

Vart är dom månne?

Jag går upp en bit och svänger sedan mot vindriktningen. Alltså österut. Ofta är fåren på vädersidan. Jag går och går och går, och medan jag går ropar jag med jämna mellanrum:

TAAAAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kommer till östra änden på den hagen, går upp på bergsknallen och får en isande kall vindpust i ögonen. Ja, nog är det höst nu nog, huj vad det är kallt tänker jag och går ner från berget och svänger lite söderut. Då kommer dom! Allihop kommer dom galopperandes med sådan fart att dom inte riktigt hinner stanna när dom kommer fram till mej, utan några far i ivern en liten bit till, vänder och kommer tillbaka. Jag delar ut några brödbitar som slukas med en gång och sedan börjar jag gå mot båten. Alla följer vackert efter och ingen står och ser överdrivet knepig ut. Bra tänker jag, då finns det chans att få dom med sej utan större tilltag. Ifjol gick det inte riktigt som på strömsö, utan 3 hade gett sej katten på att dom inte skulle från sommarbete. Dom överlistades. Nå, får se hur det går i år…

Jag traskar på i god takt och kommer småningom ner till båten. Pappa har gått upp en bit på land, ca 30 meter från båten har han ställt ett ämbar med havre. Jag nappar ämbaret i förbifarten, låter 3-4 tackor ta varsin tugga och så går jag ner mot båten, ut över landgången och ner i båten. Jag skvimpar ur lite havre i båten och hinner knappt vända mej om innan första tackan hoppar ner i båten. Plutt, plutt, plutt kommer de en och en. Alla kommer inte att rymmas med. Nå, vi tar ett gäng. Hämtar de andra senare. Så har 12-13 kommit ombord och vi konstaterar att det är riktigt väl och tillräckligt, lyfter landgången på fören, på båten och börjar kasta loss. Då kommer, som skjuten ur en kanon en mindre ungtacka skuttandes snett från sidan, hon tar skaplig sats och skrinner nästan över kanten, på sidan ner i sjön, på landgången i farten hon har, men fixar det med flinkt klövarbete och hoppar sen ner till de andra. Hon kunde nog inte ana hur släta och hala bräden kan vara. Jag och pappa blir lite förvånade, bara står och ser, hisnar och pustar ut när bravaden är genomförd. Phhiijuh, det gick bra. Som om inte det vore nog kommer det en till på nästan samma sätt, men hon kommer mer rakt på, så hon skuttar med två friska skutt rakt ner i båten.

Snart har vi dom väl alla med oss tänker jag, men, nä, inga fler kommer skuttandes, dom har svängt på klöven och traskar sakta uppåt land. Jag tar havren som är kvar i ämbaret och hivar iland det. På två sekunder är dom som är kvar på land, där och äter och kanske inte bryr sej så mycket fast de flesta i flocken åker iväg, och kanske de inte heller känner sej obekväma till att komma ner till stranden igen om några dagar då jag kan fara och hämta dem.

Jag tar löst akteränden, pappa har startat båten, och så börjar vi bege oss hemåt. Med 15 smått oroliga får i fören tänker jag att det är onödigt att jag klämmer mej genom dem för att komma in i hytten. Jag drar upp huvan och sätter ner mej istället. Jag har bra lä fram i fören vid landgången och så hoppas jag att ingen pinkar på mej. Pärlorna trillar nätt av, så dom bryr jag mej inte så mycket om, men det där våta blir så kallt innan man är hemma och får torra kläder på sej. Men, resan hem går bra.

3 nöjda linslusar flåsade mej i ansiktet hela vägen hem, men det gjorde ingenting, hellre får de flåsa mej i ansiktet, än skena så långt bort de kan så fort de ser mej 😉

DSC_0977[1]

Profilbild

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

3 reaktioner till “Några kvar ute på holmbete”

  1. Var igår i land på Kråkskär, var det dina får som ännu var där? 13 nyfikna filurer!

Kommentarer är stängda.