2 november, 2015 av

Minnen.

Ett liv samlar på sig en hel del minnen och så här i allhelgonatider återkallas minnena av dem som inte längre finns ibland oss.

Från och till har jag nämnt min son Erik som så tragiskt valde att gå vidare och många undrar säkert vem han var. Så även om det är lite utanför ämnet (bondbloggen) så är minnena av Erik något som så starkt färgar min vardag och väcker så många frågor att det är svårt att förbigå saken. Redan när jag anmälde mitt intresse att blogga för bondbloggen nämnde jag att förutom att blogga om det dagliga livet här på gården så kommer också förlusten av min son samt branden och  återuppbyggnaden av ekonomiebyggnaden att vara centrala teman. Jag skall nu dela med mig lite av en del av de minnen jag har av Erik genom att bland annat visa en något förkortad version av videon som jag satte ihop till hans begravning.

Jag har liksom alla andra många nära och kära som gått bort men Erik är nog den som framkallar de starkaste känslorna i och med att han så oförklarligt valde att avsluta sitt liv blott lite på 22 år gammal. Varje år när hans dödsdag de 23:e augusti närmar sig börjar sökandet efter någon form av förklaring och i år blev sökandet extra konkret eftersom så mycket gick i samma banor som sensommaren 2009. Datum och veckodagar stämde överens och vi har på grund av en förskjutning i den 5-åriga växtföljden odlat i stort sätt samma växter på samma åkrar, så man har ofta stått och arbetat med samma sak på så gott som samma ställe som då för 6 år sen. Dessutom hade vi också i år släkt från Amerika på besök veckorna innan precis som då. Ja, till och med vädret upplevdes likadant i och med att sommaren i år infann sig till medlet av augusti.

Många kanske tycker att efter 6 år är det dags att dra sträck och gå vidare men det ligger kanske lite i bondens natur att söka förklaringar och orsaker till att saker gått snett. Vad gäller misslyckanden i odlingarna så får man en ny chans varje växtsäsong men så är inte fallet då man förlorar ett barn eller en ungdom med som man kan tycka ”hela livet framför sig”. Erik hade ändå hunnit med mycket under sina 22 år. Han hade skola och militärtjänstgöring undan och hade arbetat ett par säsonger som skogsmaskinförare, ett arbete han trivdes med. Under menförestider och sommar hjälpte han till här hemma på gården och just sensommaren 2009 var det lite lugnt på skogsfronten. Jag minns att hans arbetsgivare ringde i början av veckan och meddelade att det inte fanns nåt uppdrag för tillfället. Erik hade tidigare nämnt att han borde gallra sitt egna skogsskifte och arbetsgivaren undrade om han skulle sätta på banden ifall han ville låna maskin. Minns att Erik svarade att det inte behövs band då det är fast mark och torrt på det aktuella skiftet. Han sade också att det ”är lugnt” trots att uppdrag saknas då det finns jobb hemma på gården. Innerst inne tror jag nog att han var lite besviken för köra skogsmaskin var nog det som han gillade bäst.

 

Minnen som väcker frågor.

Vi hade en lada med läckande tak så jag satte Erik att tillsammans med sin kusin, som jobbade här den sommaren, skotta bort det gamla pärttaket och bättra på ”underslaget” så att vi skulle kunna sätta plåt på taket. Jag har ofta undrat om det var fel av mig att inte låta honom ta hand om sin skog utan satte honom på ladutaksreparation, tyckte han att jag  bestämde för mycket? Kanske har jag haft Erik kvar om jag låtit honom köra maskin? Det är frågor av detta slag som man ställer då när dödsveckan går i repris. Nåå, kusinen har efteråt berättat att dom hade väldigt roligt där på taket och att dylika dagar borde alla få uppleva. På fredag var det klart för plåtläggning men det blåste ganska kraftigt så jag meddelade att de kan spara läggningen till senare. Det kom att gå många veckor innan jag förmådde mig att i Eriks ställe hjälpa till med plåten och noterade då att Erik som annars på grund av sin dyslexi inte skrev så mycket hade gjort en hel del anteckningar på bräderna på taket. Ville han på nåt vis lämna bevis för sin existens eller råkade det sig bara?

Fredagkväll tillbringade han med sina vänner på Botniaring i Jurva och jag minns att han var väldigt glad över att ha fått köra en bekants Toyota Supra på hemvägen. Hans egna Celica var hans ögonsten och den skulle nog för alltid stå på hans gård men en Supra skulle han också skaffa. Som om inte tre bilar redan skulle ha varit nog tänkte jag. Men säkert skulle det också ha lagts en Supra till hans bilsamling för Erik var målmedveten och speciellt i yngre år lite envis. Hjälpsam var han också och jag bad hans vänner efteråt att nämna tre goda och tre mindre goda sidor hos Erik. En sak som alla ovetandes av varandra nämnde var ordet ”omtänksam”, att Erik alltid månade om att alla skulle må bra, några mindre goda sidor nämnde ingen men det är kanske förståeligt.

Även lördagkväll blev en glad kväll i vänners lag och vännerna har låtit berätta att Erik var på riktigt gott humör så dom hade svårt att förstå vad som hänt då dom under söndagen fick dödsbudet. Erik var väl inte precis den som spottade i glaset men jag tyckte att han hanterade alkoholhaltiga drycker betydligt försiktigare än vad jag gjorde i min ungdom. Några ”Virtanen” hade det blivit under kvällen/ natten på nattklubben i stan och det har också fått mig att undra över om energidrickainnehållet kan ha haft orsak till att Erik gjorde det han gjorde. Hur som helst så hade han på facebook vid halv 6-tiden på morgonen noterat ett enda litet tecken, han hade i sitt statusfält lagt till en punkt alltså en . jag tolkar det som att han då bestämt sig för att nu är det punkt och slut.

Själv hade jag suttit vid datorn under kvällen och natten fram till halv 4-tiden då jag vid tillfället samlade information om släkten för våra en vecka tidigare hemresta amerikanska släktingars del. Erik hade inte ännu kommit hem då när jag gick till sängs men det oroade mig inte. På söndag morgon vaknade jag till ett underbart väder och glada skratt från barnbarnen som hade sovit över eftersom också Rosmarie hade gjort Erik sällskap under lördagskvällen. Framåt natten hade deras vägar ändå skilts åt varför hon inte heller kan berätta vad som hänt under Eriks sista timmar.

När jag kom ut på gården såg jag att Eriks bilar stod snyggt parkerade med bakändan mot väggen till, det var viktigt att de stod startklara ifall det skulle komma brandalarm, frivilliga brandkåren var nämligen en viktig del i Eriks liv. Eriks bilar var hemma också tidigare på morgonen när vår andra dotter, Annsofie, som då arbetade som postutdelare kastade in dagstidningen. Att Erik själv inte syntes till fick mig att tro att han åkt vidare med någon kompis efter att ha fört hem bilen.

Ett par timmar senare fann vi honom hängande livlös i kallagret och mitt liv har inte blivit detsamma sen dess. Det var så tragiskt att ”änglarna grät”, som ambulanspersonalen uttryckte det, eftersom det föll några stora regndroppar från en annars klarblå himmel.

Minnen kan man ha av olika slag och även om många av dem jag här noterat ovan är av det tråkigare slaget så har jag också riktigt många fina minnen från åren tillsammans med Erik.

Tack för dem, Erik!

På tal om minnen så blev det en lucka efter Eriks bortgång och jag kan ännu inte förstå hur jag fick ihop materialet till den i inledningen nämnda videon som kommer här.

Etiketter: ,

20 svar till “Minnen.“

  1. Stefan skriver:

    Vardagens små problem bleknar och faller till marken som ruttna äpplen när man läser din text. Är nog bra att få lite perspektiv på vad som är viktigt i livet ibland. Bra att du orkar och kan skriva om detta, det är säkert inte lätt.

  2. Christer skriver:

    Joo du har så rätt, ibland tycker jag nog att folk för ett himla liv över småsaker.
    Att berätta och som nu skriva om det som hände ser jag som en del av terapin och bearbetning av det trauma som händelsen förorsakade. Att försöka tiga ihjäl eller medicinera bort bearbetningen ser jag som ett sätt att bara skjuta problemet på framtiden.
    Erik gick bort under den brådaste tiden på året och jag tror det var bara bra att ha nåt som skingrade tankarna för en stund eller som en bekant uttryckte saken ”arbete har räddat förståndet på många”. Så mycket fick man inte uträttat ändå så jag är oändligt tacksam för all den hjälp vi fick med att bärga skörden den hösten. Min tacksamhet sträcker sig inte enbart till det praktiska, att vara omgiven av folk som bryr sig i en dylik situation är minst lika betydelsefull. Att sen samma personer orkade engagera sig på nytt året efteråt då hallen brann ner visar på vilket enormt socialt engagemang en liten by kan uppbringa. Har svårt att tänka ett motsvarande i en stor stad. Ska jag vara riktigt ärlig så är jag lite besviken på de ”officiella” krisgrupperna, visst besökte de oss då genast men då var man ännu så chockad att man inte förstod någonting. Så här efteråt förstår man att de borde ha tagit kontakt senare då frågorna började komma. Nå nu är jag kanske lite orättvis, de lämnade faktiskt sitt telefonnummer men det är inte alla gånger så lätt att ta kontakt för den drabbade.

    Livet går vidare men på ett annat sätt än man tänkt sig……..

  3. svåra minnen skriver:

    Hej Christer.

    Vilken vacker sorglig berättelse, tack för att du kan skriva och berätta, hur ett helt vanligt familjeliv kan förändras utan nån varsel. Tror att ingen av oss föräldrar kan förstå hur djup en sorg kan vara om ens barn väljer slutet på sånt sätt som er son. Du ska veta att det finns många som gör samma sak, både unga o äldre, men VARFÖR det finns knappast svar. Din video är dessutom så härlig o vanlig av en lycklig familj.
    Tror att vi ”vanliga gnällmåsar” som inte gått igenom vad du/ni har gjort, borde tänka om och vara nöjda med livet.
    Hälsar vi från öst-nyland

  4. harvarn skriver:

    beklagar verkligen sorgen christer 🙁

  5. Christer skriver:

    Tack!

  6. Christer skriver:

    Det pratas inte så mycket om saken trots att det inte är direkt ovanligt. Visst är det svåra minnen men jag vet ändå inte hur jag skulle ha levt annorlunda för att ha undgått händelsen. Folk säger att dom förstår hur det känns, det trodde jag också tidigare, men ingen som inte drabbats vet hur det är. Det kändes så fel att bära honom till graven, det var ju Erik som skulle bära mig och inte tvärtom. Någon frågade mig om jag var arg på Erik för att han gjorde som han gjorde men Erik var väldigt snäll, jag hade inte varit arg på honom i ett tiotal år. Så varför skulle jag nu vara arg på honom? Däremot var jag besviken att han inte begärde hjälp om han nu hade några problem.

  7. Johnny skriver:

    Jag tycker också att det är bra att du kan skriva så öppet! Att läsa sånt sättet verkligen perspektiv. Du hjälper andra att förstå hur lite betydelse små saker har eller hur onödigt det är att bli upprörd över att saker inte alltid går som man vill. Om man klarar av att acceptera att man inte kan påverka allting så tror jag att man slipper Lättare undan överlag? Jag tror också att det är en terapi för dig att både skriva om det och inte släppa taget. Kanske det är som du säger att då du är bonde så vill du veta varför. Men du vill också veta om du skulle ha kunnat göra något annorlunda. Jag tror svaret på bägge finns i punkten. Det var Erik som satte punkt. I Jordbruket kan vi inte göra något åt vädret men ibland tänker vi att vi borde ha utfört sådden tidigare eller senare. Men följande odlingssäsong för med sig något annat som vi inte kanske har beaktat istället. Jag beklagar sorgen!

  8. Christer skriver:

    Tack Johnny! Samtidigt som det är terapi för mig så vill jag också få folk att förstå att ta sitt liv inte är ens ensak, det leder också till stort lidande för anhöriga och vänner. Det är en sak som jag inte tror Erik förstod för omtänksam som han var skulle han säkert funderat en extra gång innan han tog det sista steget.

  9. Andreas H skriver:

    Jag kan mycket väl förstå att Erik kanske inte förstod vilket lidande det skulle medföra för anhöriga. Man förstår inte hur kär barn är för föräldrarna förrän man själv har fått egna barn. Beklagar sorgen, kämpa på.

  10. Christer skriver:

    Tack Andreas!
    Sen så är det tyvärr så att det är först när man förlorar dem som man förstår hur kära dom är……

  11. Jannike skriver:

    Jag vill bara säga att jag tycker 6 år är väldigt lite. Jag misste en vän som barn och det tog mig 15 år före jag kunde ”dra sträck”. Jag vet inget om att förlora ett barn, men jag gissar att det är 100 gånger värre än vad jag nånsin känt. Jag besökte ett medium och fick de svar/bekräftelse jag sökte. Jag vet att det inte är för alla och att det tar tid att acceptera tanken, tog mig 4 månader att boka tid ändå. Det är ett förslag. Beklagar.

  12. Ragnvald skriver:

    Tack för en fin video och texten du skrev.
    Ibland förstår vi bara inte livets gång här på jorden……..

    PS. Tack också för din bloggtext som du regelbundet orkar skriva.

  13. Christer skriver:

    Tack Jannike! Just nu känns det som om det blir ett livslångt funderande men man vet aldrig, bäst vad det är så infinner sig svaren. Kan inte komma ifrån känslan att Erik gjorde ett stort misstag och att han själv visste det de sista sekunderna men inte hade kraft att dra sig upp. Vad hade hänt om spännbandet varit 20cm längre?

  14. Christer skriver:

    Tack för att ni läser, också de gånger när det inte är rosenrött och sol och sommar.

  15. Poeten skriver:

    Det finns inga varför, det ända som finns är här och nu

    Låt mig leva som ett minne i ditt hjärta, men låt mig gå

    Genom att låta mig gå, så ger du dig själv en chans att nå

    Frid i ditt inre och mera kärlek åt de små

  16. Annica skriver:

    Vi borde absolut prata mera öppet om självmord. Tyvärr är det alltför vanligt men pratas för lite om varför folk tar sitt liv. Hade en kompis som tog sitt liv bara 17 år ung. Funderar fortfarande varför. Är nog något man aldrig kommer över den sorgen om man varit med om det. Är så sorgligt att tänka på min kompis alltför korta liv.

  17. Christer skriver:

    Tack ”Poeten” 🙂 Fint skrivet och tänkvärt.
    Faktiskt så har jag lite släppt taget år för år, kanske mest av rena självbevarelsedriften. Och kanske går det att släppa lite till efter att ha luftat ämnet i detta blogginlägg. Jag kommer dock även framdeles att nämna Erik nu som då och tror att Ni som följer bondbloggen nu har en lite bättre bild av Erik och händelserna runt omkring hans bortgång.

  18. Christer skriver:

    Hej Annica. Beklagar att du också fått ta del av denna tråkiga sak. Det har väl öppnats lite kring självmordsdiskussioner och det är bra. Tidigare var det mycket hysch hysch och de familjer som drabbades räknades väl som lite underliga. Erik var ändå en helt vanlig pojke och vi har ofta fått höra av vänner och bekanta att dom nu förstått att detta kan hända vilken familj som helst. Att man varit lite tystlåten kring saken har ofta motiverats med att man inte vill inspirera andra att göra samma sak, det vill säga ”kunde han så kan jag”-fenomenet. Men jag tror att man genom att diskutera saken på rätt sätt kan få folk att se att det finns andra vägar att gå och kanske mera öppna diskussion kring hur speciellt ungdomarna mår idag.
    Jag tycker också att Eriks liv blev alltför kort, kan inte komma ifrån hur bra pappa han skulle blivit om han hunnit bilda familj. Minns hur bra syskonbarnen tyckte om honom och hur bra han tog hand om dem. Ett flertal gånger gick han ut med barnvagnen längs vägen när dom skulle sova…… det är inte ofta man ser ynglingar med barnvagn längs vägen 🙂
    Minns också att Eriks guddotter som då var knappt årsgammal var på besök några kvällar innan han gick bort, hon är inte den typen som sitter stilla i famnen. Erik plockade upp henne och sprang iväg med henne sprattlandes och skrikandes runt uthusknuten utom synhåll för oss andra. Ett par tre minuter senare kom dom tillbaka och då var det en glad och kramgo guddotter som klängde kring hans hals, vad dom gjorde där bakom knuten skulle jag bra gärna vilja veta. Tog han på nåt vis adjö då eller?

  19. Kimmen skriver:

    Fantastiskt att du orkat göra denna video efter det skedda. Hatten av tusen gånger om. Jag fick plötsligt en intuitiv känsla av att Erik kanske fått se in i framtiden och då han brann för motorfordon och tävlingar kanske han såg sig i en katastrofal olycka som han inte såg någon annan utväg att undvika än att förekomma hellre än förekommas?
    Jag hade en körkamrat ett tiotal år, en sympatisk men ganska tystlåten och tillbakadragen flicka som plötsligt dränkte sig (37 år gammal). Hörde senare att hon i all tysthet hade haft depressiva bekymmer som aldrig syntes utanpå. Outgrundliga äro Herrens vägar.
    Men jag önskar dig kraft att fortsätta och lita på att det fanns en orsak till det skedda som antagligen var förutbestämd, även om vi kvarvarande inte kan förstå det.

  20. Christer skriver:

    Jaa du Kimmen, så här efteråt har jag funderat detsamma. Det finns nån form av kraftreserv som kan uppbringas i de svåraste stunder. Gamla videofilmer som inte gick att så där direkt digitaliseras fick jag genom att koppla ihop tre gamla kameror stegvis till det format som fungerade i datorn, men några nätter tog det. Fram till begravningen gick man på nån slags autopilot, det var saker som bara skulle ordnas hur eländigt det än var. Det var nog först efter begravningen som chocken släppte och tankarna och funderingarna och en flera månader så gott som sömnlös period följde. Vintern blev tung men våren ger även den tröttaste bonde kraft även om farten inte var densamma då tankarna tog större delen av hjärnkapaciteten. Framåt sensommaren drabbades vi av branden och hur tokigt den än låter så blev det kanske den personliga räddningen då den tvingade fram tankar på annat i och med att bland annat Rosmarie ville att vi bygger upp verksamheten igen. Utan kollegors, organisationers, kunders, vänners och bekantas stöd kan det ändå vara att vi inte orkat fortsätta. Jag har ändå väldigt svårt att förstå varför ödet eller Herren inte lät oss behålla Erik han hade ju inte gjort någon ont. Kanske var det jag som skulle straffas?