20 juli, 2016 av Kalle

EU-bonderi

Som vanligt – bättre sent som alltid. Nedanstående inlägg borde ha publicerats för en månad sedan, men eftersom morgondagen alltid är en bra dag att göra saker på så blir det nu istället.

Det har ju på senare tid (egentligen ända sedan börja på 90-talet) stötts och blötts om huruvida EU är på gott eller ont för det finländska jordbruket. Vad jag tycker om detta kunde fylla halva Internet så det får vi återkomma till men nu skall jag lyfta ut en liten detalj ur den stora grytan.

Modeordet idag är ju stora enheter. Allt skall vara stort och det gäller förstås även jordbruket. Själv är jag ju som känt en edsvuren motståndare till stora enheter, det må sen vara växthus, jordbrukslägenheter eller fast Räddningsverk.

Missförstå mig rätt nu, jag missunnar inte någon företagare att lyckas väl och utöka sin verksamhet och bli stor, större, störst, det är en väl arbetande företagare väl unnat och det har väl också varit målet för mig nån gång i ungdomlig iver.

Det jag däremot blir fullständigt galen på är när nationella och internationella myndigheter med hjälp av bestämmelser och stödstyrningar ser till att slå benen undan små aktörer, medan stöden styrs till dom redan stora för att dom skall kunna bli ännu större. Det samma gäller investeringar, om jag vill bygga ett ”husbehovsnöts” för låt oss säga 200 grisar så blir det garanterat kalla handen i investeringsstöd, men om jag höger upp antalet till 20.000 så tycker muyndigheterna betydligt bättre om att samarbeta.

Mot denna bakgrund kunde jag inte annat än le åt en verksamhet som jag hölls med en fin kväll för ca en månad sen.

Numera skall det ju anläggas skyddsremsor vid vattendrag och diken för att inte gödseln skall söka sig iväg ut och lagras i vattendrag och vackert så, i princip tror jag på det och på att miljön vinner på det, men varför skall det genast växa en sådan ofattbar byråkrati runt det hela? Nu är det viktigt att dom är på centimetern tillräckligt breda och vad jag har förstått så mäts det minutiöst vid granskning och dessutom skall dom vara skötta enligt allsköns regler, men ändå blir det bara ogräshärdar av dessa.

Efter sådd i år anlade jag en bro ut till närbelägen väg. Bron hade funnits där tidigare men tagits upp vid utfallsrensning och skulle nu då återställas. Detta gjorde att en liten del av åkern (i procent räknat kanske 0,01) inte hade såtts eftersom det behövdes svängrum för grävmaskinen. I samband med nerläggningen av trumringarna skadades också lite av skyddsremsan (ve och fasa) så detta måste då i god EU anda repareras. Det är här konflikten mellan stort EU och liten verklighet kommer upp på bordet.

Jag har inte speciellt stora maskiner, kanske tvärtom, men när det gäller att så i några kvadratmeter vete i efterhand så blir liksom nästan det minsta för stort.

Därför var jag tvungen att gräva längre in i uthuset efter en gammal harv, samt berätta för Zetorn att han skulle ut på åkern.

IMG_20160605_210924

Med denna redskapsarsenal gick det sen helt bra att återställa veteåkern till EU skick. För att återställa skyddsremsans skadade 10 cm blev det dock skyffel. Medan jag höll på där och reparerade skyddsremsor i sommarkvällen kom jag att tänka på ett jordbruksverktyg som var vanligt förekommande i min barndom. Den såkallade ”räinploogin” som var en ställning som sattes mellan traktorn och plogen för att man skulle komma åt att plöja skiftet absolut ända ut mot kanten. Detta står då i väldigt skarp kontrast till dagens skyddsremsor.

Jag hittade en bild på nätet som jag stal för att visa hur det såg ut.

8cac59deb6a8479da400c2df30e6c394

(Bilden är ”lånad” från Findit.)

Vart är det då jag vill komma med denna något röriga text. Jo, samhället idag vill ha stora enheter och stora maskiner och våldsam omsättning, men för att kunna uppfylla dom krav som ställs på oss jordbrukare måste man ändå aktivera gamla små redskap för att kunna lappa igen nålsögonen som kan sticka regelverket i ögat.

Tur man har dom kvar.

Låter det som om jag skulle vara negativt inställt till regelverket. I det fall Ni uppfattar det så har Ni alldeles rätt.

7 svar till “EU-bonderi“

  1. Nisse skriver:

    Byråkrati har inget förnuft – bara regler. Och ingen kan förstå sej på logiken …

  2. Johnny skriver:

    Jag brukar tänka att skyddsremsor och hastighetsbegränsning är samma sak. På 80 får man köra 70 men inte 90.

    Om man siktar på 1 m så har man ingen marginal vid granskning, bättre att sikta på 1,5-2m vid utfall. Vi får ju samma stöd för skyddsremsan, det finns ingen orsak att inte ha lite marginal. Vid glyfosatbehandlingar så kan man spruta bort en liten del av remsan om man har marginal. Skyddsremsor och zoner är bra att vända traktorn på t.ex. Vid plöjning eller kultivering.

  3. Micke skriver:

    Precis som Kalle skriver så ligger det inte så lite ironi i det hela! På 70-talet med smala grejor och bakhjulsdrivet satt man med hjärtat i halsgropen för att komma så nära diket som möjligt. Det vokabulär som kom till användning när dikesrenen ibland gav efter och man gled ner lärdes nog inte ut varken i skriftskolan eller på läsförhören!
    Idag när vi har grejor så man räcks med nästan maskin som maskin till mitten av diket, ja se då har vi inget
    där att göra. Tvärtemot Kalle så ger jag inte en pipa skit för det där med urlakning och skyddsremsor. När
    en gödselbill stockar på såningsmaskinen syns det hela säsongen som en rand fast det bara är 25 cm mellan dem! Så mycket flyttas näringen inte ens i sidled och ingalunda metervis.

  4. Christer skriver:

    Joo Micke, ibland får man den uppfattningen när man hör vissa miljönissar uttala sig om jordbrukets utsläpp att det skulle räcka med att tömma gödseln i ena hörnet på åkern för att få hela åkern gödslad.

  5. Nisse skriver:

    Kolla bild 2 i Bonde – inte jordbrukare. Där ser man hur gödseln rör sej i jorden …

  6. Johnny skriver:

    Då det gäller själva urlakningen så är den väl störst på senhösten om åkern är bearbetad och det regnar mycket. Då hjälper skyddsremsan främst lite erosion. Men själva urlakningen sker i alla fall pga näringen löses upp i vattnet. Växttäcke ger då ett visst skydd. En högre humushalt ger också ett skydd pga att humus fungerar som en svamp och kan lagra både vatten och näring.

    Jag blev själv granskad år 2012. Jag hade varit på stödinfo alla år och hörde vilka saker som blev allvarligare. Jag hade tur och förbreddade remsor o zoner samma år som jag blev granskad. Visst är det på ett sätt löjligt att det måste vara just 1 m vid utfall och inte 90 cm. Men det är ända sättet att få det rättvist. Granskningen gick bra och jag fick inte en enda sanktion. Om man har pappersarbete, sprutintyger, markkartering och skyddsremsor i skick så klarar man sig ganska bra.

  7. Anders skriver:

    Jag skulle däremot varna för att ha för breda skyddsremsor mot vattendrag. Min 3-meters remsa var tidvis 4 meter och granskaren tänkte göra skyddremsan till ett eget jordbruksskifte. Som tur var hade han en ung praktikant med sig som tyckte att ”det var nog litet smalare än 3 meter på något ställe, så medeltalet blir väl 3 meter”. Det står väl i medeltal 3 meter någonstans i papperen.

    Annars var granskarna mycket tillmötesgående när det gällde små obetydliga brister, men man förstår att de är utskickade för att leta fel. Helst verkade de vilja hitta sådana ”fel” som inte leder till några sanktioner. Så på deras eget lilla vis verkar de ändå kunna vara på bondens sida ibland också.