18 december, 2016 av Kalle

En hälsning från det förgångna

Jag brukar ofta tjata om hur det var förr och hur det var annorlunda och till viss mån kanske bättre. Nu skall jag ta ett rejält skutt tillbaks i tiden och flytta oss hundratals år bakåt. I en fantasihistoria.

Jag har en bekant som är ivrig metalldetektör – eller vad det nu heter när man letar metall i marken med en sånär pipgrej. Han har i sin tur en kompis som är bra på lokalhistoria och förra våren ledde ett slentrianmässigt samtal till att dessa två herrar provletade saker i den åker som jag har i Fållbäcken, Övermark.

Egentligen var jag ganska ointresserad av när det begav sig, inte negativ men jag tänkte väl bara att vill dom så får dom så jag var inte ens närvarande vid tillfället utan ägnade mig åt annat då. Därför engagerade jag mig inte så mycket när jag fick samtalet om vad dom hittat, några mynt, en kedja och nån knapp och några blykulor. Jag lovade komma och hämta påsen vid tillfälle och det tillfället dök inte upp förrän härom dan.

Nu tände det till och det var nu fantasin skenade totalt. Innehållet i påsen var alltså följande: En kedja som tros vara en klockkedja, årtal okänt. Några mynt och två blykulor, en verkar ha misslyckats i gjutningen och den andra verkar ha skjutits och träffat någonting. Det sista var riktigt spännande, nämligen en knapp som lär ska ha suttit på en kossackuniform.

Nu skall vi åka tillbaks till 1808. Jag har väl aldrig varit sådär riktigt påläst på vår historia men ibland får man hjälp från oväntat håll – denna gång från humorgruppen KAJ. Deras sång om Wilhelm von Schwerin bara älskar jag rätt uppifrån och ner och den har fått mig inspirerad att läsa på om slaget vid Oravais och därvid lärt mig följande:

Adlercreutz och Schwerin och deras kompisar hade slagits vid Ömossa i södra Kristinestad innan det skedde truppförflyttningar mot Oravais. Eftersom dom knappast åkte med Satakunnan Liikenne blir väl det troligaste att förflyttningen skedde till fots eller med hästar. Om man tänker sig en vandring från Ömossa till Oravais så kommer mina nuvarande tegar ganska exakt att passeras om man inte vill göra någon omväg. Riksåttan fanns förstås inte då, men vår parallellväg Östra Linjen kan mycket väl ha funnits som nån form av kostig.

Det är ungefär här som fantasin skenar iväg med mig. Tänk om knappen och blykulorna i marken på vår åker har hamnat där när detta gäng passerade. En kittlande tanke. Jag vet ju inte hur det såg ut häromkring runt 1808 men någon form av odlingar bör ju rimligtvis ha funnits så alldeles omöjligt är det väl inte att man stannat till här.

Nu är ju detta bara en fantasiresa i mitt huvud, jag har aldrig hört om något sånt här men hursomhelst, fynden i åkern kommer ju från nånting och en kossackknapp tillsammans med en använd blykula kan ju nästan inte bli något annat än spännande. Hur mycket historia och hur mycket märkliga saker har inte vårt land upplevt långt innan vi som går här nu tog över. Hur mycket spännande finns det att hämta i fädernesjordens mark om man bara på en liten kvällsstund kan hitta så mycket intressanta fynd.

Det är lätt att tappa vördnaden för marken när man bara ser den som ett lager mull som man bäddar ner frön i, tröskar och får EU stöd och sen nästa år samma igen. Men när samma mark börjar skicka hälsningar från folk som trampat på den i hundratals år blir tankarna genast mera påtagliga. Hur såg det ut, vad gick människorna och funderade på och hur levde dom? Jag vet ju inte ens när hästplogarna kom in i bilden och hur länge före det man gick omkring och hackade med gräftona. Knappast var heller åkrarna speciellt stora, men hur det riktigt såg ut, det blir en utmaning för fantasin att reda ut.

Vänder man på det kan man ju undra vad folket om tvåhundratjugo funderar ut för historier med hjälp av saker som hittas i marken då. Finns det ens nån landsbygd eller ser allt ut på något sätt som vi inte ens kan fantisera om nu. En sak som finns att hitta är i alla fall min fars vigselring som omsorgsfullt plogades ner på en annan åker på 60-talet.

Den historien får nån annan komponera, just nu nöjer jag mig med att leka med tanken att Schwerin och hans polare pausat på vår åker i Fållbäcken. Förmodligen är det förstås inte så men ändå kanske…..

 

4 svar till “En hälsning från det förgångna“

  1. Bond77 skriver:

    Spännande! Men inga plog-/harvspetsar? Eller slängdes dom tillbaks för eftervärlden… 🙂

  2. Christian skriver:

    Kanske var det när Schwerin traskade genom ”Then Ythersta marken” som han började grubbla på att ”hans arv skulle lämna på slarv”?

    Men om de vandrat förbi Närpes är jag nog mer benägen att tro att de antingen färdats längs Strandvägen eller det som idag är gamla Riksåttan. I mina historiekunskaper finns inte mycket som talar för någon genomfartsväg motsvarande dagens Östra linjen. Pottan och dagens (”nya”) Svedjebäcken befolkades först på andra halvan av 1800-talet, och ännu på 1940-talet fanns bara vägsträckan Gärdsbacken-Svedjebäcken innan Östra linjen fick sin nuvarande sträckning från Övermark till Finby kring skiftet till 1950-talet, om jag har förstått det rätt.

    Men mina historiekunskaper är på inget sätt kompletta, så visst finns det rum att spekulera. Och varför skulle inte gänget ha kunnat gjort en avstickare österut om de färdats längs vägen väster om Närpes å. Broar verkar de ju ha varit fascinerade av.

  3. Hejsan skriver:

    Hej Kalle !

    Att blicka tillbaks på året som for är ju vanligt… men att gå så långt bakåt som du gör är ju bara intressant. Dessa som är intresserade av vad som finns i jorden är inte ”onödiga” personer, de kan ju hitta nästan vad som helst från det förflutna, kanske inte nåt värde i pengar men annat som hör historien till, dessutom så roligt o titta vad de hittar.
    Här hos oss kom en kille o frågade om han får gå på åkern o söka efter ”fornfynd”, detta på en av arrende-åkern som ligger vid en å… han fick lov av ägaren o hittade lite smått. Då frågade gubben min om han möjligen kan hitta guld, joo det kan man bara man vänder ”manicken” på guldsökning,, gubben min frågade då om han kan komma hem till vår åker o leta efter svärfars vigselring som han tappade i potatislandet för över 40 år sedan, sagt o gjort han kom med sin sökare efter tröskningen, han fick veta var potatislandet hade varit. Sedan dess hade vi täckdikat åkern o utfallet blivit lagt med rör, plogats o harvats i många år, så chanserna var minimala att nån ring skulle hittas. Men döm om vår förvåning då killen kom med ringen ,, den var lika fin som en ny från guldsmedshyllan, men stället han hittade den på hade förflyttats flera meter opp mot skogskanten… tyvärr fick svärfar inte se den återfunnen.. Det heter ju att guld alltid kommer tillbaka förr eller senare,, så misströsta inte med din fars nerplöjda vigselring, den hittas säkert nån dag då man minst anar..
    Till dej o familjen ,, ja till alla bloggare en GOD JUL och tack för att ni orkar o vill skriva om jobbet på era gårdar, vår-sommar-höst o vinter… läser allt vad som skrivs men har blivit så slö med att kommentera..
    Hälsar vi två från öst-nyland

  4. Micke skriver:

    Hittade när jag plöjde bakom huset 1975 ett runt, platt föremål som kom upp på tiltan. Det visade sig
    vara en svensk öring från 1796. I en gammal bibel på insidan av träpärmen finns upptecknat med bläck
    att ”1:a april år 1808 landsteg svenska flottan och då stod slag med ryska armén på Stjärviken” Bibeln försvann
    från byn i samband med en auktion, men min far visste om texten och tyckte att bibeln borde stanna i byn
    så han köpte tillbaka den. Den är så gammal att där finns också de 12 förbjudna böckerna. Om man som
    Kalle låter tankarna löpa kanske öringen var en del av en svensk soldats löning som han misste under bataljerna. Vem vet!? Enligt en gammal sägn ska det finnas tre ryssar nergrävda en liten bit ifrån där
    jag fann öringen. Ihjälslagna av svenska soldater. Vidare kan man ju ta fyndet av öringen och dess årtal
    som ett bevis på att texten i bibeln faktiskt stämmer.