4 januari, 2020 av

En livskamrat saknas mig.

Efter att ha velat fram och tillbaka om att skriva eller inte skriva om detta så gör jag det nu i alla fall även om det inte direkt är bonderelaterat och är ganska så personligt. Men som en av bloggkollegorna här menade då jag rådfrågade dem så gav vi på sätt och vis våra liv offentlighet i samband med att vi gick med på att skriva här på bondbloggen.


Eivor 2018

En närapå 40-årig gemenskap.

Trots att Eivors liv avslutades alltför tidigt, hon skulle ha fyllt 57 den 18:e december, så fick vi ändå många år tillsammans. Vi träffades första gången på nyårsaftonen 1979 på ungdomslokalen i Korsnäs. Vi dansade några danser och det sa som man säger ”klick” och vi beslöt att träffas igen. Eivor studerade då till kock på yrkesskolan i Vasa så det blev många resor med Bluebirden till stan den vintern.

Förlovning 1981.

Följande höst var det dags för mig att rycka in i militären och de 6 veckor som gick innan jag fick min första permission kändes olidligt långa. På den tiden var det via telefonautomat eller brev man höll kontakt så vi skrev brev eller kort så gott som dagligen då telefonsamtalen var dyra och kön till den enda telefonautomaten nere i trappan var lång. Posten fungerade bra på den tiden och vi hjälpte förstås till att hålla posten på fötterna med vårt brevväxlande. Några permissioner senare den 23 februari 1981 förlovade vi oss och i kärleksyran så slarvade vi till det så att Rosmarie blev till. Jag hade väl inte tänkt bli pappa så pass tidigt men det är inte så gott när man ser den man tycker om så sällan. Så här efteråt är jag ändå glad att ”olyckan” var framme.

Rosmarie hälsar Annsofie välkommen till världen 1982.

Sensommaren 1981 flyttade vi ihop i en tjänstebostad på Korsholms skolor där jag jobbat sen augusti 1979. I november föddes Rosmarie och av bara farten så kom Annsofie till världen 13 månader senare i december 1982. Det började bli trångt i den lilla lägenheten så vi fick lov att bli lite försiktigare.

I februari 1986 bromsade jag in bilen utanför pastorskansliet på skolhusgatan i Vasa och Eivor frågade va vi ska göra här. ”Ska vi int ta ut lysning” frågade jag. Kanske inte det mest romantiska sätt att fria men efter att ha levt ”i synd” under flera år så var giftermålet lite mera av formell karaktär, Eivor blev glad i alla fall.

Bröllop 1986.

Bröllop hölls den 1 mars i kretsen av de närmaste samtidigt som nyheten om att Olof Palme blivit skjuten till döds kablades ut. Ceremoni i kyrkan och Rosmarie och Annsofie sjöng ”Ekorrn satt i granen” under den efterföljande middagen. Brudvalsen togs på hotell Vaskia senare på kvällen. Bröllopsresan fick anstå till sommaren och den företogs per cykel från Yttermark, där vi lämnade flickorna, över Bottenhavet i en ”bloåmoåla plååtbåt” till Gävle och via Eivors farbror i Hedemora upp till Mora i Dalarna. Det blev 6 dagars cykling och lite på 600 kilometer under den 9 dagar långa bröllopsresan och Eivor menade att hon efter den resan förstod innebörden i uttrycket ”i nöd och lust”.

Erik.

Under en personalresa till Lycksele blev Erik till och han kom till världen i ett åskväder 26 juli 1987. Minns att farmor Ingrid var speciellt glad över att det nu blev en son som kunde bära efternamnet vidare.

Vi flyttade till radhuset i Ahlholma här i Solf samma höst för det var dags för Rosmarie att inleda förskolan, vi hade ju inte tänkt bli stadsbor utan närde förhoppningar om att starta lite egna odlingar. Vi hade odlat lite grönsaker på mina föräldrars hemman sen vi flyttade ihop och märkte att vi tyckte om att ”arbeit i laag”. Under vår första vinter i Solf kom hemmanet i Långmossen till salu och vi lyckades förvärva det så till midsommaren 1988 blev det att flytta igen.

Varken Eivor eller jag var nu speciellt rädda för arbete men starten blev lite tuffare än vi räknat med då den ekonomiska ”laman” slog till samtidigt som lånen skulle amorteras och räntorna steg.

Packhall 1.0 i Långmossen 1989.

Vi fick ovärdelig hjälp av våra föräldrar och släkt och vänner men blev nog ändå lite trötta av allt arbete så jag slumrade kanske så att säga till ”i akten” så mitt i allt dök Linnéa upp den 27 april 1993. Ock visst blev också hon till folk trots att det var så kärvt att om ”kulorna” i blöjan var torra så tömde vi ur och satte på blöjan igen. 1994 blev ett bra år och vi reste oss igen passligt till EG-anslutningen -95.

En tårögd glad moder åt Linnéa.

Åren som följde gick åt till arbete, tillbyggnad av hallen, barnens skolgång, lite orientering och skidåkning. Vi hade det ganska bra och som grädde på moset började familjen åter växa i och med att barnbarnen började trilla in. Ines 2004, Hugo 2005 och Anna 2007. 2007 företog vi också vår följande längre gemensamma resa som gick till släkten i amerika. Åren därpå hade vi återbesök därifrån och åtminstone jag, och antagligen Eivor också, kände oss ganska nöjda och tillfreds med tillvaron. Lyckan fick dock ett abrupt slut då Erik avslutade sitt liv en vacker söndagsmorgon den 23 augusti 2009.

Eriks begravning.

Och vi hann inte ens hämta oss från den chocken innan hallen brann ner följande år. Efter dessa händelser blev vårt liv inte detsamma men åter tack vare stöd och hjälp från släkt och vänner så uppmuntrades vi att gå vidare om än i lite långsammare takt. Ytterligare uppmuntran fick vi genom vårt fjärde barnbarn Rasmus som kom till världen i juni 2015. Efter det blev nog Eivor mormor på riktigt och började ta det lite lugnare och ägna sig åt handarbete samt ta bilder att dela med sig av åt en växande skara vänner på facebook.

Den sista augusti 2018 fick hon ett epileptiskt anfall som efter nio dagars sjukhusvistelse och otaliga undersökningar konstaterades vara förorsakad av en tumör i hjässan. Enligt läkarna satt den bra till och verkade snäll så en operation kunde göras i Åbo om ungefär en månad. När lite på 2 månader gått ringde jag sjukhuset för att få närmare information om tidtabellen men fick till svar att det bara är att vänta på svar från Åbo. Efter ytterligare någon vecka så fick Eivor ett nytt anfall och fördes åter till sjukhus varpå det uppdagades att nån remiss till operation i Åbo inte blivit sänd. Julen kom emot och hon hann få ytterligare ett svårt anfall under Alfrida-stormen på nyårsdagen innan det blev operation den 13 januari. Den operationen lyckades bra även om all cancervävnad inte kunde tas bort. Kirurgen menade att resterna och de omkringliggande metastaserna skulle kunna fixas med hjälp av cellgift och strålning och skulle tumören växa upp igen så kunde man göra en ny operation. Behandlingarna som inleddes i februari klarade Eivor riktigt bra och hennes humör var på topp, kanske delvis på grund av stimulerande medicinering. I slutet av behandlingen tillstötte problem och i undersökningarna efteråt konstaterades att hon även hade en tumör ovanför örat på högra sidan.

Den opererades bort i slutet av juli och konstaterades vara av den aggressivaste sorten. Trots att den operationen också ansågs lyckad av kirurgen och ett par efterföljande cellgiftsbehandlingar gjordes så kunde vi nog konstatera att hälsan allt mera gav vika och kroppsfunktionerna började kopplas ner en efter en. Så pass att vi i skördebrådskan i början av oktober nödgades lägga in Eivor på närsjukhuset. Mycket stillasittande hade dessutom lett till vätskande bensår men dem fick man snabbt bukt med på närsjukhuset. Vården samt en lugnare omgivning än här hemma gjorde att åtminstone jag tyckte att hon piggnade till för några dagar. Och Eivor tyckte också att hon mådde bra och var redo att komma hem igen.

Men vartefter dagarna gick såg vi hur vänstra sidans motorik blev allt sämre vilket säkert medverkade till att hon föll och slog huvudet i golvet. Efter det kunde hon inte längre gå och kroppens förfall accelererade. I takt med att rörelseförmågan avtog blev cirkulation sämre och vätska började samlas i kroppen och lungorna fylldes till sist så att andningen blev svårare och svårare. På lördagen den sista november satt Annsofie och jag och höll hennes händer och följde med hur andningen avtog, vi försökte trösta henne med att säga att hon inte behöver vara rädd, att vi nog sitter hos henne till det eviga slutet. Efter att jag till sist sa att hon ska hälsa Erik att vi saknar honom så otroligt mycket så drog hon ett sista andetag och fick ro.

Begravning hölls 14 december, som förövrigt är min fars dödsdag, en tung dag men jag är så här efteråt glad att vi ändå höll en allmän begravning då en närapå fullsatt kyrka slöt upp för att följa Eivors sista färd.


Många följde Eivors sista färd.

Trots sin svåra sjukdom behöll Eivor hoppet om att tillfriskna och sin livsgenomgående optimism ända fram till de sista veckorna. Därom vittnar hennes samlande av frön under sommaren för nästa odlingssäsong. Hennes goda humör gjorde den dystra sommaren ljusare, det var ju bättre att hon skrattade än om hon gråtit.


Blomsterfrön som Eivor samlat under sommaren.

Bloggarterapi.

Genom att låta Er ta del av en del av Eivors och mitt gemensamma liv, som trots allt omfattar 2/3 av min vandring här på jorden, och den svåra tid vi haft under senaste år så förklarar det säkert för många av Er varför det varit lite tyst från min sida här på bloggen. Att berätta har också en terapeutisk effekt och gör kanske det lite lättare att gå vidare.

Så här i årsskiftestider är det också tradition att ”vända blad”. I traditionens namn ska jag nu försöka återuppta rutinerna med att skriva här på bondbloggen, det har samlats en hel del material under fjolåret som trots att de är lite förlegade kan återges då humöret återvänder. Det är lätt att ”trilla av pinn” och tappa greppet när stora livsomställningar sker, jag gav upp en del rutiner när Erik kom bort och trots att jag försökt så har jag inte lyckats återuppta dem igen. Just nu är det lite tomt men i takt med att ljuset återvänder skall väl nog humöret göra det också. Dessutom kan det vara bra att skriva av sig lite om kvällarna när man sitter här i sin ensamhet.

Vill så här till sist passa på att önska läsarna av bloggen en god fortsättning på nya året. Vill också tacka alla som hjälpt och stött oss under Eivors sjukdomstid samt personalen på närsjukhuset för god omvårdnad. Tack!

Etiketter:

20 svar till “En livskamrat saknas mig.“

  1. Nisse skriver:

    Tack för att du lät oss ta del av Eivors och ditt liv tillsammans. Bondens liv är inte bara maskiner och odling och arbete även om det är si och så med ”fritiden”. En bra livskamrat är kanske det allra viktigaste och Eivor är nog värd det positiva minne som du delade med oss.

    Som du skrev så hann ni uppleva ett ganska långt liv tillsammans i alla fall. Även om det var tufft många gånger så gick det framåt och uppåt i det stora hela. Barnbarnen växer upp och livet går vidare med glädje och sorg. För bonden kommer det en ny vår igen och det börjar snart vara tid att förbereda sej för den.

  2. Stefan skriver:

    Beklagar sorgen. Har nog anat vad tystnaden på bloggen berott på eftersom du i tidigare inlägg nämnt Eivors sjukdom. Tyvärr hör sjukdom och dödsfall till livets gång, även om det i Eivors fall kunde ha varit länge till det än. Trevligt att läsa om ert liv tillsammans trots den sorgliga inramningen. Hav styrka att kämpa på.

  3. Micke skriver:

    Mycket varmt deltagande i sorgen, Christer! En styrka och helt rätt att ”skriva av” och avsluta. Minnet av Eivor har Du säkert med Dig var stund och de minnen som Du delar med Dig åt oss bloggläsare om Ert gemensamma liv som innefattar både med och motgång vittnar om en stor tillgivenhet och kärlek!! Livet går vidare så stå på Dig, Christer. Jag , och jag tror säkert alla bloggläsare också, står på Dig!
    Som en kuriosa kan jag berätta att jag precis som Du träffade min livskamrat exakt på tolvslaget 1979! Vår relation bygger på en lögn, för den då unga damen påstod att hon var nästan 16 år. Hon fyller år i slutet på november, med andra ord hade hon precis fyllt 15! Var nära att mista henne pga sjukdom några år efter vi träffats. I dag är allt bra, men man inser, och har fått pröva på, att livets väg är inte jämn utan stenar och kurvor.

  4. Daniel skriver:

    Tack för att du delar! Önskar dig styrka framöver!

  5. Christer skriver:

    Tack!

  6. Christer skriver:

    Tack Micke, tror Eivor och mitt förhållande startade en till ett par timmar tidigare än Ert då. Visst, alla får vi vår beskärda del av prövningar och medgångar, inget unikt i vårt fall. Men ville ändå låta bloggläsarna ta del av hela historien och inte enbart den tråkiga sjukdomstiden på slutet vi har ju ändå upplevt så mycken glädje tillsammans också.
    Inte så ovanligt att man ville framstå som äldre i den åldern som din unga dam befann sig i dådet begav sig, i det här skedet av livet är det lite annorlunda.
    De här var nu en del av vårt liv, rakt av utan krusiduller.

  7. Christer skriver:

    Tack! Joo hennes hälsotillstånd har varit känt en tid och visst fick jag av läkarna klart för mig redan i våras vilken utgången skulle bli det var närmast frågan om hur länge det skulle ta. 3 månader, ett halvår, 2 år eller i bästa fall 20 var vad som nämndes. Det blev nu det där halvåret ungefär till sist. Men trots att man försökt förbereda sig så är det nog lite annorlunda sen när man ställs inför faktum.
    En hel del sorg och motgångar har vi fått uppleva men nog har vi haft många ljusa stunder också även om det kanske inte framgick så tydligt i texten. Tack för omtanken, nog skall det ordna sig så småningom. Omständigheterna var nog svårare då Erik kom bort men å andra sidan var vi två då som delade sorgen.

  8. Christer skriver:

    Tack Nisse! Så är det, vi har väl aldrig egentligen särat på arbete och fritid allt har nog gått in i varannat, ibland har det blivit nån timmes ledighet och ibland har man unnat sig några dagar tid med annan sysselsättning i mitt fall lite skidåkning och Eivor lite sol och bad med sina systrar eller väninnor. Låter kanske lite bakvänt att ”semestra” skilt men där har vi haft lite olika intressen och när vi nu ändå både bott och jobbat tillsammans så har det inte känts nödvändigt att ”semestra” ihop. På så vis har också ena parten kunnat ta hand om företaget och bekymren för den som varit ledig sålunda varit mindre.
    Jag är ju i den lyckliga situationen att barn och barnbarn är ”inom räckhåll” så helt ensam är jag inte dagtid. Och visst är planeringen inför kommande säsong på gång, lite osäkert om vi kommer att fortsätta med allt ändå eller om vi lämnar bort nånting. Jag får väl sätta mig ned med personalen för en genomgång när dom nu återvänder från jul och nyårsledigheten.

  9. Peter skriver:

    Beklagar förlusten av livskamraten. Hoppas din bloggterapi hjälper dig läka hjärtesorgen, och att du känner stöd från dina mer eller mindre okända bloggföljares delaktighet i din sorg.

  10. Wiking skriver:

    Tack, Christer, för alla solglimtar i er gemensamma historia (trots de några verkligt dystra stunderna), som du delade med oss alla i denhär och andra blogghistorier. Du och alla dina barn och barnbarn har verkligen mycket gott att minnas, då när det känns tungt och ensamt.

    Vi är många som deltar i din och familjens sorg.

  11. Christer skriver:

    Tack, det känns redan bättre. Dessutom fick jag lite plöjningsterapi igår, att plöja är också liksom att vända blad.

  12. Christer skriver:

    Tack för omtanken, oftast brukar de goda minnena förstärkas med tiden och jag har breven vi skrev åt varandra under militärtiden sparade så sviker minnet får man läsa på lite. Några har jag läst igenom och det slog mig att man borde ha tagit fram dom tidigare och delat den första förälskelsens hetta med varandra medan tid var. Känslosamt värre att läsa nu men bättre bearbeta tankarna direkt i stället för att grubbla i det oändliga.

  13. Lars-Johan M. skriver:

    Jag beklagar sorgen och sänder mitt varmaste deltagande. Vi gick igenom liknande förlopp med min mor för ett par år sen så jag har ett litet hum om vad ni går igenom även om varje upplevelse förstås är unik och personlig. Vi kände till utgången i 1,5 år men det är som du säger omöjligt att förbereda sig på en sån sak när det väl inträffar. Ta hand om varandra och fokusera på det fina i livet men tillåt er också att vara ledsna. Önskar dig trots allt en god fortsättning på 2020 och jag ser framemot fler av dina intressanta blogginlägg!

  14. Christer skriver:

    Tack! Önskar likaledes en god fortsättning och har som sagt lite bloggvärt material på lager blott andan faller på.

  15. Greta skriver:

    Tack för att du berättade ! Tårarana rinner .Det är den vackraste berättelse jag någonsin läst .Saknar Eivor och fattar inte varför så goda människor ska drabbas så hårt . Ta hand om er !

  16. Christer skriver:

    Tack Greta! Det här var nu vår livshistoria i all korthet utan desto mera krusiduller. Skrev lika mycket för min egen skull som för bloggläsarna. Att skriva ner och dokumentera, de må nu sen vara i text eller bild, är mitt sätt att lägga saker på plats brukar jämföra med att plöja man liksom vänder blad och förbereder för att börja på nytt.
    Eivor var en god och snäll person som ville alla väl, likadant var det med Erik och man frågar sig om det nu finns nån högre makt så varför?

  17. Cola skriver:

    Hej Christer!
    Råkade trilla över din gripande text om din stora förlust. Eller snarare dina förluster. Beklagar innerligt det som hände!
    Som du skriver kan man nog inte förstå meningen med det skedda. Ibland tvivlar man till och med på att det finns någon mening. Fast det kanske är så att det är meningen vi inte skall förstå allting.
    Jag kan absolut inte förstå hur du känner det, för alla känslor är ju högst personliga, men kanske jag i alla fall åtminstone lite känner igen dina tankar eftersom även jag förlorat min livskamrat och vår son. Min man, som då var 37 år, och vår lille son, som då var nio år, omkom nämligen i tsunamin i Thailand år 2004. Ena ögonblicket fanns de vid min sida för att i nästa ögonblick vara borta för alltid. Ännu i dag, 15 år senare, känns sorgen och saknaden varje dag. Man vänjer sig nog aldrig, men man lär sig leva med saknaden och även de fina minnena. Någon har sagt att sorgen är som en tung ryggsäck. I början vacklar man av tyngden. Men med tiden lär man sig balansera och gå med din tunga last. Men man blir aldrig kvitt den.
    Jag sänder mina varmaste tankar till dig och ber om förnyad styrka varje dag. Livet är fortfarande vackert och fantastiskt och det finns så mycket att vara glad över! Som din dag så skall din kraft ock vara!
    Hälsningar från södra Finland och Cola!

  18. Carita Liljendahl skriver:

    Mycket starkt av dig att berätta allt det här.
    Har själv också valt att vara öppen, t.ex. om skilsmässan som var mycket tung efter 16 gemensamma år.
    Har också förlorat min far, 1978 begick han självmord, jag var 15 år då.
    Hans självmord har jag inte ventilerat på bloggen av hänsyn till min gamla mor, min syster och andra släktingar.
    Men talat öppet om det har jag för övrigt alltid annars.
    Håller med dig om att hjälper.
    Styrkekram till dig.

  19. Christer skriver:

    Tack! Beklagar Er stora förlust. Svåra tider och förluster är inte unika men varje förlust är ändå unik för den drabbade. Maktlösheten i att se sina närmaste svepas iväg av en jättevåg måste vara ett av de svåraste sätt att förlora någon. Att man så att säga råkar vara på fel ställe vid fel tidpunkt och att det som var tänkt som ett glädjefullt ögonblick förvandlas till en tragedi. Å andra sidan så är inte heller ett långt liv att eftersträva om man inte gett livet något innehåll.
    Det där med ryggsäcken var en träffande liknelse, man får försöka samla krafter för att bemästra dess vikt. Fysisk aktivitet i skog och mark under både arbets- och fritid ger och har gett mig behövliga krafter att bära bördan. Om det sen är den friska luften, hormonbalans i kroppen eller åsynen av allt vackert i naturen som påverkar låter jag vara osagt.
    Kraft och styrka önskar jag Er!

  20. Christer skriver:

    Tack! Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och ger man så får man. Så jag antar också att delad sorg är halverad sorg. Stöd och omtanke vi fått och responsen på min berättelse visar att folk fortfarande bryr sig om varandra.
    Kram och styrka till dig att bemästra livets motgångar och sorger.

Lämna ett svar

OBS! Om du skriver en kommentar som innehåller länkar kommer den att granskas innan den publiceras.

Läs vår kommentarpolicy

*