Djur – Sida 17 – Bondbloggen

Flytta får

Så var det då dags att börja hämta hem får. Endel får bli kvar hemma, andra får åka tillbaka ut på holmarna för att beta lite till, de jag vill ha hem nu är sådana som skall gå med bagge. De som förs ut till holmarna är hispiga rat som skall till slakt, eller sådana som får vara kvar av diverse orsaker, kanske skall de säljas, eller betäckas senare, eller så händer det sej också att nån får vara kvar som ”mommo” åt de andra. Gamla kloka tackor brukar få något år till på Ytterholm om dom sköter sej 🙂

Eftersom jag i skedet när jag kom på att filma en liten snutt inte hittade hur man får bort ljudet från inspelning, så ber jag den som vill titta på klippet dra ner på ljudet, det dånar av vinden i kameran, och det är ingen höjdare att lyssna på. Skulle jag ha tänkt skulle jag ju ha kunnat sätta fingret för mikrofonen, men se så klipsk var jag inte där i skakadarret i båten…

Någon kvalitet på filmandet är det minsann inte heller, men det är verklighet. En vanlig arbetsdag i september. Klockan börjar bli närmare 19 och innan vi var hemma från turen hann klockan bli 20.30, solen hade gått ner och det blev att skynda sej med nätläggningen innan det blev som att sitta i säcken. Månen börjar lysa med sin frånvaro, så det är gösfiske på gångs. Ännu går det att påta ner lite fisk i fiskfrysen. Vintern är förhoppningsvis lång, även i år 🙂

Lamm, får …

… Tacka, Bagge!

Sägs det ju, och sant är det. Sällan ser man en bagge så lycklig som när den hamnar i ett harem av vackra, smäckra damer.

Kanske inte är den sötaste bilden… Men här ska det luktas, undersökas, snusas och sniffas ordentligt! Damerna blev också riktigt till sej, att bjuda dem på havre när de fått stiligt besök var ingen ide. Skulle någon ha måsta ätit upp havren den kvällen så skulle jag nog ha fått gjort det själv.

Ledigt

Jag börjar med att kopiera in min status från facebook; ”He bliir vel ti sleng opp föötren opa soffan tå näär man int kan fara neer ti laagårn op siisåtäär tiie måånader” 🙂

På svenska så började min mammaledighet idag. Tudelade känslor igen, men den här gången är det nog lättare att avstå från jobbet än det var då jag gjorde det för första gången. Dels beror det ju förstås på att vi har våran lillkille som jag nu kan vara ”hemma” med hela tiden och dels beror det på att den här graviditeten har varit mycket mycket tyngre än den första. Att gå och må illa så gott som varje dag flera månader i sträck och därtill vara trött dag ut och dag in har inte direkt varit någon fröjd. Huvudsaken är självklart att vi båda är friska och det är vi, men humöret och nerverna har ju kanske varit lite på spänn den senaste tiden…

Den här gången är annorlunda också tack vare att vi bytt mjölkningssystem. Senast var jag mest orolig över hur det skulle gå med mjölkningen, då alla ännu mjölkades i stationen. Nu mjölkas korna av roboten så det blir skött på samma sätt varje gång oberoende av vilken avbytare vi har. Inget illa emot avbytarna, men varje människa jobbar på lite olika sätt och korna är ganska fast vid rutiner. Dessutom kan jag ju nu sitta inne vid datorn och övervaka cellmängden, mjölkmängden osv. via roboten 😉

Det går nog bra den här gången också och som det nu ser ut kommer jag nog att ta ut en hel vanlig ledighet. Barnen är ju små bara en gång och korna och deras skit hinner jag nog skrapa ännu till lust och leda 🙂

Namnförslag mottages

Tiden går och idag fick våran första jersey Sötis sin tredje kalv. Under årens lopp har vår jersey ”besättning” vuxit till sig sakta men säkert och idag har vi 2 st kor, 7 ungdjur, en tjurkalv samt 2 jerseykorsningar.

Sötis heter på riktigt Ersey, men eftersom hon är översocial och allmänt söt så har hon ”hett” Sötis enda sedan liten.

Dagens kalv kom till världen helt utan hjälp, lite före 10 då jag var till ladugården syntes ingenting men en dryg timme senare hade hon kalvat. Kalvens far är en dansk jersey tjur med namnet Lix.

Så nu återstår då ”problemet” med namnet. Vad ska kalven heta? I år ska namnet börja på bokstaven K. Jaa och det bör kanske nämnas att kalven är en ko 🙂

8 år

Tiden går och idag är det exakt 8 år sen jag tog över min hemgård i Kabböle. Det var något jag hade haft som dröm enda sedan liten och inte har jag ångrat det beslutet. Att påstå att det alltid skulle vara en dans på rosor är nog att ta i; djuren blir sjuka, skörden regnar eller torkar bort, ekonomin är inte enkel att få att gå ihop osv. Men trots det skulle jag nog inte byta ut detta yrke mot något annat, för knappast skulle det bli bättre av det ändå? Alla yrken har ju sina för och nackdelar och så länge man tycker om det man gör så orkar man nog 🙂

Jag började som sagt i Kabböle med en liten båsladugård från 1939. Där hade vi 10 mjölkande och ungdjuren till. Som mest hade vi 12 mjölkande. Räknar man ihop skogen och åkern hör det ca. 70 ha mark till gården. Ladugården var väldigt tung skött, all gödsel kastades ut för hand och allt foder bars in för hand. Mjölet malades själv och delades ut för hand i trälådor åt varje ko. Eller egentligen hade vi ett sånt system där varannan ko stod med huvudet in i bordet och åt från fodergropen och varannan fick från sin låda utanför bordet så att de inte kunde ta från varann. Dessutom hade var och en egen foderblandning beroende på i vilket produktionsskede dom var. Min kära man har många gånger haft sig över detta, enligt mig, helt enkla och tydliga system 😛

Nå, så hemskt länge hade jag ju inte djur här eftersom jag 2008 flyttade med mina flickor till Heisala. Fortfarande har jag gården kvar och i dagens läge odlar vi vall och spannmål. Allt spannmål säljs, förutom då utsädet, medan vallen används som foder åt våra djur. Allt torrhö som vi använder på Heisala produceras i Kabböle och också en del av ensilaget.

Av djuren jag hade med mig, totalt 14 st, finns idag ännu Rina, Ylva, Yra, Yrna och Yvonne kvar. Alla dessa har också avkommor som redan mjölkar och dessutom har vi avkommor av de flesta andra som redan har gått bort.

På ett sätt kan man väl tänka sig att cirkeln i tiderna slöts i.o.m. att Udessa var ”min” första kalv som föddes och Yvonne som är hennes dotter var ”min” sista som föddes hemma…

Som sagt, tiden går och historien upprepar sig. I tiderna flyttade pappa från sitt hemställe till Kabböle med sina djur och femdubblade djurmängden. Jag flyttade till Heisala och sexdubblade djurmängden. Tiden får visa om också följande generation tar traditionen vidare?

Naturens gång.

Jag brukar låta naturen ha sin gång, låta ormar och rovfåglar sköta sitt som ett exempel. Åtminstone så länge dom håller till i skog och mark. Men härom dagen kunde jag ändå inte låta bli att blanda mig i tornfalkens jakt på de halvvuxna tofsviporna. En delorsak till att jag blandade mig i var att jag delvis på sätt och vis var delaktig i falkens jagande. Normalt när fara som flygande falkar, smygande rovdjur och vandrande människor hotar så brukar vadarfåglarnas ungar på varning av föräldrarna lägga sig ned och ligga blickstilla litandes på att den förträffliga skyddsfärgen gör dem osynliga. Men som i det här fallet när jag kom körandes med traktorn så springer ungarna undan för maskinerna utan att lägga sig ned. Vet ej om de inte uppfattar traktorn som ett jagande väsen utan räknar med att det räcker om man håller sig undan, markvibrationer, ljud och dylikt kanske får dem att bete sig som dom gör?

Hur som helst så är dom lättare att upptäcka för traktorföraren då dom rör på sig och det är på så vis lättare att väja för de små liven. Det här med att fåglarna rörde på sig och är lättare att upptäcka utnyttjade nu också tornfalken. Så fort jag kom till åkern började den cirkla över traktorn för att se vad jag lyckades skrämma upp. Den var hårt uppvaktad av de fullvuxna viporna men brydde sig inte desto vidare om deras attacker. Den ena dagen slog den en närapå fullvuxen tofsvipa som den med nöd och näppe orkade lyfta med. En stund senare återvände den och tog en ganska lite vipunge. Några dagar senare när jag återvände till åkern med traktorn var falken där igen. På håll såg jag hur den slog en halvvuxen vipa och en halvtimme senare kom den igen för att ta en dylik på dikeskanten endast ett 20-tal meter från traktorn. Det var då som jag tyckte att nu får det räcka till så jag hoppade ur traktorhytten och rusade till undsättning. Falken flög iväg utan byte och jag lyfte upp vipan ur diket dit dom rullat under striden. Falken hade tydligen inte hunnit sätta de sylvassa klorna i fågeln och på så vis punktera dess lungor för efter att ha ruskat om sig lite sprang vipungen synbarligt oskadd iväg.

Jag rör mig mycket till fots på åkrarna då jag granskar odlingarna och den här sortens tryckande fågelungar är en vanlig syn, ibland upptäcker man dem först då man håller på att sätta foten på dem.

Den här storlekens ungar brukar däremot förlita sig på att dom hinner springa eller flyga undan så det är mera sällan som dom ligger och trycker som den här gör. Jag var ju trots allt endast ca 20 cm ifrån med kameratelefon vid fotograferingen. Jag trodde faktiskt till först att den var död men sen observerade jag ett blixtsnabbt blinkande öga.

Missförstå nu inte mitt ingripande som om att jag skulle ha något emot falkar, nej dom värnar jag också om, dom tar ju hand om en hel del sork och dylikt som är till harm i mina odlingar. Men jag tyckte nu att den kunde hålla sig till sorkdiet framom att jaga vipungar.

För några år sen räddade jag faktiskt en tornfalk som trampat fast foten mellan slangarna på bevattningsmaskin.

Och den här ormen som jag höll på att sätta mig på då jag tagit mig till skogs för att uträtta diverse behov fick också ostört slingra iväg för jakt på sorkar och möss. Med risk för att betraktas som vulgär så hann jag ändå tänka vad frugan skulle ha sagt om jag återvänt från skogen med av ormbett svullen ”familjelycka” 🙂