Granen står så grön och grann…..i skogen

Ett gott samvete är den bästa huvudkudden, sägs det. Det är förmodligen därför jag sover så dåligt i skogen. Skogen är lika med mitt sämsta samvete. Jag har ett upprepat antal gånger morrat över mina nya arbetstider som jag fick 2006, och det som lidit allra mest av det är just skogen. För det första är jag inte speciellt intresserad av skogen, det skall erkännas. Därutöver har jag just inga redskap som passar i skogen, med undantag av motorsågar och en lunningsgrip med vinsch. Som en följd av det är jag inte speciellt bra på skogsvård. Men den största orsaken är att det inte finns någon tid att tillbringa där numera.

Mellan november och mars är det mörkt när värvet slutar och helgerna finns det massor med annat som behöver få min uppmärksamhet.

Sedan är det intresset. Eller avsaknaden av detsamma. Detta är förankrat i okunskap som i sin tur är förankrad i tonårig latenhet. OM generationen för mig fick med mig till skogen så fick den i alla fall inte mig att göra något där. Resultatet av den ungdomliga dumheten skördar jag idag. Det fysiska skogarbetet kan jag nog, dvs fälla träd, kapa och räkna ut stocklängder samt se skillnad på massaved och stock. Avancerat!

Däremot är jag novis på vad man borde göra när. När skall man brunnsröja? När skall man gallra och vad skall man gallra bort. Tack och lov finns det skogsbruksplaner, och vi har en ganska färsk sådan. En skogsbruksplan är helt enkelt en personlig bruksanvisning för när man behöver göra något åt sina olika skogsområden. Denna är gjord av en fackman och guld värd när man knappt vet var alla råstenar finns.

Sedan har vi också det tekniska. Förra gången jag gjorde ett riktig försök att attackera skogen så slutade det med en urriven parallellstagsände på Zetor och vandring hem några kilometer. Dessutom är en traktor utan styrning inget man vill ha 500 meter från körbar väg.

Ekonomiskt blir det också lite dumt att leja någon för att röja upp i skogen eftersom det tenderar att gå +/- noll om man gör det. Motsatsen igen blir att en oskött skog inte står sig i värde, utan det kommer en punkt där lönsamheten börjar backa och den punkten har jag passerat med flera rutor.

Å andra sidan. Det snöar igen och senast idag talade jag med en skogsnisse som sa att han undviker skogsarbete nu för det är så oländigt med all snö. Då hålls även jag borta och följer ett citat av Anders Teir: ”Kva ska tu tit å gjier, kva har tu ti gjier tier?” eller på svenska  Vad skall du dit och göra, vad har du att göra där?”

Hej, mitt vinterland…

Snön börjar bli knädjup även i mina trakter och det gör hemkörningen av rundbalar allt mer intressant. Främst för att kärran måste skyfflas ren från snö och is mellan varven, hal plast på isigt flak är ingen bra idé ur trafiksäkerhetssynpunkt. Därefter blir följande intressanta moment att ta sej fram genom all lössnö. Knädjup snö är tillräckligt för att traktorn skall få jobba lite, speciellt då det byggs upp en rejäl snövall framför framaxeln. Med fyrhjulsdrift och aktiv användning av differentialspärren har det hittills gått rätt bra, men jag har för säkerhets skull börjat köra ett tomvarv till balhögen och ut på vägen igen för att öppna upp spåret innan jag lastar på balarna. Att både dra ballass och packa snön framför sig kan bli lite för mycket på en gång.

Något besvärad måste jag också medge att det snart börjar bli lite osäkert om jag hittar alla balar. Speciellt på ställen där snön tenderar att driva täcks balraderna rätt effektivt. Hittills tror jag dock inte att jag missat nån, men våren lär ju utvisa hur det ligger till med den saken.

Jag är något osäker på om det beror på Casens tonade rutor eller nåt synfel hos mej, men jag har faktiskt svårt att bedöma avstånd då marken blir helt snötäckt och diken, buskar och andra landmärken försvinner. Toningen suddar bort alla små ojämnheter i snötäcket och det känns som om man rörde sig på ett obestämbart område med obestämbar yta. Lite som att gå på vatten eller i luften, en lätt obehaglig känsla på nåt vis.

Fast säga vad man vill, vackert är det.

Dränkbar mobiltelefon

Mobiltelefonen är ingen yuppienalle i skogen. Den är livsviktig. Händer det nånting så måste man kunna ringa efter hjälp. Jag har avverkat en hel del mobiler som varit mer eller mindre hållbara. Den senaste Z710i var inte speciellt konstruerad för skogen men klarade sej ganska bra i alla fall. Men då den började stänga av sej fem gånger per dag så blev det att köpa ny.

Så i går fick jag den nya Samsung Xcover 271 som har täthetsklass IP67, dvs. den skall klara en halv timme en meter under vatten. Och det är inte omöjligt att det händer om den tappas i ett dike i skogen. Annars också blir den våt både utifrån och inifrån i fickan på skogsblusen. Skogsarbete betyder hårda bud för mobilen. Förut har det bara funnits en svindyr Sonim – de flesta tillverkare har inte haft några arbetstelefoner alls. Och en fjantig citytelefon är helt värdelös i skogen.

Eftersom telefonen kom i går så har jag inte hunnit testa den än. Bara så mycket att jag fått den att fungera. Viktigast var att få Blåtandsörpropparna igång, dvs. trådlös överföring till hörlurar under hörselskydden. Annars hör man inte då telefonen ringer. Det är knepigt att hitta bra hörlurar som fungerar i skogen. De dyra Blåtandshjälmarna tänker jag inte köpa eftersom jag inte vill ha dem i traktorn på sommaren. Mina öron är så konstruerade att inga öronproppar hålls i dem. En tid slaktade jag vanliga hörlurar och monterade dem i hörselskydden men då sitter sladden fast i hjälmen.

Sladden till hörlurarna är också ett elände. Den fastnar i allt fastän man sätter den under halsduken. Och svänger man på huvudet så ramlar öronpropparna ut. Hoppas någon snart hittar en lösning som fungerar. De nuvarande gör det inte.

Mobilen köpte jag från Tyskland eftersom den var mycket billigare där – frakten inberäknad. Nu har jag ingen bokstav å men det gör detsamma för jag skriver sällan SMS. En massa andra specialtecken finns där nog. Och så kan jag skriva på turkiska ifall det behövs (jag jobbade faktiskt en sommar i Turkiet på Ankaras radio och TV och kunde prata litet turkiska – men det börjar vara glömt).

Jag gillade skarpt den vikbara mobil jag haft förut. Den nya är inte vikbar och man måste slåss med knapplåset hela tiden vilket jag inte behövde göra förut. Små saker blir stora då man råkar ut för dem hela tiden. Den förra hade å andra sidan en eländig kameraknapp som man tryckte på varje gång man skulle öppna den. Så jag hade tusentals foton av mitt pekfinger som vanligen var framför objektivet. Kamera skall det inte alls finnas på en telefon. Inte heller en massa annan smörja.

MP3-spelare får det nog finnas. Jag laddade just in alla mina CD-skivor med 60-talspop (Beatles och Swinging Blue Jeans osv.). Jag har väl ett tusental popbitar så det är bra att minneskortet nu är 8 Giga. Det livar upp sågandet då man hör på Hippy, Hippy Shake och Twist and Shout.

Om inte det ena, så det andra

De goda nyheterna först: var det namnet som hjälpte vet jag inte, men följande kalv blev faktiskt en kokalv. Sedan de dåliga:Kalven var död. 🙁 Öppa visade på morgonen inte några ”akuta” kalvningssymptom, men såg nog ut att eventuellt kalva under dagens lopp.
Hon kalvade dock inom ett par timmar från det att morgonsysslorna var undan, men kalven var död redan vid födseln, det såg man på ställningen som den låg i. Ibland går det så här, tyvärr finns inget man kan göra åt den saken. Orsaken förblir ett mysterium. Öppa mår trots allt riktigt bra.

Internationell verksamhet

Då man hör ordet ”jordbruk” tänker ju många på nåt som är lite gammaldags, finns ute på landet och är bundet till ett litet byasamhälle. Till vissa delar stämmer det, men dagens jordbruk är en verksamhet som påverkas mer av internationella händelser än man många gånger tror. Regelbundna läsare av Bondbloggen har noterat att Nisse ofta refererar till råvarubörserna i Hamburg eller Paris och hur priserna där påverkas av översvämningar i Australien eller torka i USA, Sonja importerar embyron från Kanada och sperma från hennes bättre tjurar kan hamna i Nya Zeeland, o.s.v.

Idag föll blicken på två nyheter av mer internationell karaktär när jag bläddrade igenom ett par nättidningar. Tidningen ATL berättar om en kinesisk konsult som försöker locka kineser att bli jordbrukare i västra Sverige, vilket är en rätt intressant tanke. Ännu intressantare är att polska staten säljer ut c. 300 000 ha odlingsmark, i första hand till de som hittills arrenderat den men i andra hand till högstbjudande. Priset väntas med finska mått mätt bli mycket överkomligt.

Jordbruk är inte alltid en så jordfast näring som man i första hand tänker sig.

Vete över 260 euro/ton (Paris)

För första gången sedan april  2008 gick slutpriset för vete på börsen i Paris över 260 euro/ton. I Hamburg var priset på B-vete (12 % protein, falltal 230)  258 euro/ton. E-vete (14 % protein,. falltal 275) var i Hamburg hela 290 euro. Nåja, det gläder oss men har ingen större betydelse för här betalas bara 215 euro/ton (Avena).

Viktigare är en bedömning att vetepriset knappast kommer att sjunka till sommaren som det brukar göra då folk säljer fjolårets vete för att göra rum för årets skörd. Torka och översvämningar ger oss en välbehövlig läxa – naturen är inte möjlig att kommendera och styra. Vi kan bara försöka anpassa oss.