Dräktig mjölkbonde

Det är rätt intressant att vänta barn i det här yrket. Förutom vissa praktiska problem, innebär den här tiden att man lätt drar paraleller mellan mig och korna.
Praktexemplet är graviditetens/dräktighetens läng; sådan matte, sådan ko. Båda bär 9 månader.
Det här med mjölkproduktion är också en intressant grej. Hittills har det ordet alltid hängt ihop med mjölkkilon, hur ska man få kon att mjölka tillräckligt mycket, med tillräckliga halter och tillräckligt länge. Så det har varit vissa anpassningssvårigheter med att läsa om människans mjölkproduktion och huruvida det kommer mjölk eller inte.
Då man ännu sen läser om oxytocin som används vid födseln (och till att få kon att ge ner mjölk) och olika hjälpmedel att få barnet till världen(och jämför dem med kornas motsvarande) är det bäddat för tvetydiga kommentarer. Till all tur är jag och Antte inom samma bransch, annars hade det blivit svårt att förklara. 😀

En fråga jag har fått svara på ett par gånger ( också för mig själv) är följande: När du nu har sett kor som kalvar, är det inte då lättare att sätta sig själv i motsvarande situation? Svar: jo och nej. Det är ju vanskligt att jämföra dessa händelser, men principen är den samma i båda. 9 gånger av 10 går allt bra, men så finns den där tionde gången kvar då allt inte går som det ska. Visst har jag säkert nån nytta av att ha varit med om födslar tidigare, men inte hjälper det mig att vara förberedd på vad jag har framför sig. Men en sak kan jag nog säga, min respekt för korna som kalvar i regel en gång om året, har nog mångdubblats. Jag vågar nämligen lova att mitt kalvningsintervall kommer att överskrida 365d. 😛

Ett bra blogginlägg

I går lördag satt Mats och jag av en föreläsning i Vasa. Den handlade delvis om hur man får en blogg intressant. Det var egentligen ganska enkelt, man skriver bara om kläder. Om man mot förmodan inte var intresserad av kläder så fanns det vissa nyckelord man skulle använda. I Sverige var dom vanligaste sökorden i bloggarna sex, Lulu Carter, lampskärmar och silikon. Så enkelt var det alltså.

Kläderna återkommer vi till, de övriga ämnena kan vi lämna dithän, men jag råkade faktiskt ha en hel tub silikon hemma så nu sätter jag in en bild på den och lutar mig bakåt och väntar på läsarmassorna.

Fritidsnöje

Vad har en bonde för fritidsnöjen ? Först och främst är det väldigt olika – var och en har sina egna intressen. Jakt är som Sonja skrev ganska vanligt men jag har aldrig kommit med i den – kanske därför att jag redan som elvaåring bodde i Lovisa och senare i Otnäs och Helsingfors på veckorna.

Men jag har en last som tycks gå i släkten – jag läser. Och inte bara då och då utan för jämnan. Det är nästan omöjligt att sätta sej ned utan att ha en bok i handen och mången natt har gått till läsande för jag formligen slukar böcker. Min mamma var likadan och som liten gömde hon sej ofta på vinden på Mickels med en bok. Då ansågs läsande vara skadligt för barn och Mickels farmor agade alla ungar (de var tio) som hon kom på med en bok i handen.

Mitt arbetsrum är fullt med bokhyllor liksom det gamla stallet där jag också har arbetsrum. Skåpen är fyllda med böcker i flera rader bakom varandra. De som inte ryms ändå har flyttats till Ribackhuset där mina föräldrar bodde.

Som skolelev stod jag dagarna i ända i bokhandeln i Lovisa och såg på böcker. Då hade man inte råd att köpa så många. Senare sysslade jag med att göra räder till Frälsningsarméns loppmarknad i södra Helsingfors och där kunde man köpa böcker för en mark stycket. Antikvariaten i Stockholm har plundrats ganska grundligt varje gång vi varit där.

Det är inga fina inbundna böcker jag köper (utom då de slumpas bort). Jag bryr mej inte ett dyft om utseendet så många saknar pärmar eller är allmänt trasiga. Innehållet är det som avgör. Jag är allätare i fråga om böcker. Klassiker varvas med teknik, historia, språk – allt möjligt. På sätt och vis är jag en encyklopedist – en som försöker samla ihop all kunskap i världen. Bara två områden håller jag mej borta ifrån: medicin och sport (kanske för att jag har sjukhusskräck och var urusel på gymnastik och sport i skolan).

På senare tid läser jag också en del på dataskärmen över nätet eftersom den informationen är nyast och – mycket viktigt – sökbar. Men visst är pappersböcker och -tidningar mitt hjärta närmast. Fast de är väl snart antikviteter.

Den senaste pippin är byggnadsvård. Jag har skaffat alla Gysingeböckerna och många andra därtill. Till all tur är byggnadsvård pop i Sverige i dag så det finns en massa. Och så skriver jag ut en massa sidor jag hittar på nätet. Förr måste jag kopiera en massa böcker som bara fanns i något bibliotek så jag har hundratals mappar fullsmockade med kopior av böcker. Ganska många hundra kilogram så det skall vara kraftiga hyllor – inga spånskivor.

Läsning är ett utmärkt nöje för en bonde. Man behöver inte åka nånstans och det kostar inte mycket så länge man håller sej till loppmarknader och antikvariat (med söndriga pärmar). Men en författare köper jag för fullt pris och det är Terry Pratchett med hans böcker om Skivvärlden  – som fungerar med magi men lustigt nog liknar vår värld väldigt mycket. Det är otroligt roliga karrikatyrer av våra små mänskliga svagheter.

Och så har jag en samling gamla tidskrifter. Radio & Television ända från 1962 och Maskinjournalen från 70-talet  samt Jord & Skog som redan farsan prenumererade på. Jag har så svårt att kasta bort böcker och tidningar – det är nästan som att kasta bort guld och pärlor.. Så kubikmeter efter kubikmeter fylls av papper – men utrymme har man ju på landet. Det gäller bara att bygga mera hus …

Lekstugan

När man bor på samma ställe som sina föräldrar och farföräldrar omges man förstås av sin egen historia. I vårt hus finns min morfars handdukstäckare, farmors föräldrars klocka, lampan som farfar byggde om o.s.v. Ute på gården står en lite mer skrymmande klenod som faktiskt fyllt sitt syfte i flera generationer, trots att den ursprungligen inte fanns hos oss.

På den tid när man flottade virke kunde det hända att en del av massavedsstockarna inte flöt utan sjönk till botten under resan nerför älvarna. Folk som bodde längs vattendragen brukade efter att flottarna dragit förbi fiska upp de här sk. ”sjunkarna” och använda dem till ved eller liknande. Far i granngården gick ett steg längre när han nån gång på 20-talet timrade en lekstuga av stockarna åt sin dotter. Och det var ingen dålig lekstuga, den är timrad på riktigt (inget fusk med spikar), hade brutet tak, en liten daglykta, kvist och var t.o.m. försedd med en liten gjutjärnsspis. Man såg tydligen helt annorlunda på barns förhållande till tändstickor på den tiden…

Min farmor var barndomskamrat med dottern och lekte i stugan när hon var liten, likaså min pappa som också han sprang mycket hos grannen. När jag var liten fanns inga barn i lekstugeuppskattande ålder på gården så jag fick helt sonika överta den. Lekstugan forslades hem med traktor och har stått hos oss sedan dess. Sonen Hannes blir alltså nu den fjärde generationen som leker i samma lekstuga. Under åren har stugan blivit av med kvist och daglykta men i övrigt är konstruktionen rätt så intakt. För nåt år sedan fick den nytt golv och nu borde en del stockar bytas, men i övrigt är den fullt duglig att tjäna sitt syfte.

Med tanke på att vi lever i en tid då vi bygger hus som börjar mögla i väggarna inom några år måste man lyfta på hatten för dem som kunde bygga en lekstuga som stått sig i över 75 år. 🙂

Granen står så grön och grann…..i skogen

Ett gott samvete är den bästa huvudkudden, sägs det. Det är förmodligen därför jag sover så dåligt i skogen. Skogen är lika med mitt sämsta samvete. Jag har ett upprepat antal gånger morrat över mina nya arbetstider som jag fick 2006, och det som lidit allra mest av det är just skogen. För det första är jag inte speciellt intresserad av skogen, det skall erkännas. Därutöver har jag just inga redskap som passar i skogen, med undantag av motorsågar och en lunningsgrip med vinsch. Som en följd av det är jag inte speciellt bra på skogsvård. Men den största orsaken är att det inte finns någon tid att tillbringa där numera.

Mellan november och mars är det mörkt när värvet slutar och helgerna finns det massor med annat som behöver få min uppmärksamhet.

Sedan är det intresset. Eller avsaknaden av detsamma. Detta är förankrat i okunskap som i sin tur är förankrad i tonårig latenhet. OM generationen för mig fick med mig till skogen så fick den i alla fall inte mig att göra något där. Resultatet av den ungdomliga dumheten skördar jag idag. Det fysiska skogarbetet kan jag nog, dvs fälla träd, kapa och räkna ut stocklängder samt se skillnad på massaved och stock. Avancerat!

Däremot är jag novis på vad man borde göra när. När skall man brunnsröja? När skall man gallra och vad skall man gallra bort. Tack och lov finns det skogsbruksplaner, och vi har en ganska färsk sådan. En skogsbruksplan är helt enkelt en personlig bruksanvisning för när man behöver göra något åt sina olika skogsområden. Denna är gjord av en fackman och guld värd när man knappt vet var alla råstenar finns.

Sedan har vi också det tekniska. Förra gången jag gjorde ett riktig försök att attackera skogen så slutade det med en urriven parallellstagsände på Zetor och vandring hem några kilometer. Dessutom är en traktor utan styrning inget man vill ha 500 meter från körbar väg.

Ekonomiskt blir det också lite dumt att leja någon för att röja upp i skogen eftersom det tenderar att gå +/- noll om man gör det. Motsatsen igen blir att en oskött skog inte står sig i värde, utan det kommer en punkt där lönsamheten börjar backa och den punkten har jag passerat med flera rutor.

Å andra sidan. Det snöar igen och senast idag talade jag med en skogsnisse som sa att han undviker skogsarbete nu för det är så oländigt med all snö. Då hålls även jag borta och följer ett citat av Anders Teir: ”Kva ska tu tit å gjier, kva har tu ti gjier tier?” eller på svenska  Vad skall du dit och göra, vad har du att göra där?”

Hej, mitt vinterland…

Snön börjar bli knädjup även i mina trakter och det gör hemkörningen av rundbalar allt mer intressant. Främst för att kärran måste skyfflas ren från snö och is mellan varven, hal plast på isigt flak är ingen bra idé ur trafiksäkerhetssynpunkt. Därefter blir följande intressanta moment att ta sej fram genom all lössnö. Knädjup snö är tillräckligt för att traktorn skall få jobba lite, speciellt då det byggs upp en rejäl snövall framför framaxeln. Med fyrhjulsdrift och aktiv användning av differentialspärren har det hittills gått rätt bra, men jag har för säkerhets skull börjat köra ett tomvarv till balhögen och ut på vägen igen för att öppna upp spåret innan jag lastar på balarna. Att både dra ballass och packa snön framför sig kan bli lite för mycket på en gång.

Något besvärad måste jag också medge att det snart börjar bli lite osäkert om jag hittar alla balar. Speciellt på ställen där snön tenderar att driva täcks balraderna rätt effektivt. Hittills tror jag dock inte att jag missat nån, men våren lär ju utvisa hur det ligger till med den saken.

Jag är något osäker på om det beror på Casens tonade rutor eller nåt synfel hos mej, men jag har faktiskt svårt att bedöma avstånd då marken blir helt snötäckt och diken, buskar och andra landmärken försvinner. Toningen suddar bort alla små ojämnheter i snötäcket och det känns som om man rörde sig på ett obestämbart område med obestämbar yta. Lite som att gå på vatten eller i luften, en lätt obehaglig känsla på nåt vis.

Fast säga vad man vill, vackert är det.