Etikett: filosofi

Livet på landet är helt annorlunda än i staden då det gäller tiden. Man pysslar med det ena och det andra och råkar man inte se vilken dag det är på tidningen så kan man bli efter i tideräkningen. Det har hänt att jag varit på väg att köpa reservdelar då den bättre hälften påpekat att det faktiskt är söndag. Speciellt som jag nästan aldrig ser på TV eller hör på radio – det hinner jag sällan med – så går dagarna utan att man märker det. Det kan vara en fördel eller en nackdel. Man blir inte stressad men kommer litet i otakt med det övriga samhället.

Klockan är en mindre viktig pryl som bara behövs då man skall passa en mötestid. Och inte ens då är den nödvändig för jag måste ha tiderna i mobilen och alarmet på. Annars sysslar jag med nånting utan att märka hur tiden går. Dagens gång mäts mest av när det blir ljust och mörkt eller då magen säjer till att det är kaffedags (och det är ganska ofta :-). Nu då dagarna är korta så har vi ofta flyttat maten  till kvällen då det blivit mörkt.

Tiden har förstås betydelse inom jordbruket men mest ifråga om årstiderna. Jag brukar veta vilken månad vi är i även om det kan kasta med någon dag. Omändringen mellan sommar- och vintertid känns enbart fånig och som ett onödigt krångel. Och modet att ange tidpunkt med veckonummer är jag riktigt sur på. Varför inte hålla sej till vanliga datum i stället ? Nu måste man gräva fram en kalender för att se när vecka xx är … Riktigt fånigt.

Häromkvällen läste jag om det gamla Grekland och tideräkningens historia. De gamla grekerna hade inga veckor men kunde förstås följa solens upp- och nedgång och också månens faser. Så jag är ungefär på samma nivå som de var för 4000 år sedan. Babylonier och egyptier började mäta dygnets timmar och därifrån kommer indelningen i tolv ljusa och tolv mörka timmar. De hade ju inte våra sommar- och vinternätter.

Men bönderna har inte alltid varit obekymrade om tidens gång. Då vi hade kossor så var det mycket viktigt att ha klocka så man inte blev försenad till mjölkandet. En kvarts försening skapade argt muuande och härjande i båset. Blev vi någon gång försenade ännu mera då vi hälsade på släkten i Strömfors så blev det kaos i föuse (ladugården). Det var inte ovanligt att någon ko slet sej och stod i gången då vi kom hem. Hela byn följde i allt tiderna för mjölkningen. Inget fick börja före klockan sju på kvällen. Det fanns ju kor på alla ställen  då jag var liten.

Nu finns det automatmjölkning (som Sonja beskrivit) och man behöver inte mera vara nervös över att hinna till mjölkningstiden (men i stället nervös över att automaten klappat ihop …). Inte heller TV-nyheterna har samma betydelse nu då man kan se på dem över Internet när som helst. Så kommer tidens gång att bli lika ovidkommande i framtiden som för 4000 år sedan ?

Då man odlar säd så behöver  man ju bara arbeta en vecka på våren och två veckor på hösten – inte sant ? Så jag började riktigt filosofera över vad jag gör av min tid. Det är bråttom, bråttom bråttom – som Povel Ramel sjunger – och ändå är allting på hälft. Man hinner just få nånting att fungera och så står nästa katastrof och knackar på dörren. Vintern kommer och det skall plöjas men en hel del byggarbeten är ännu på hälft.

Nåja, jag har nog en misstanke om att jag börjar på alldeles för många saker. Men inte kunde man låta bli att bygga fibernätet och inte kunde man låta bli att skaffa tillbaka gamla skolan till byn heller. Och då sitter man fast där med skägget i brevlådan som det så vackert heter.

Och så skall jag göra allting själv i stället för att låta en “fackman” skruva och bygga och … Men det är inte billigt att ta andra att sköta både det ena och det andra. Det kommer inga sådana inkomster från jordbruket utan jag skulle bli tvungen att extraknäcka som professor eller nånting för att ha råd.

Fast är man ärlig så gillar jag att göra allting själv – lönsamt eller inte. Troligen är det en tusenårig tradition av bondens naturahushållning som har ett hårt grepp om mej. Litet moderniserad med “hajtech” förstås. Gör man allting själv så får man det precis som man vill ha det och vet precis hur det är gjort – och då kan man reparera det själv. Materialet är ofta ganska billigt så man har möjlighet att få till stånd riktigt  fina system också.

Men tid tar det !  Så det har blivit ganska vanligt att systemen är på hälft – de fungerar men vackra ser de inte ut. Inte har jag tid att göra allting färdigt och snyggt då det finns så mycket annat som borde göras. Intressant nog hade vi samma stil då jag jobbade på Tekniska högskolan. Men jag var inte värst på att ha ett “kreativt kaos” – en kollega hade hopar med papper och apparater som hotade att stjälpa och begrava allting under sej. Men han fick mycket gjort. Av honom fick jag en skylt med texten “A clean desk is the sign of a sick mind” (Ett tomt bord är ett tecken på en sjuk hjärna). Ordningsmänniskor skall inte ta illa upp – det är bara ett sätt för oss slarvar att försöka urskulda oss. Att jag sedan är en grym pedant då jag en gång börjar städa är litet illavarslande förstås.

Men nu får andra projekt bli på hälft för nu måste det plöjas – man vet aldrig om det blir en tidig vinter. Bondelivets verklighet gör att man sällan hinner fundera alltför mycket över det ena eller det andra inbillade problemet.  Det bara att köra tills 16 hektar vall är plöjda – resten kör jag med tallriksharv.