Då man odlar säd så behöver man ju bara arbeta en vecka på våren och två veckor på hösten – inte sant ? Så jag började riktigt filosofera över vad jag gör av min tid. Det är bråttom, bråttom bråttom – som Povel Ramel sjunger – och ändå är allting på hälft. Man hinner just få nånting att fungera och så står nästa katastrof och knackar på dörren. Vintern kommer och det skall plöjas men en hel del byggarbeten är ännu på hälft.
Nåja, jag har nog en misstanke om att jag börjar på alldeles för många saker. Men inte kunde man låta bli att bygga fibernätet och inte kunde man låta bli att skaffa tillbaka gamla skolan till byn heller. Och då sitter man fast där med skägget i brevlådan som det så vackert heter.
Och så skall jag göra allting själv i stället för att låta en “fackman” skruva och bygga och … Men det är inte billigt att ta andra att sköta både det ena och det andra. Det kommer inga sådana inkomster från jordbruket utan jag skulle bli tvungen att extraknäcka som professor eller nånting för att ha råd.
Fast är man ärlig så gillar jag att göra allting själv – lönsamt eller inte. Troligen är det en tusenårig tradition av bondens naturahushållning som har ett hårt grepp om mej. Litet moderniserad med “hajtech” förstås. Gör man allting själv så får man det precis som man vill ha det och vet precis hur det är gjort – och då kan man reparera det själv. Materialet är ofta ganska billigt så man har möjlighet att få till stånd riktigt fina system också.
Men tid tar det ! Så det har blivit ganska vanligt att systemen är på hälft – de fungerar men vackra ser de inte ut. Inte har jag tid att göra allting färdigt och snyggt då det finns så mycket annat som borde göras. Intressant nog hade vi samma stil då jag jobbade på Tekniska högskolan. Men jag var inte värst på att ha ett “kreativt kaos” – en kollega hade hopar med papper och apparater som hotade att stjälpa och begrava allting under sej. Men han fick mycket gjort. Av honom fick jag en skylt med texten “A clean desk is the sign of a sick mind” (Ett tomt bord är ett tecken på en sjuk hjärna). Ordningsmänniskor skall inte ta illa upp – det är bara ett sätt för oss slarvar att försöka urskulda oss. Att jag sedan är en grym pedant då jag en gång börjar städa är litet illavarslande förstås.
Men nu får andra projekt bli på hälft för nu måste det plöjas – man vet aldrig om det blir en tidig vinter. Bondelivets verklighet gör att man sällan hinner fundera alltför mycket över det ena eller det andra inbillade problemet. Det bara att köra tills 16 hektar vall är plöjda – resten kör jag med tallriksharv.
Det är konstigt att det alltid är mycket intressantare att påbörja nya projekt än att avsluta gamla… Nisse är inte ensam om sitt “problem”.
Sen bör man ju komma ihåg var gränsen för jordbruksarbeten och privathushåll går (gäller alla jordbrukare). Till exempel det där växthuset som du byggde tog säkert onekligen en massa tid men så vitt jag kan förstå det så är det enbart ett byggnadsprojekt för privathushållet som inte överhuvudtaget har något att göra med jordbruket. Sådant får löntagare också fixa på sin fritid.
Nä, växthuset är byggt för trädgårdsmästaren i familjen och skall faktiskt vara en utvidgning av produktionen. Inte behövs det ett så stort växthus för oss två kråkor i privathushållet !
Problemet med växthus är ju att det är stora utgifter för värme och därför försöker vi med nya metoder för att få det lönsamt – möjligen genom att använda det som en förlängning av växtsäsongen i stället för året-runt-produktion. Också genom att göra allt arbete själv försöker vi hålla ned utgifterna för inkomsterna är det svårt att få upp.
Sist och slutligen är det skillnaden mellan inkomster och utgifter som är det viktiga – inte bara de stora inkomsterna.
Det är alltså raka motsatsen till satsningen på jättestora växthus som vi försöker med – få se om det lyckas. I alla fall så är det inte så stora risker med mindre satsningar.