4 juni, 2016 av

Bonden, spaden och järnspettet.

Stenrik är jag väl varken i ordets rätta bemärkelse eller i den vedertagna beskrivningen över någon med lite tjockare plånbok. Men det oaktat blir det att byta några bultar till betten på jordfräsen varje år, eller några och några, jag är väl uppe i ett hundratal byten denna säsong.

Allt är inte blomstermylla här i Långmossen, Nisse!

Relativt stenfritt är det ändå men någon tidigare stengrynna som uppodlats finns det här och där. En sådan ligger ett tiotal meter nedanom hallen där jag nu håller på att anlägga en ny sparrisåker. För att ge de bästa förutsättningarna för god etablering av växten gjorde jag en lite djupare fräsning än brukligt med den påföljd att stenar på plöjningsdjupet ledde till några brustna bultar. Valet stod sedan mellan att fräsa lite grundare eller ta bort stenarna, jag valde naturligtvis det tyngre alternativet 🙂

Jag är inte speciellt duktig på att hantera tyngder på gymmet men bryta sten det kan jag om jag nu får säga det själv. Det är lite teknik med allt och har man övat sen barnsben så sitter det i ryggmärgen även om man numera oftast är lite latare och använder traktorn vid stenarbeten.

Nu ville jag ju inte packa till det frästa med traktorn så efter att ha stärkt mig med ett par rågbröd och en mugg av Karins fläderblomssaft hämtade jag spade och järnspett eller ”jännstaanjen” som vi brukar prata om härstedes för att på gammalt hederligt vis med mankraft lyfta stenen ur åkern.

 

Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten.......

Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten…….

.... som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup.

…. som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup.

Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde.......

Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde…….

.... men opp kom den :)

…. men opp kom den ….

... och bonden är nöjd.

… och bonden är nöjd. 🙂

Bumlingen fick sällskap av ett antal mindre stenar också innan kvällens gym-pass förklarades avslutat.

Bumlingen fick sällskap av ett antal mindre stenar också innan kvällens gym-pass förklarades avslutat.

Det finns förövrigt stenbrytartraditioner här i gården som bör vidmakthållas. Brodern till bonden vi köpte gården av var en riktig hejare på dikning och stenbrytning.

Avslutar inlägget med en historia som jag förtäljts av en granne till en av mina åkrar. Hilding, så hette brodern, höll på med en stor sten i en grop på åkern och en annan granne gick dit för att se hur det gick. Hilding var fåordig av sig men bad ändå grannen ta tag i ”löödon” (hävstången) för att bända upp stenen något så att han kunde få in fingrarna under stenen. När så lyckades sa Hilding åt grannen: ”dö foår gaa nö” (du får gå nu).

Så för att hedra minnet av tidigare stenbrytande generationer tycker jag att varje bonde bör ta bort någon sten nu som då, stenarna har ändå en märklig förmåga att växa år från år.