14 mars, 2010 av Mats

”All vår början…

.. bliver svår” heter det ju och för Lena Ludd på bilden stämmer det verkligen. Hon hade en motig start i livet.

Lenas mamma Ädel var en förstakalvare, alltså en kviga som aldrig kalvat förr. Förstakalvare är alltid lite spännande, de kan ibland ha lite svårt att förstå sin nya uppgift och vad de egentligen förväntas göra med den där kalven som dyker upp mitt i allt. Kalvningen är överlag en omvälvande upplevelse, juvret är spänt och svullet av all mjölk och samtidigt skall man vänja sej med att kalven suger och biter på spenarna. Dessutom har olika kor olika stark modersinstinkt och Ädel hade rätt svag.

När Lena blev så stadig på fötterna att hon började kunna gå var det först hon gjorde att leta efter spenarna, men så fort hon så mycket som nuddade vid en sparkade Ädel bort henne. Och det var inga försiktiga knuffar utan rejäla sparkar med bakbenet. Lena flög som en vante, ibland flera meter. Som åskådare var man förvånad över att hon inte skadade sig. Men kalvar är sega. Upp på benen igen och nytt försök. Samma sak; så fort hon nuddade vid spenen sparkade Ädel.  När Ädel blev tillräckligt irriterad försökte hon gå sin väg, men Lena sprang efter på vingliga ben och sug-och-spark-kampen fortsatte. De kunde hålla på med det här i uppemot en halvtimme åt gången och det rullade på i flera dagar. Enda sättet för Lena att få nån mat i sig var att jag gav Ädel lite kraftfoder att äta. Då blev hon så upptagen av det att hon inte märkte att Lena försåg sig av mjölken. Ibland lyckades jag samtidigt också mjölka av Ädel lite mjölk för hand och kunde ge Lena mellanmål ur tuttflaska. Men trots motgångarna gav sig Lena inte, de dansade runt i sin spensparksschottis flera timmar per dag utan att hon verkade tröttna.

Jag hade redan börjat misströsta och räknade nästan med att få föda upp Lena på pulvermjölk eftersom Ädel inte såg ut att vara ens nära att börja bry sig om henne, men mer erfarna kollegor uppmanade mej att vänta lite till. Och efter tre dagars kamp resignerade Ädel inför Lena Ludds envishet. På morgonen när jag kom ut i ladugården stod hon absolut stilla och lät Lena dia så länge hon ville.

Trägen vinner, också bland korna.

12 svar till “”All vår början…“

  1. Stine skriver:

    tror nog processen blivit längre om det varit en tjurkalv,flickorna brukar vara bättre att ta för sig.

  2. Anonym skriver:

    Vilken solskenshistoria!

  3. Ola skriver:

    Denna gång hade du tur. Extra besvärligt blir då kalven inte vet hur man diar och kon sparkar!

  4. Mats skriver:

    Som man känner jag att jag inte vill ta ställning till det där med vem som är bättre att ta för sig… 😉 Olas analys är helt korrekt, en del av problemet var Lenas bristfälliga teknik. Ädel hade betydligt större föredragsamhet med min handmjölkning än med Lenas smånafsande.

  5. Daniel skriver:

    Kom just från fähuset där en kviga som kalvat ikväll stångar kalven över hela golvet så fort hon slipper till. Använde grimma att fixera huvudet, sparkbåge bakpå och ett rep till att hissa upp ett framben så att hon inte vågade lyfta ett bakben med risk för att ramla omkull.
    Tjurkalven var tapper och fick sitt första mål mjölk!
    Blir till att upprepa proceduren imorgon, antagligen…

  6. Mats skriver:

    De kan faktiskt vara förvånansvärt hårda, rent av grymma ibland. Berätta gärna hur det går framöver, hur länge det tar för henne att komma över sina aggressioner.

  7. Daniel skriver:

    Det här börjar kännas lite tråkigt i längden, ännu får jag använda sparkbåge och grimma för att kalven ska få dricka 3-4 gånger per dygn. Hållit på så sedan den 19:de. Kvigan ”marrar” och lockar på kalven men när den kommer nära juvret är det stopp.

    Jag har kommit på en ny kategori nöt: ”Första- och sistagångskalvare”!
    Får se om det här exemplaret passar in där…

  8. Mats skriver:

    Kan hon ha juverinflammation? Jag har för mej att det inte är så värst vanligt på dikor, men fullt möjligt.

  9. Daniel skriver:

    Jag har nog haft någon diko med det, men mjölken från den här verkar helt ok. Handmjölkade den lite tidigare och kollade. Kalven diar från alla spenar och de brukar släppa ur en spene vars mjölk smakar illa har jag märkt.
    I morse drack kalven faktiskt själv en liten stund, när kon låg så spenarna stod ut till sidan lite! 🙂

  10. Daniel skriver:

    Ungefär förra veckan blev kon så lugn att kalven kan äta ostört, nån gång lyfter hon ett ben. Jag har dock inte behövt hjälpa till sedan mars.

  11. Mats skriver:

    Hugaligen, det var länge! Har hon varit allmänt agressiv annars också eller är det bara diandet som är knepigt?

  12. Daniel skriver:

    Bara diandet, annars lugn och bra att hantera. Kanske hon får en chans till!