14 maj, 2010 av Mats

Bofast

Till jordbrukandes karaktär hör att man är rätt så fast rotad i hembygden, åtminstone om man är finländsk bonde. På andra håll i världen är det inte alls ovanligt att man säljer gården och köper en ny nån annanstans, men det sättet att driva verksamheten har aldrig etablerat sig i Finland.

Min hemgård är ingen gammal släktgård, snarare tvärtom. Min farmors farfar köpte den i slutet på 1800-talet vilket innebär att vi brukat den i dryga 100 år och är en rätt kort tid i de här sammanhangen. Trots det brukar jag samma åkrar som de som bodde här för ett sekel sedan brukade, jag går längs samma vägar och ser ut över samma landskap genom samma fönster.

Att vara fast rotad i myllan innebär också en koppling över generationsgränserna. När jag växte upp bodde min farmor i samma hus som oss, vilket gör att jag hört gamla historier och berättelser som jag annars hade gått miste om. Idag bor mina föräldrar i ett grannhus, så sonen växer inte upp med farmor och farfar i samma hus men åtminstone i närheten. Han tillbringar nån timme varje dag efter förskolan hos dem. Idag gick han och farfar ner till ån och metade en timme, vittjade fiskekassen de lade ut i förrgår och kom hem med en gädda.

Det är livskvalitet, det.

Ett svar till “Bofast“

  1. Nisse skriver:

    Just det ! Pengar och prylar är egentligen inte värda nånting i jämförelse. Fast visst är det bra att ha litet pengar att röra sej med så där rent praktiskt …

    Man kan se bakåt till sin farfarsfar men sedan börjar allt försvinna i historiens gömmor. Vi har ett diplom att gården varit i släktens ägo omkring 300 år som jag fascinerades av som liten. Sedan kom det fram att den var med i Gustav Vasas första jordabok 1540 och troligen var från 1300-talet – eller kanske ännu äldre. Det är inte omöjligt att gården har en tusenårig historia – men då börjar tanken svindla redan.