26 maj, 2010 av Mats

Barn på gården

Hannes och Ullan

Att växa upp som barn på ett lantbruk innebär till vissa delar ett lite annat liv än andra barn (precis som alla barns uppväxt påverkas av vad deras föräldrar gör). Det innebär möjligheter till andra upplevelser men också andra risker än kompisarna har.

Hannes brukar ibland vara med mej i ladugården, mest för att få kela med kalvar och kor men också för att få hänga med i traktorn (och tuta). Att busa med kalvarna är speciellt populärt. Vi har noga gått igenom förutsättningarna, bl.a. att han aldrig nånsin får gå in till djuren ensam. Han har också själv märkt att t.o.m. de minsta kalvarna kan knuffa omkull honom trots att de inte menar nåt illa och förstår därför att korna är ännu farligare för en sexåring. Likaså vet han att han aldrig får närma sig en traktor som är igång eftersom det inte är säkert att föraren ser honom. Självfallet blir alla de här sakerna lätt bortglömda när ivern blir stor, men om vi upprepar dem tillräckligt ofta borde de sitta i ryggmärgen. Och han kommer att växa upp med de här faromomenten kring sig, det är lika bra att vi vänjer oss.

En lite mer diffus fara för barn som växer upp på jordbruk är (den ibland outtalade) förväntningen att de skall ta över gården. Även om det aldrig sägs högt att det är barnets plikt och ansvar att driva gården vidare kan de rätt tidigt vara medvetna om att det ändå är vad som förväntas av dem. När pappa är bonde, farfar har varit bonde och farfars far före det fodras ett sällsynt obegåvat barn för att inte se mönstret.

Att få vara en länk i den långa kedjan kan vara givande och ge en känsla av kontinuitet och sammanhang men kedjan kan också bli nåt som fängslar och binder i negativ bemärkelse. Därför tror jag att det är viktigt för oss föräldrar att aktivt minska trycket på att barnen skall bli bönder. Det räcker inte med att vi inte kräver det av dem, för kravet finns ändå kvar från både omgivningen och släktled som gått även om vi inte aktivt skulle ställa upp det. Om vi inte aktivt lättar på trycket finns det där. Man skall bli jordbrukare för att man vill, inte för att man måste.

2 svar till “Barn på gården“

  1. Sonja skriver:

    Det är precis som du skriver. Jag har inte egna barn, men jag kan prata från egen erfarenhet. Jag hör till dem som aldrig blev tvingade att fortsätta med gården, inte från familjen och inte heller från omgivningen. För mig var det nog ett klart val, lite funderande blev det dock när det på riktigt gällde att välja vilken skola man ska fortsätta i efter högstadiet. Men det hör väl till.
    Vetskapen om att flera generationer före mig har brukat våra jordar, gör mig stolt. Stolt över det att jag får fortsätta med det arbete som de satt så mycket tid och slit på och stolt över det otroliga arbete de gjort. För det var minsann inte ”bara” att sitta i traktorn och köra på den tiden…
    Men nog följer det ju med ett visst ansvar och press också. Många har frågat av mig om vi inte ska arrendera ut min gård. Svaret är nog ett klart nej, det är den alldeles sista utvägen. Dels därför att det är mitt hem och ett otroligt viktigt ställe för mig. Dels därför att jag inte anser mig ”ha rätt” att avbryta kedjan.

  2. Nisse skriver:

    Vi har tusen år av traditioner (litet skämtsamt – men inte helt) men det tänker man på egentligen först då man blivit litet äldre. Ända upp till trettioårsåldern så var jag mest inriktad på att åka runt världen och upptäcka nytt. Min mamma var också inriktad på att jag skulle få utbildning – hon hade inte fått det (nåja, hon blev mejerska i Kimito) och ville fortsätta utbilda sej men det fanns inga möjligheter på 30-talet med 10 syskon.

    Det börjar redan bli litet tradition hos oss att barnen går i skola och får en ordentlig utbildning. De kan ju fortsätta med jordbruket i alla fall – liksom jag. Just nu vågar man inte heller flytta över jordbruket till barnen på grund av den dåliga ekonomin utan måste se till att de klarar sej på andra områden.

    Visst är det roligt då barnbarnet Filip vägrar gå hem med pappa från åkern och i stället kommer gående till traktorn. Enda möjligheten att få hem honom är att avbryta sådden och köra hem med traktor och allt. Han kunde ju inte vara med i det fasliga dammet.

    Det är helt fel att vara så rädd om barnen får en liten smutsfläck men damm och annat farligt måste man skydda dem för. Mina allra bästa barndomsminnen var just att få vara med i arbetet – även om vi troligen var mera till belastning än till nytta. Fina leksaker är ingenting mot att få vara med i RIKTIGT arbete. Filip kommer inte med för att se på utan för att HJÄLPA mofa – det är viktigt att inse !

    (Och vilken energi han har !)