Spruttest

Det händer något konstigt här. Det är något märkligt i luften. Jag kollar almanackan, där står 12 juni. Jag tittar ut. Det regnar och har regnat hela dagen. Kollar almanackan igen, fortfarande 12 juni och det regnar forfarande. Kanske Jultomten finns i alla fall!

Det är nämligen så att det aldrig brukar regna i Svedjebäcken då det skulle behövas. I gårdsgrupperna runtomkring, i Pottan, i Strandkärret och Fållbäcken, där kan det nog regna, men Svedjebäcken är den torra fläcken på kartan på försommaren då vattnet behövs. Sedan på sensommaren och hösten kan det nog komma som ur en sprutkanna här, dvs då när man inte vill ha vatten. Men vatten nu, hittills 20mm detta dygn, är lika välkommet som ljuset på våren.

En annan regnig kväll i slutet på maj gjorde jag undan en av våra lageliga förpliktelser, nämligen spruttestet. Nej, det är ingen knarkgrej utan växskyddssprutan som skall kontrolleras vart femte år i enlighet med kraven för miljöstödet. Kontrollen utföres av skärskillda personer som har fått behörighet att testa sprutorna och skriva ut besiktningsprotokoll.

Utöver detta skall också en förare av en växtskyddsspruta vara behörig, dvs kursgången “Sprutförare”

Detta är lite av en win-win sitution, både miljön och vi bönder vinner på detta. Miljön vinner ju förstås på att växtskyddsmedlen inte blir överdoserade, och bönderna rent ekonomiskt eftersom vissa medel ju är svindyra. Om man blandar till en tank med 1200 liter som kan kosta uppemot 600 euro så vill man ju inte slösa i onödan.

Förutom själva godkännandet så kan man ju få reparationstips och andra ideer av proffsen som testar.

Dagens besprutande skiljer sig som jul och midsommar från det jag minns när jag var barn. Då sprutade man alltid med hyttlösa traktorer och det fanns egentligen bara ett medel; “Hormotuho” som var ett pulver som skulle blandas i vatten. Pulvret dammade runt medan man fyllde vatten i sprutan från någon brunn. I dag finns det en 100-tal medel att välja på, alla med egna miljöskyddsdirektiv och användningsändamål. Vissa medel får inte användas nära vattendrag, vissa inte under binas flygtid. Andra är bannlysta på grundvattenområden etc etc. Sprutan tvättas efter användning med neutraliserande tvättmedel och själva sprutorna är långt utvecklade från dom i min barndomstid.

Detta gör att man som jordbrukare idag helt enkelt måste förlika sig vid tanken på att ett medel som fått myndigheternas godkännande, och som sprutas med en godkänd spruta som körs av en godkänd förare, borde vara ett tryggt medel att använda. Men dyrt….

Testaren lärser av mängden vatten medan den andra killen läser av tiden

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

En kommentar till “Spruttest”

  1. Nostalgi! I slutet av 90-talet kuskade jag runt på den österbottniska landsbygden i egenskap av legitimerad spruttestare under några somrar. Eftersom vi redan då odlade ekologiskt har jag aldrig själv kört en växtskyddsspruta, men jag kan byta pumpventiler och membran i en sprutpump i sömnen om det fodras. 🙂

Kommentarer är stängda.