Jag är gräsallergiker. Inte av den nysande sorten utan mera på ett mentalt plan. Gräs skall hållas kort, detta gäller oavsett var det växer. Det är irriterande när saker växer ner i gräs och långt gräs ser ovårdat ut. Hela min “ribacke” består nämligen av ovårdat gräs som växer snabbare än husbonden hinner jaga det. Speciellt illa tycker jag om det nya gisslet, nämligen ett slags vita blommor, kan eventuellt kallas hundfloka – mina botanikkunskaper är ungefär som en getings, jag kan dom jag har nytta av, inga andra.
Nåväl, denna växt som jag kallar hundfloka har invaderat hembygden under de senaste 10 åren. Från min barndom har jag minne av gula smörblommor, blåa blåklockor och blåklint och en massa andra färger. Nu är det bara vitt, vitt, vitt. Överallt. Jag har inte klart för mig om detta är pga övergödningen, eller om det är klimatförändringen eller den ekonomiska krisen som gjort detta, eller om det helt enkelt är regeringens fel, men irriterande är det.
Snabbt växer dom också. Man ställer från sig ett schaktblad, vänder ryggen till och vips ser det ut såhär:
Sedan är det bara att rycka ut med trädeskrossen och försöka röja, det slutar oftast med att man kör på en sten eller något annat som gömt sig i gräset. Ett vårdat grönområde är en fröjd för ögat, likaså en gammaldags blomsteräng men ovårdat är det bara fult.
Nu har jag skrivit två gnälliga inlägg efter varandra. Jag kan därför meddela att problemen som jag hade för en vecka sedan har löst sig. Jag tog mig ut med sprutan härom kvällen och i ypperliga förhållanden kunde jag attackera rypsen som belägrat min veteåker så det problemet är nu historia. Om jag bara kunde få någon fart på rypsväxten där den skall vara nu så kunde jag fira midsommar med frid i sinnet. Som synes på bilden är veteväxten frodig och fin och absolut inget att skämmas för.
Önskar bara jag kunde säga detsamma om den stackars rypsen…..
