Japp, så kan det faktiskt vara ibland, även om motsatsen dominerar. I mitt fall är det så när det gäller Torken, en inrättning som jag är så nöjd med att den får en versal i början på sitt namn.
Att jag har denna tork är på intet sätt min förtjänst. Jag var 10 år när det begav sig. 1974 efter flera dåliga höstar med problem i kallufttorken bestämde min far sig för att handla tork. Vi hade då de senaste höstarna torkat hos en granne i en manuell säckvarmlufttork där cirkulationen och eldandet sköttes manuellt. Man satt alltså bredvid torken och torkade och eldade sig igenom natten. Mysigt för en 10-åring som kunde gå och sova när han ville. Mindre mysigt för husbonden som fick sitta hela natten och meditera.
Detta tröttnade salig far på och bestämde sig för att slå till. Hösten 1974 skulle han till att beställa en Jaakko-tork och inleda bygget följande sommar. På denna tid gick ett torkbygge till så att man köpte ett torkelement, byggde ett hus i trä med dito silosar, och åstadkom på detta sätt ett utmärkt mushus, med tillhörande tork.
Nu blev det som det blev, odlingsåret 1974 var vedervärdigt och farsan fick kalla fötter och avbeställde torken. Detta är den enskilt bästa materiella händelse som drabbat vår farm. 1975 kom nämligen torkfabriken Antti ut med något som benämndes “paket-tork”. Dvs torken, byggnaden och silona köptes som ett färdigt paket i plåt och monterades på platsen av fabrikens personal.
Detta underverk stod klart hösten 1976 och har efter det fungerat bättre än ett urverk. För ca 10 år sedan byttes pannan och för några år sedan gav vinkelväxeln i utmatarna upp, men inget annat har krånglat på över 6000 torktimmar. 1993 köpte jag en digitaltermostat som gjorde att man slapp springa i Torken på nätterna och kolla fuktigheten. Man kippar säden i gropen, drar upp den i torken, startar och ställer in termostaten. Följande morgon är säden torkad och klar med ett fuktkast på max 0,5%
Allt detta gör att trots att torken är den överlägset äldsta anordning som jag har i bruk idag så har den inte har minsta behov av någon uppgradering, what-so-ever. Den kommer troligen att göra som mitt hjärta – hålla så länge jag lever!
En annan sak som imponerar å det grövsta är Antti-fabrikens kundtjänst. Antti-teollisuus finns fortfarande kvar med samma namn och deras kundservice och reservdelstjänst är av en svårslagen kaliber. Ett telefonsamtal, reservdelsföräljaren letar upp egna torkens ritningar och levererar rätt del följande dag. Om delen utgått meddelas ersättande del och behövs anpassningsdetaljer levereras dessa på en gång. Jag har aldrig behövt vänta längre än ett dygn på någon del, och eftersom nästan inga delar behövts har torkens ståtimmar varit en bråkdel av ett uns.
Personligen antar jag att Antti-fabrikens framgång består i att fabriken fortfarande finns på samma ställe, och fortfarande heter just Antti-teollisuus. Många dylika små fabriker har ju hetat typ Antti-grain-power eller Antti coorporatoin inc ltd, ett tag och sedan försvunnit från världskartan och när reservdelslagret som Inc.Ltd köpt upp är slut är också betjäningen slut. Så inte fallet med Antti (tillsvidare i varje fall)
För faktabitare kan jag meddela att torken är på 120 hl och torkar ganska precis en procent i timmen. Det tar ungefär 40 minuter att fylla den och tömningen 30 minuter. Från silona lastar jag en lastbil på ca 50 minuter. Bränsleförbrukningen är 22 liter i timmen och silokapaciteten ca 160 ton fördelat på åtta silon. I och med att jag har en kompanjon med mig om torken så disponerar jag över halva lagringskapaciteten och det räcker bra till för 35 ha när ca 10 ha är ryps.
Om man skulle vara lika nöjd med allt som med sin tork så skulle livet vara rätt enkelt!
Får man vara nyfiken och undra varför pannan byttes till en ny? Hände någon form av haveri?
Jag menar, med så liten total drifttid kan den ju inte ännu ha varit “slutkörd”.
Ja, varför vet jag egentligen inte. Pannan exploderade under årets sista rypstorkning 1998. Det var såpass att det tryckte fönstrena ur pannrummet och efteråt såg brännkammaren ut som en boll istället för en kub.
Ojdå, nå det var i alla fall en konkret orsak att byta, jo! 🙂
Fastän jag är “proffs på olje-eldning” har jag aldrig ens varit inne i pannrummet till just en sädestork, så min nästa fråga är då den, att är brännaren/munstycket dimensionerade så i förhållande till luftstömmen, att brännaren går alldeles kontinuerligt då när man torkar, eller hinner pannan bli såpass het, att panntermostaten stänger brännaren nu och då?
En explosion i pannan tyder väl närmast på ett funktionsfel i brännarens tändautomatik, för den är ju så funtad, att i början av varje tändcykel ventilerar den först brännkammaren en stund med bara luft förrän den börjar spruta olja, just för att undvika, att eventuell kvarbliven förgasad olja tänder med en redig smäll.(Fast jag gissar att allt det där nog redan är bekant för en “brankare”)
En av dom finesserna som kom först på denna typ av tork och som således hade missats vid affär året innan är tvåstegsbrännare. Huvudbrännaren är anpassad till luften och går hela tiden, hjälpbrännaren startar vid behov. Denna dubbelbrännare var också nyckeln till att det gick att efterinstallera en digital termostat, hade torken varit lite äldre hade det inte lyckats.
I och för sig, en riktigt varm dag med lite för knapp till-luft kan brännaren stanna, men då startar den inte igen utan skall startas mauellt
Ajdå, dit gick den katastrof-teorin…
I så fall var det ju definitivt nog mycket märkligt och totalt oförklarligt att pannan kunde explodera…det borde ju varit omöjligt om det hela tiden brinner en låga.
Grannens torkpanna exploderade också här om året
Månne det kan ha nåt att göra med det torkarna eventuellt kunde användas till då när det inte är torksäsong…?
“Musha” kallas visst produkten jag har i åtanke, åtminstone i österbotten… 🙂
Själv har jag någon teori om att det kunde ha varit så att lågan slocknat pga av nån störning och sedan kommit igång igen efter ett litet tag. Det borde ju inte kunna hända, men i teknik och kärlek är allt möjligt