On the road

Kalvbilen kom helt enligt tidtabell på onsdag morgon. Lastningen gick snabbt och smidigt, pojkarna skötte sig exemplariskt. Jag hade byggt en box åt dem alldeles innanför dörren och försett dem med hö och vatten så de skulle klara sig över natten. Nu i morse var det bara att öppna dörren och låta dem gå in i bilen.

Med sig på resan fick Hagrid och Harri förutom allmänna lyckönskningar sina registerkort. Alla djur har ett individuellt nummer (som också står på de gula öronmärkena) och till varje nummer hör ett registerkort som alltid skall följa med djuret när det flyttar mellan olika besättningar. På kortet anges vissa grunduppgifter om djuret; mor, far, födelsegård m.m.

Jag för min del fick ett kvitto på vilka djur jag levererat och vad de vägde. Djuren vägs vid lastningen och priset bestäms enligt vikt.

Nu återstår att registrera försäljningen i det nationella djurregistret. Alla förändringar i djurbesättningen på gården, t.ex. kalvningar, köp eller försäljningar, skall meddelas till registret. Orsakerna till det är flera. Genom att alla flyttningar av djur registreras kan man om det skulle utbryta nån besvärlig djursjukdom (t.ex. mul- och klövsjuka) följa upp hur djuren från de drabbade besättningarna rört sig och stoppa smittan effektivare. Dessutom används registret också för att räta ut vissa krokar i byråkratin. Jag behöver exempelvis inte meddela hur många dikor jag har under året, eftersom myndigheterna kan kolla det från registret.

Profilbild

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

7 reaktioner till “On the road”

  1. Faktiskt inte. Inte heller den köpande gården vet varifrån han kommer. Förra ägarens EU-gårdssignum står på registerkortet, men inget annat.

    Egentligen vet jag inte om något direkt skulle förbjuda förmedlaren att berätta vart kalvarna flyttar, men det meddelas inte automatiskt.

  2. Annika: Jovars, egentligen gick det väl bra. Jag fick c. 1,3 t/ha vilket är en helt ok ekoskörd. Men med den kanonfina sommaren hade jag väl i min girighet hoppats på lite mer…. Förhandsprover är insända, men dem har jag inte hört nåt av ännu.

    Kjell: Via registerprogrammet (jag använder TehoElmer) syns det inte, men förmedlaren vet förstås vart de för dem.

  3. Det var ju ganska bra skörd. När man tänker hur mycket växtskyddsåtgärder vi konventionellt odlande lade in och fick bara några hundra kilo mera raps per ha så blir man lite fundersam.
    Bussigt.

  4. Rybsen är egentligen rätt tacksam som ekogröda, sålänge man inte får klumprotsjuka eller alltför mycket rapsbaggar. För att klara baggarna brukar man rekommendera ekoodlare att köra med rejäl utsädesmängd, jag har kört med 10-12 kg/ha. Men rybsens stora och djupa rotsystem gör att den tar upp näring rätt bra och det är en stor fördel.

Kommentarer är stängda.