Vetepriserna har en tid gått nedåt och låg till och med en dag nätt och jämnt under 200 euro/ton men i dag tog de ett jättesprång uppåt. I Paris slutade vetet på 224 – upp 8 % på några timmar och i Chicago steg det 8,6 %. Orsaken var en ovanlig stor sänkning av skördeutsikterna i USA i jordbruksdepartementets rapport.
Behovet av vete stiger dessutom hela tiden och nu är förhållandet mellan lagren och användningen nere i 7 % – den lägsta siffran på 15 år. Det betyder att vi lever farligt och att det inte är så säkert att man kan ersätta den inhemska produktionen (som endel tycker man kan slopa) med import. Åtminstone blir det ganska dyrt. I maj kunde företagen köpa inhemskt vete för litet på 90 euro/ton men nu skulle import gå på mer än 240 euro/ton.
Men uppköparna här i landet har varit kvicka att sänka priset på vete som nu är 160 euro (Avena). Det uppmuntrar inte direkt till att satsa så mycket på veteodling.
Vetepriserna är minst sagt nervösa. Det kan kasta mycket bara på några timmar. Och det beror huvudsakligen på väldigt små lager. Lagren räcker bara i ett par, tre månader. Också små förändringar i skördeutsikterna ger då stora förändringar i priserna.
Personligen tror jag det beror på att de nya generationerna som växt upp med överflöd av billig mat inte har samma försiktighet som krigsgenerationen. Själv är jag född efter kriget men minns nog knappheten ännu i början på 50-talet med ransoneringskort. Och man blev upplärd att aldrig kasta bort mat. Nyligen läste jag hur en ledarskribent i Hbl tyckte det var fel att tvinga barnen äta upp maten. Men det är inte det som var efterkrigstidens lärdom. Man fick gärna äta litet men inte ta åt sej mer än man orkade äta upp. Det gav en tydlig signal att mat är värdefull – inte nånting man kastar bort hur som helst.
Jag tycker det lutar allt mer åt det hållet att välfärd och överflöd var en parentes i historien och att hårdare tider är på kommande. Och det är inte enbart av ondo. Människan behöver en tankeställare då och då. Vi skall bara hoppas att det inte blir en alltför snabb omställning. Med litet försiktighet och förutseende behöver det inte bli så svårt men med fortsatt slöseri kan fallet bli hårt.
Fast jag är ju väldigt gammaldags …
När du nämner att lagren nu räcker i bara två-tre månader, så vilka lager menar du då?
Jag är inte riktigt säker på det själv. Siffran är från Agrimoneys nätsida och det är litet inside börssnack där man antar att alla vet vad man talar om. Artikeln handlade om USAs jordbruksdepartements uppskattning och siffran 7 % torde åtminstone hänföra sej till läget i USA. Oklart är det därför att USA är världens största exportör och noga följer med situationen på världsmarknaden. Varje väderrapport från något hörn i världen inverkar direkt på vetepriset på Chicagobörsen.
Rapporten handlar om både USA:s och världens lager och här är ett direkt citat från Agrimoney:
“The so-called “stocks-to-use” ratio – a measure of availability and therefore in turn an indication of prices – is on track to fall below 7% for the first time since 1995-95.”
Okey…då är ju automatiskt nästa fråga den, att hurpass jämt fördelat under kalenderåret månne det skördas vete, globalt sett?
Hittade den här texten, enligt vilken läget 2007/2008 var betydligt värre än det nuvarande, men jag antar, att som vanligt är det litet vanskligt att blint lita på hur andra räknar just sin egen statistik:
http://www.svenskafoder.se/?p=4256
Lagren man syftar på brukar vanligen var en uppskattning av de förråd som finns globalt sett. Det finns ingen myndighet, organisation, FN-organ eller liknande som har till uppgift att lagra spannmål utan lagren finns lite här och där, hos uppköpare, bönder, vissa statliga organ o.s.v.
Hur pass jämt skörden fördelas var en bra fråga! På norra halvklotet borde skördeperioden vara ganska utdragen eftersom det där finns så stora spannmålsregioner (Canada, USA, Ukraina, Kazakstan, Ryssland o.s.v.). På södra halvklotet finns det inte lika stora arealer, så man kunde anta att skördeperioden där är lite kortare.