“Det som göms i snö..”

.. eller “liten tuva knäcker ofta stor dragkrok”.

För några dagar sedan skulle jag hämta hem lite rundbalar. Det är redan många år sen stödfoten på balkärran tackade för sig och jag har istället använt mej av en klassik klabb under dragkroken när jag hakar loss vagnen. Det är flexiblare och enklare. Den här gången lurade klabben dock mej.

Eftersom fältet var snötäckt märkte jag inte att jag parkerade vagnen på en rätt stor ojämnhet. När jag sen öppnade dragkroken rullade vagnen ner av ojämnheten, halkade av stödklabben och kilade fast dragbommen mellan dragkroken och traktorkroppen. Med en inte särskilt välavvägd blandning av list och våld som innefattade lastremmar och en telefonstolpe (tack för lånet, elbolaget, jag tror den rätar upp sig av sej själv) fick jag loss den, men tyvärr gick stagen som skall lyfta upp dragkroken av på kuppen.

På vägen hem ringde jag Smidefix, en järn- och stålfantom i grannbyn som brukar kunna fixa det mesta, och han lovade ordna nya stag åt mej. Dragkroken på Casen är nämligen inte fabriksmonterad utan tillverkad av nåt litet finskt företag som gått i konkurs flera gånger om sen de bultade fast den på min traktor, så reservdelar finns inte. Såna gånger är bysmederna bra att ha.

Ordet smed är kanske lite missvisande. Det för tankarna till en svartmuskig karl som står och hamrar glödande järn i ljuset från ässjan. Fortfarande hittar man nog både städ och ässja hos många av bysmederna, men svets, vinkelslip, svarv och andra moderna verktyg har blivit viktigare redskap än hammaren och städet. Många av dem är universalarbetare inom metall och tillverkar allt från specialdelar till maskiner och underleveranser till industrin till rent konsthantverk. Hur som helst är det rasande bra att de finns. De flesta jordbrukare klarar nog av att svetsa och reparera en hel del, men för vissa mer kvalificerade arbeten är det bra att få köpa in experthjälp. Stängerna var klara igår och levererades direkt i postlådan, så nu återstår bara för mej att få dem monterade.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats