17 december, 2010 av Mats

Mer om krigshästar

Efter att vi diskuterat hästar och krigstida bekymmer i Lördax fick jag ett intressant telefonsamtal. En bekant hade lyssnat på programmet och diskussionen hade väckt minnen av hur deras häst reagerade på sin krigstjänst till liv. Den tillbringade ungefär fyra år vid fronten och det satte rätt djupa spår hos hästen vilket märktes när det några år efter krigsslutet genomfördes ett större landsvägsbygge genom byn.Varje gång vägbyggarna som skötte sprängandet hojtade ”Ampu tulee” blev hästen livrädd, eftersom den mindes vad det innebar.

Efter krigsslutet transporterades hästarna hem med tåg och en stor del av hästarna från Pedersöre skulle avhämtas från järnvägsstationen i Bennäs. När min bekants farbror som skulle hämta hästen kom till stationen stod det förstås ett stort antal vagnar på bangården, alla fyllda med hästar. Han började gå längs raden med vagnar och funderade på hur han skulle hitta sin häst bland alla dessa andra. I nåt skede hostade han till och i samma stund gnäggare en häst till i den vagn han passerade just då. Och mycket riktigt, det var hans häst som kände igen sin ägare på en hostning (!) ännu efter att ha varit borta hemifrån fyra år.

Djur är definitivt inte dumma.

3 svar till “Mer om krigshästar“

  1. Valborg Anderssén skriver:

    Hej Mats,
    min Mamma berättade i tiden om en liknande erfarenhet gällande hästen från hennes hemgård som också kom från fronten i hästvagn, denna vagn kom ända till Jakobstad. Prima hette hästen visst. Prima reagerade också på rösten och svarade när min Mamma letade och kallade.

  2. cowboy skriver:

    I Sibbo hade man en häst som slängde sig omkull när den var ute på åkern och jobba. Efter en tid kom man på att den var lärd i kriget att lägga sig när flygplan passera. 🙂

  3. Mats skriver:

    Hej Valborg och cowboy.
    Det här är tydligen ett ämne som borde utredas närmare, det verkar ju onekligen finnas en hel del historier om hur hästarna påverkades av krigsstress.