17 december, 2010 av Nisse

Julbak

I dag började julen på allvar närma sej här. En massa ved stoppades in i stora bakugnen och brödskivorna plockades fram. Degen hade jäst över natten och litet till så det började bli bråttom. Pepparkakor hade barnbarnen redan bakat tidigare men nu stod jullimpan i turen.

Men förrän bröden vacker gyllenbruna kom ut ur ugnen så skulle ugnen eldas och det är en konst att få den eldad till rätt värme. Det beror på veden, vädret och en massa olika faktorer. Man får inte elda för snabbt heller för då försvinner värmen för snabbt också. Medan elden brinner bakas degen till bröd och läggs på långa skivor.

Bilderna: 1) bakandet, 2) eldning, 3) ugnsluckan, 4) karand, 5) svipand, 6) brödet läggs in, 7) inne i ugnen.

Då elden brunnit ned skall kolen dras ned i kollådan framför ugnsluckan med ”karun”. Man ”karar neer” kolen i kollådan som är en del av ugnens rökgång. Där får de brinna färdigt och bli aska. Sedan skall ugnens botten rengöras med ”svipun” som urprungligen skulle vara av tallris men vi har fuskat och använder en borste av naturmaterial – plast får man absolut inte använda i ugnen. Men visst har vi den ursprungliga svipun kvar.

Ugnen är flyttad och ommurad 1930 – före det stod den i stugans hörn som det brukades. Enda förändringen är att jag satte kakel i stället för den buckliga plåten år 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby.

Som en språklig parentes kan jag påpeka att ”karu” och ”svipu” är gamla ord som bildats enligt fornsvenskans regler med den gamla substantivändelsen -u. Man tar helt enkelt en verbstam och sätter till ett -u. ”Att kara” är ett fornnordiskt ord som betyder ”skrapa” och ”svipa” är numera ”svepa”. Så det blir ”karu” och ”svipu”. Likaså är den potatis som man sätter på våren en ”setu”. Vi använder fortfarande massor av ord på -u.

Då ugnsbottnen är ren och fin så gäller det att sätta in bröden med ”brööspadan” och det kan vara en känslig procedur. Helst bör allt karlfolk försvinna utomhus i det skedet så de inte får spadaskafte i huvudet (jag tog bilen och for till Helsingfors). Det skall läggas in 20 bröd i ugnen och ganska så kvickt. Det är inte roligt om ett bröd faller av spaden.

För att få fin glasyr skall bröden tas ur ugnen och penslas – helst flera gånger. Sedan gäller det att vakta på när bröden är färdigt gräddade och då är en modern pannlampa med lysdioder ganska bra att ha.Den lämnar ju bägge händerna fria.

Jag var tvungen att köra till H:fors för att köpa reservdelar – annars hade jag kunnat ta en fin video av bakandet. Men jag fick ett brådskande telefonsamtal: ”Var är pannlampan ?” Till all tur har vi ett helt lager med pannlampor för de behövs minsann i dessa mörka tider för alla arbeten. Då jag kom hem på kvällen så var allt lugnt och de färdiga bröden låg på skivorna för att svalna. Allt hade gått bra och det blir en mumsig jul …

Etiketter: ,

7 svar till “Julbak“

  1. Janne B skriver:

    Brööspadan tror jag att är ett senare uttryck. Men hemma hos oss användes ordet GRILSLON för samma attiralj. Jag vet inte varifrån benämningen kommer men det användes i varje fall. Karun å svipun e nog helt vanliga. Däremot vet jag inte hur utbrett uttrycket TIRILN är, de är ju den man använder då man kärnar smör (lyfter upp och ned i smörkärnan med).

  2. Nisse skriver:

    Min farmor använde ”grislån” men sedan minskade användningen av det ordet. ”Tiriln” är också bekant men vi har ju inte kärnat smör under min tid så det var redan efter kriget ett musealt föremål. Mejeriet (det gamla) kom redan i slutet på 1800-talet och då försvann hemkärnandet (utom då man skulle ha RIKTIGT smör).

    Men bakugnen har varit i bruk nästan hela tiden. På 60-talet då den elektriska ugnen kom så fanns det en period då bakugnen var ur bruk men smaken på brödet är så mycket bättre i en vedeldad ugn. Varför vet jag inte …

  3. Sonja skriver:

    Man blir ju hungrig då man ser på bilderna. 🙂 Heimåt i våra knutar kallas smörkärnan för donafjåttå.

  4. Janne B skriver:

    Jo ”donafjotton” användes också åt vårt håll för smörkärnan. Dessutom användes samma ord i något annat sammanhang, men det tror jag att jag inte med säkerhet riktigt kommer ihåg så så det får andra spekulera i.

  5. Johan skriver:

    Men ska svipuriset vara tall? Varför inte enris?

  6. Nisse skriver:

    Kanska någon har använt enris men vi hade alltid tallris så långt tillbaka som jag kommer ihåg. Det varierade säkert från gård till gård.

  7. Gitta skriver:

    Vilken nostalgi detta väcker. I min barndom användes det enris att sopa rent med.