Skrämselhicka

Igår kväll då vi var i ladugården började det lukta bränt. Båda kände det och båda såg en svag rök. Det är väl onödigt att säga, men då blev man nästan nervös.
Antte gick upp till vinden för att kolla om där fanns något. Lukten kändes nämligen vid en fläkt, som kunde ha dragit ner den från vinden. Jag gick omkring inne i ladugården, för att konstatera att allt där var ok.

Efter en stund gick jag också upp till vinden för att höra efter om Antte hittat något. Inte hade han hittat något som brann, men en fläkt som stod stilla.
Då han kom ner tillbaka konstaterade han att en säkring hade slagit ur, så vi antog att det var fläktmotorn som hade “brunnit” och orsakat lukten. Då inget alarmerande hittades och lukten försvann, fortsatte vi med det normala arbetet.

Idag då Antte började kolla noggrannare på fläkten och elsystemen, konstaterade han att det inte alls var fläktmotorn som brunnit, utan det hade skett en kortslutning i styrskåpet.
Tacka vet jag det att vi har rätt så moderna säkringar. Skulle vi ha haft den gamla sortens, så är det inte sagt att vi hade klarat oss med enbart lite lukt och ett litet rökmoln..

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

2 reaktioner till “Skrämselhicka”

  1. För att nu krångla till det litet så är faktiskt de gamla porslinssäkringarna bättre än de nya automatsäkringarna. Då en porslinssäkring överhettas så brinner tråden av mycket säkert inne i porslinet medan en automatsäkring kan överhettas utan att slå av.

    Automatsäkringarna har kommit för att det är lättare att slå på dem än att byta “propp” men säkrare är de inte – bara bekvämare. Och så går det snabbare att installera med automatsäkringar på DIN-skena. Plastskåpen är knappast säkrare än de gamla metallskåpen som garanterat inte började brinna.

    I många fall är nya system inte alls bättre utan bara billigare att tillverka. En bra sak är i alla fall de nya jordfelsbrytarna.

  2. Nisse har rätt, de nya automatsäkringarna är inte alls problemfria och säkert inte brandsäkrare. De kan också bryta utan att man kan se vilken säkring som har “gått”, alltså vippan slår inte ned utan du måste ta fram mätaren. Det kan också gå värre, de kan överhettas och tända eld på hela centralen av plast och då gäller det att hoppas att huvudsäkringarna eller den matande centralens jordfelsbrytare snabbt utlöser. I Sverige har de haft många bränder pga att en sk normcentral har smält. De första automatsäkringarna var inkapslade i porslin, men på grund av “utvecklingen” mot lägre priser och mått är de nuförtiden av plast.

Kommentarer är stängda.