9 februari, 2011 av Kalle

Åter till rötterna…

Det börjar närma sig dom sista skälvande dagarna för mig i detta forum och det betyder också att det börjar bli dags att verkligen få nerskrivna endel saker som legat och malt i tankarna, men inte kommit ända till skärmen. Dessutom tycker jag det passar bra just nu att lägga en lite annan nivå på inläggen efter all den uppståndelse som blev om Nisses vetepris. Själv har jag tröttnat på dendär debatten nu och konstaterar att för mig får det räcka om jag vet hur egna ekonomin ser ut. Jag blir inte gladare eller rikare genom Nalles plånbok.

En sak som är så dum så att den bara inte kan lämnas ogjord är mitt bidrag till serien böndernas kläder. Vi vet ju från tidigare att en blogg skall handla om kläder för att bli läst, så nu gör även jag ett försök. Detta blir alltså ett av Internets första modeinlägg skrivet av en totalt modetondöv köttbulle.

Även om jag är totalt befriad från allt vad modeintresse anbelangar så är inte kläderna oviktiga. Arbetskläder skall vara bekväma, lämpligt tempererade och gärna se bra ut åtminstone i mina egna ögon. Vad andra tycker är helt ointeressant och det är just därför jag inte kan få modetänkandet att rymmas under min mössa. Det är helt enkelt obegripligt för mig varför andra skall tala om vad som är snyggt, och framför allt varför det skall ändras med tiden. Det som såg bra ut i går bör väl också göra det i morgon, eller…..

Den klassiska bondoverallen är jag inte så förtjust i eftersom den ofta skall av och på en massa gånger under en dag. En bekant beskrev engång dansen lambada som att försöka ta sig i och ut ett par arbetshalare, och det köper jag. Ett rysligt krängande är vad det är. Därför trivs jag bäst med halvhalare och därtillhörande jacka som kan monteras av och på efter behov. Överlag är jag rätt bra isolerad av naturen och behöver inte så tjocka kläder, men å andra sidan blir jag supergrining strax jag börjar frysa så balansgången är knepig

Färgen är viktig. Eftersom jag gillar klara färger så har jag totalt anammat dom klargula arbetskläder som är vanliga nuförtiden. Grått, mörkblått och svart får gärna någon annan ha, jag vill ha färg.

Skyddskläder är ingenting man direkt behöver som spannmålsodlare, annat än i besprutningstider. Däremot direkt som man börjar kasta lystna blickar mot motorsågen är skyddskläder ett absolut villkor. De flesta arbetsolyckor inträffar när man ”bara skulle” något litet. Att ens starta en motorsåg utan skyddskläder är att be om en skada. Idag är skogskläderna verkligen bra och inte det minsta obekväma eller klumpiga, men ändå ger dom ett riktigt bra skydd mot obehagliga upplevelser. Själv har jag placerat motorsågen med full fart mot låret vid ett tillfälle, men skyddsbyxorna tog hela smällen, inte en skråma gick genom. Men både byxorna och sågkedjan var förstörd, småsaker i sammanhanget.

Åter till det aktuella.

Bara därför att detta kommer att bli mitt livs enda chans att posera på ett fotografi där temat är kläder så skall jag lägga in en bild på mig klädd som jag trivs bäst.

Tror knappast på något telefonsamtal från Dior eller H & M i kväll, men det vill jag å andra sidan inte ha heller. Då blir alla nöjda!

4 svar till “Åter till rötterna…“

  1. Nisse skriver:

    Helt av samma åsikt ifråga om halare. Sista gången jag använde sådana var på obligatorisk praktik på verkstad i Lovisa år 1967. Aldrig mer !

  2. Mats skriver:

    Bild från tv-succen ”Huippumalli hukassa”? 🙂

  3. Kaj skriver:

    Det är mannen som gör kläderna, inte tvärtom! 😉

  4. Anonym skriver:

    Nice:)