17 februari, 2011 av Kalle

Bondens fritid del 3

Förlåt, men nu blir det långt och jordbruksfritt igen!

I serien Bondens Fritid tänkte jag skriva om ett förhållande. Ett livslångt sådant. Alltså mitt kanske lite speciella förhållande till musiken. Folk som känner mig brukar sucka lite menande och börja prata om något annat när jag drar upp ämnet, för jag har ganska få själsfränder på bygden. Däremot är det något man får dras med om man skall ha med Kalle att göra.

Musiken har alltid varit en speciellt viktig del av mitt liv. Den har gjort glada dagar ännu gladare och sorgliga dagar lite gladare. Detta trots att mitt eget musiscerande är på särskolenivå. Även om jag inte är helt tondöv är jag gravt tonhörselskadad, och har gehör ungefär som en brax. Några gånger har jag faktiskt spelat inför publik, men det har nog varit mera av vilja än av vett och inget som någon saknar (utom jag då)

”Visa mig din skivsamling så skall jag säga vilken musik du lyssnar på”.  Jag kan stolt säga att varenda låt jag ”ägt” har jag ännu i behåll, och vet var den finns. Det vill inte säga lite för en kille som engång slarvat bort en buss. Det något speciella med min skivsamling är att av ca 900 volymer är endast ett litet fåtal utomnordiska, och mycket få är annat än svenska och finska. Dessutom är det viktigt att musiken finns i orginal, dvs inga nerladdningar eller piratkopior. Musik skall man betala för, det är min bergfasta åsikt. MP3 or gör jag bara för eget bruk. De enda ”olagliga” kopior jag innehar kan räknas på några händer och är uteslutande musik som jag inte lyckats hitta på laglig väg.

För mig är det texterna som är det viktiga i musiken. Utan det musikaliska samspelet blir det dock till ingenting, men överlag blir jag illa berörd av texthandikappad musik. Och sådan finns det gott om vill jag lova. En text skall kännas som ett slag på käften, den skall påverka och leda någonstans. Här kommer mina gamla punkrötter i dagen. Ebba Grön, KSMB, Attentat M.fl . Ungdomsfavoriter som ännu gör sig i CD spelaren. Från detta gick vägen via Hoola Bandoola Band och Afzelius / Wiehes produktion rakt i famnen på Mäster C, dvs Cornelis Wreesvijk och därifrån vidare till många förnäma vissångare. Idag faller nog valet på Ulf Lundell om jag måste utnämna en favorit. Dels gillar jag den stillsamma men ändå närvarande musiken, men främst förstås texterna som åker som en pil in i hjärtat.

Vankelmodet brukar botas med Euskefeurats låtar från glesbygden, texter där man känner igen sig långt in på djupet, och den mera sinnliga sidan får sitt av Torson, ett band man bara inte får missa. Ganska oförargliga texter, men med teman som inte liknar andra låtar. Missa inte ”Assar höll ett tal” som handlar om en kålodlares mormor som fyllde 70 år.   

 Som höres ger jag inte mycket för den riktiga mainstream-musiken. Att musik är lättlyssnad gör den inte sämre, men innehållslös musik är som ett tomt påskägg – tråkigt. Detta gör att dansbandsmusiken  -med några få undantag – icke gör sig besvär på hemmanet. Samma sak gäller frän hårdrock, jazz och annat instrumentskrammel. Den gamla klassiska musiken kan vara pampig ibland, men den moderna klassiska musiken – typ ”sonat för två fagotter och en moped” är jag riktigt alergisk mot.

Vad är då dom riktiga höjdarna som kommit framför mig genom åren. Första gången jag hörde Hoola Bandoola Band och ”Vem kan man lita på” kunde jag inte fatta att det fanns något sådant på denna sida himlen. En konsert 1983 i Korsnäs UF med Dan Hylander har också fastnat i minnet som något magiskt.

Men den största känsla jag nånsin fått av något musikaktigt är lite mera udda. På ettårsdagen (tror jag) efter Estoniaolyckan var det någon tekniker på YLE som mixat ihop dom sista radioanropen från Estonia med ett parti ur Finlandiahymnen. Jag var på åkern utanför traktorn och hörde detta ur hytten. Samtidigt startade en tranflock mot solnedgången och den kombinationen – den fick mig på knä mentalt.

Så om jag skulle få delta i ”min musik” programmet så skulle Ni få höra Torsson, Eppu Normaali, Euskefeurat, Matti Esko, Björn Afzelius, Hoola Bandoola, Ulf Lundell, Juice Leskinen och några till – men inte ett ord engelska.

Hur gick det då med bussen som jag hade slarvat bort, jo jag hittade den – i Kvevlax.

7 svar till “Bondens fritid del 3“

  1. Ingela skriver:

    Jag tycker verkligen att du borde vara med i radion och spela dina favoriter!

  2. - skriver:

    Historien om den där bortslarvade bussen skulle vara intressant läsning… 🙂

  3. Mats skriver:

    En granne slarvade en gång bort en traktor men en borttappad buss är onekligen i en högre klass.

  4. Kalle skriver:

    Historien om den borttappade bussen går snabbt att återge. Jag hade hyrt ut en buss till en kille i Kvevlax och skulle själv hämta tillbaks den från honom en söndagseftermiddag. Detta var före mobiltelefonernas genombrott och jag hade glömt att fråga var han bodde. Fick köra genom stora delar av Kvevlax och leta efter en blågul buss.

  5. Kaj skriver:

    Man myser i sitt stilla sinne då man minns skolavslutningen i Vasa Handelsläroverk och Rocken som ljöd till allas förtjusning…;)

  6. Kalle skriver:

    Jo Kaj, det var en höjdare som jag återkommer till i tankarna ibland. Senast när jag skriv det ovanstående.

  7. Mats skriver:

    Hylander i Korsnäs -83?
    Tå va ja mie…
    Dessutom va män storebroras stjiv (Hoola Bandoola)
    Mats