28 februari, 2011 av Mats

Sista resan

På måndagen svängde slaktbilen in och tog med sig Trisse på hans sista resa. Avfärden skedde med en statsmans värdighet, lugnt och utan minsta spår av rädsla för varken lastbilen eller chaufförena. Det var trots allt tredje gången han åkte bil, så det var ju ingen amatör som gav sig iväg. Bilen var helt tom så han fick trona i ensamt majestät åtminstone den första delen av färden.

Lite ledsamt är det onekligen att göra sig av med honom. Trisse hade en gammal tjurs lugn och sävlighet, dessutom kombinerat med ett sagolikt gott lynne, och det har varit väldigt trivsamt att ha honom i ladugården. Hursomhaver, oavsett hur trevliga de är och hur mycket man gillar dem måste alla tjurar bytas ut förr eller senare och i Trisses fall var det dags nu. Men hans personlighet lämnar helt klart ett tomrum efter sig.

10 svar till “Sista resan“

  1. - skriver:

    Varför är trisse på en kornåker på bilden? har han rymt? 🙂

  2. Mats skriver:

    Nejdå, det är en ”nostalgibild” från betessläppet i somras. Egentligen var det en grönfoderåker med korn, rajgräs, timotej, klöver m.m., men kornet växte snabbare än allt annat och när djuren släpptes ut såg det faktiskt ut som en ren kornåker.

  3. - skriver:

    Har denna bild som bakgrund nu 🙂

  4. Mats skriver:

    😀 Kul om den kom till nytta!

  5. Ingela skriver:

    Usch vad sorgligt, Trisse börjar ju kännas som ens kompis ju. 🙁

  6. Mats skriver:

    Så är det för oss som sköter dem också. Vissa djur är mer anonyma och man får inte så nära kontakt med dem, andra har starkare personlighet och man fäster sig mer vid dem. Trisse hörde definitivt till den senare kategorin och jag måste medge att jag själv också svalde en gång extra när vi skildes åt (sonen t.o.m. grät en skvätt). Men det hör till livet med djuren.

    Och det hade definitivt inte känts ett dugg bättre att göra sig av med honom när benen börjat krångla, han hade blivit halt och dålig i höften. Nu föregick vi det lidandet.

  7. P-E F skriver:

    Ja det är vemodigt med djur ibland.Jag har ett minne från senare barndomen som dyker upp ibland. Mina föräldrar var kobönder och började komma till insikten att de nog måste avveckla djurhållningen eftersom inget av barnen ville fortsätta.Dom var nu över pensionsåldern. Djurtransportbilen anlände.Mor och jag var hemma.Pappa var borta. Antagligen avsiktligt. När korna var lastade kom uppköparen (som köpt djur från oss i 30 år) med köpkvittot till mor och båda brast ut i gråt samt omfamnade varandra.Gripande för en ynglig. Grannfrun sade en gång till mor att ”vi är nog den sista generationen som sitter under korumpan”.Och visst blev hon sannspådd.Det finns inte många mjölkproducenter i varje kommun numera.Och där mjölkar robotar.

  8. Mats skriver:

    Jag kan förstå att det var gripande. För många är det ett stort steg att göra sig av med djuren, även om man kanske som dina föräldrar vet att det är det förnuftiga valet. Dels fäster man sej vid dem och dels är de på nåt sätt en del av ens identitet när man är djurbonde.

    Djuren bestämmer när man går upp på morgonen, när man behöver gå och lägga sig och anger tempo och tidtabell resten av dagen. De definierar ganska långt vem man är och vad man gör, vilket kanske är en delorsak till att det är så känslosamt att lägga ner husdjursproduktionen.

  9. Mårten skriver:

    Jag sålde ett tiotal bifftjurar för ca en månad sen och upptäckte att ett par av tjurarnas fader hette Trisse. Misstänker starkt att de härstammar från din gård 🙂

  10. Mats skriver:

    De är antagligen Trisses avkomlingar från hans förra tjänstgäring. Hans föregående arbetsgivare är också från Pedersöre, så Trisse torde ha en hel del avkomlingar i nejderna.

    Trisse är dock ett så pass udda namn på en avelstjur att vi nästan kan utgå från att det är Bondbloggen-Trisse det handlar om.