8 mars, 2011 av Kalle

In the Ghetto

Jag vill minnas att det hände första gången 1986. Då var det häftigt. Man kände sig som en speciell individ som besatt en speciell märkvärdig kunskap. En hemlighet! Andra gången hände det kanske 1989. Helt säkert vet jag att jag i början på 1990-talet hade det redan hänt flera gånger.

Runt år 2000 började det hela gå överstyr för då började det röra sig om kanske 20 olika. Idag har det helt tappat kontakten med verkligheten och spårat ur.

Jag pratar om lösenord och koder. Datasamhällets egoklimax nummer ett.

Det började med ett bankkort. Sedan ett bränslekort. Sedan fick bussfirman bränslekort med egna koder. Sedan kom en biljettmaskin som skulle startas med kod och nånstans i dessa vevor den första mailadressen och internet med koder. Sedan blev det portkoder, dataprogramkoder, koder för att kvittera brandlarm och koder för att kunna skriva rapporter efter utryckningar. Sen kom nätbanken med sina ”nya koder för varje dag-förbannelse” och detta väckte liv i andra kodföretag som började lösenordsskydda sina koder.

Härom sistens besökte jag ett ställe där man skulle knappa in en kod som gav tillträde till ett kodlås varifrån man med kod kunde få ut ett nyckelkort för att sist och slutligen bakom två olika nyckelkortlås hitta sin säng. Om inte annat så var jag mentalt trött när sängen väl hittades.

I jordbruket har jag tack och lov inte så många koder att hålla reda på, det räcker väl med ca 15 stycken. Bankkortet, bankprogrammet, bokföringsprogrammet, Agrinet (som förresten inte funkar, det är något fel med koden),  Farm-it programmet har också sin lilla kod. Lämna in skattedeklarationen kan man göra med två koder men för att få in sin VIPU anmälan (stödansökan på nätet) så skall det vara tre koder. Det står där att dom dessutom skall hållas extra hemliga. Antar det är så att ingen skall söka några extra stöd åt mig.

Den här texten kunde göras i det närmaste oändlig men kontentan av kardemumman är att jag i kväll började räkna mina koder och lösenord och kom till 53 stycken. Som är i aktivt bruk om inte dagligen så ”veckoligen”

Fast det var tidigare i kväll, nu har jag tre till. Jag skaffade nämligen dom obligatoriska koderna till skattekontot från Katso-tjänsten. Det var lätt, man fick tre nya koder och behövde bara använda tre gamla för att komma åt dom. Nu har jag alltså 56 koder i bruk. Man blir så oändligt trött när man tänker på det.

Och bara så ni vet. Texten Ni läser nu är ju förstås lösenordsskyddad.

På tal om det kommer snart tofsviporna……

9 svar till “In the Ghetto“

  1. Nisse skriver:

    Jag kollade mina lösenord och det var bara litet under trehundra. Jag troode jag hade fler än det för jag började redan på 70-talet. Nåja, många har försvunnit under åren. Och bankkoder mm. räknas då inte alls.

    Det finns en funktion på mobilen som används för att spara lösenord. Om man bara kommer ihåg lösenordet till den så har man alla där. Om man glömmer det så är man illa ute …

    Nu har jag rationaliserat så att jag har samma lösenord för mindre viktiga funktioner som olika forum av mindre betydelse. Och jag byter sällan lösenord trots systemens uppmaningar.

    Dårfinkarna som kräver nya, allt mer invecklade lösenord hela tiden FÖRSÄMRAR säkerheten genom att folk helt enkelt blir tvungna att skriva upp lösenorden på en lapp bredvid datorn.

    Det smartaste systemet har en bank i Sverige som skickat mej en grunka som varje gång räknar ut en ny kod. Inget system är ju hundraprocentigt men en allmän kod plus en ny kod enligt en hemlig algoritm är ganska svårt att knäcka. Jag tror inte de ids använda världens snabbaste datamaskin för att komma åt mitt usla konto.

    Jag var med i paradiset i början på nätet då man i princip kom in på varje maskin som var inkopplad utan lösenord. Men snart kom ormarna med i bilden och så har det bara blivit värre hela tiden. Nu bör man räkna med att allting som är privat borde vara krypterat – med hård kryptering. Att göra nånting på nätet är ungefär som att ställa sej upp på torget och ropa ut vad man gör – fast torget når betydligt färre människor än de miljarder som är anslutna till nätet.

    Men he gaar braa ti krypteer tå näär man skriivär ååt brorsan – he e bara ti skriiv opa hindersbyyiskå.

  2. Brorsan skriver:

    Meinar tu rikit he, he boordi ju hela väärden förstaa te einda rikti språåtji. Liite svåårt haar dom ju no jäär i Moskva, underlit noo.

    Ja siir att du e liiti later (ehum, sjuuker), när tu hinner skriiv mitt opa daain o int e uut i skooin. Hels nu ti kvitsvansjoortana, nesta gangon som tom kommer å helsar opa!

  3. Nisse skriver:

    Ähum, det var hemlig kommunikation – översätts inte till svenska.

  4. Mats skriver:

    I vår by bodde en gång en hemvänd missionärsfamilj. För att ingen av makarna skulle glömma koden till bränslekortet hade de plitat ner kodnumret på själva kortet. Fast det var skrivet på swahili, så säkerheten var ändå rätt god. 🙂

  5. mårten skriver:

    tacka vet jag system för att lagra alla lösenord:)

  6. cowboy skriver:

    Mats, stog det JAMBO eller NAKUPENA på kortet ? 😛

  7. Mats skriver:

    Hups, swahilikunskapen är mer spridd än jag trodde. Kanske inte det var ett så säkert knep när allt kommer omkring.. 🙂

  8. cowboy skriver:

    Jambo betyder hej, nakupenda betyder jag gillar dig.. 🙂

  9. Mats skriver:

    Så värst mycket mer språkkunskaper behövs väl inte. 🙂